Världsmästerskapet i fotboll i Göteborg 1958: semifinal mellan Sverige och Tyskland. Spänningen är olidlig, känslohettan stiger. Efter en tysk ojusthet exploderar aggressionerna. En man på huvudläktaren hoppar upp och skriker: Ni tyskar är alla nazister. Vi kommer aldrig att glömma andra världskriget! En fiffig svensktalande tysk journalist reagerar snabbt och skriker tillbaka: Ni svenskar är alla brutala landsknektar. Vi tyskar kommer aldrig att förlåta er det 30-åriga kriget. Allmän munterhet, aggressionerna löses upp i ett befriande skratt. Med den anekdoten inledde Dieter Krohn, professor i tyska vid Uppsala universitet, sitt föredrag på ett internationellt forskningsmöte vid Södertörns högskola häromåret för att demonstrera hur starkt vi styrs av stereotyper vi i många fall inte själva är medvetna om. Fotboll är en tillförlitlig stämningsbarometer: när sinnena hettar kommer tankestrukturer i dagen som annars sopas under mattan därför att det inte är ”politiskt korrekt” att tänka så.

Hur uppstår fördomar och stereotyper och vilken roll spelar de i våra relationer till varandra? Vid Södertörns högskola bedriver germanisterna intensiva studier kring dessa frågor. Målet är att skapa större klarhet på ett starkt tabubelagt område och på så sätt söka motverka det ringa intresse för – och ibland ren motvilja mot – den tyska kulturen och det tyska språket i Sverige. Det finns en slående diskrepans mellan den stora betydelse Tyskland har för Sverige som största och viktigaste handelspartner och den ställning landet har på det kulturella området.

Varför är det så? Det beror på att vi inte törs sätta ord på de fördomar och stereotyper som präglar vårt förhållande till Tyskland, säger Frank-Michael Kirsch, docent i tyska vid Södertörns högskola. I sin nyutkomna bok ”Willkommen, Herr Doktor Murke” (Universitet Aalborg, 150 s) analyserar han de bilder svenskar och tyskar har av varandra. Han beklagar att man i Sverige är så rädd för att tala om nationella olikheter därför att man då lätt riskerar att bli klassad som rasist. Men ett sådant klimat skapar nya tabun, varnar Kirsch. Fördomar och stereotyper vi inte diskuterar öppet förställer vår blick på varandra och förhindrar att våra relationer utvecklas i samma takt som samhället. Varje affärsman vet att han inte kan strunta i nationella särarter om han vill vara framgångsrik. Lika lite kan man idealistiskt tala om ett gränslöst Europa där alla differenser smälter samman i en allomfattande harmoni. Om vi förväxlar sådana utopier med den politiska verkligheten överlåter vi den viktiga frågan om nationell kultur och historia åt dem som missbrukar den för rasistiska ändamål.

Initiator till stereotypforskningen är Helmut Müssener, professor emeritus i tyska vid Stockholms universitet och medansvarig för centret för Tysklandsstudier vid Södertörns högskola. Redan 1978 belyste han Tysklandsbilden i Sverige ”Das Bild Deutschlands in Schweden”, Tyska institutionens skrifter nr 9, Stockholm 1978). Han skildrade där hur hållningen gentemot Tyskland förändrats under seklets lopp: före första världskriget var det tyska kejsarriket Sveriges förebild på många områden inom kultur, förvaltning och försvar, och även den svenska socialdemokratin orienterade sig efter den tyska. Om än en viss förskjutning mot det anglosaxiska området inleddes efter 1918 förblev beundran för Tyskland stor och den präglade också Sveriges hållning under Hitlertiden. Inte förrän det blev uppenbart att Nazityskland skulle förlora kriget slog stämningen om. Framför allt i borgerliga kretsar, där man länge trott på Hitler, tog man nu demonstrativt avstånd från allt tyskt och brännmärkte det man dittills beundrat: Tyskland förvandlades från ”das Land der Dichter und Denker” (diktarnas och tänkarnas land) till ”das Land der Richter und Henker” (domarnas och bödlarnas land).

Tyska emigranter i Sverige vände sig mot kollektivfördömandet av Tyskland men de fick ringa gehör. Tyska som första språk i skolorna ersattes av engelska och allt intresse riktades mot de anglosaxiska länderna. En aversion mot allt tyskt präglade hållningen gentemot Tyskland under efterkrigstiden. Endast de tyska samhällskritikerna hade framgång i Sverige: Heinrich Böll fick Nobelpris 1972, och Günter Wallraff, som avslöjade den tyska sensationspressens brutala metoder, blev en kultfigur. Terroristjakt och yrkesförbud diskuterades häftigt i den svenska pressen och stegrade motviljan mot Tyskland. Den obönhörliga tyska självkritik som bedrevs i många inflytelserika västtyska pressorgan med Der Spiegel i spetsen uppfattades inte som ett tecken på hur demokratisk Förbundsrepubliken blivit, utan som ett bevis på hur berättigad kritiken var: på hur hemska tyskarna fortfarande var.

Men det var för 25 år sedan. Och i dag? Har svenskarnas Tysklandsbild förändrats i det förenade Europa? Knappast, säger Kirsch, som i sin avhandling undersökt Tysklandsbilden i svenska läroböcker (”Stille aber ist Mangelware – Deutschland und die Deutschen in schwedischen Schulbüchern für das Fach Deutsch 1970–1995”, 1998). Den bild Müssener tecknade 1978 gäller med modifikationer än i dag. Stereotyper vi inte vågar ventilera är seglivade. Att tysken dricker mängder av öl och är tjock och skränig – det är fördomar man vågat ta upp, och de färgade den bild som förmedlades till svenska elever ända fram till 80-talet. Men sedan invandrarproblematiken blivit ett konfliktladdat tema även här bemödar sig svenska läroboksförfattare att till varje pris undvika nationell klassificering. Genom denna rädsla för stereotyper skapar man emellertid nya, påpekar Kirsch. Den bild av Tyskland som moderna svenska skolböcker förmedlar är snarare en spegelbild av det svenska samhället än av det tyska. De visar ett land utan klara hierarkier, könsskillnader och vassa armbågar, ett land som präglas av harmoni och inte av skarpa motsättningar och häftiga konflikter. Men det är en vykortsidyll, som inte speglar verkligheten utan nivellerar den intill tråkighet. Om vi inte vågar diskutera de skillnader som finns mellan Sverige och Tyskland utan förbehåll får vi inte förundra oss över att intresset för Tysklandsstudier är så ringa.

Men finns det då en”nationalkaraktär”? Ända till slutet av 70-talet var det i de flesta europeiska länder tabu att över huvud taget nämna ordet. Det hade en rasistisk bismak, associerade till Hitler och nazismen. I Sverige utgick man länge ifrån att vi svenskar inte har någon speciell nationalkaraktär och att det därför inte lönar sig att bedriva mentalitetsforskning. I länder med en etnisk, nationell och religiös mångfald som USA har nationalpsykologiska frågor alltid ägnats stor uppmärksamhet, och när Sverige började utvecklas till ett multikulturellt samhälle vaknade intresset också här. På 80- och 90-talet behandlades frågan om vad som är ”typiskt svenskt”; i en rad verk (J Phillips-Martinsson, J Allwood, R Bernow, Zetterberg, N-E Landell, Å W Edfeld, Lyttkens, Å Daun med flera). Men man talade inte om nationalkaraktär utan om mentalitet för att framhäva att det inte rör sig om något genetiskt och statiskt utan om ett sociologiskt arv som speglar samhällsstrukturerna och som därför också förändras i takt med dem.

I Tyskland finns det traditionellt ett starkt intresse för frågan om vad som är ”typiskt tyskt”. Den tyska litteraturen ger rika belägg för vilka djupgående problem tyskarna alltid haft – och fortfarande har – med sin nationella identitet. Genom det exponerade läget i Europas mitt och med ständigt växlande gränser har Tyskland i alla tider varit öppet för kulturinflytande från olika håll och mentalitetsskillnaderna är djupa. Den historiskt betingade partikularismen – Tyskland bestod periodvis av mer än 500 olika småstater - har förhindrat framväxten av en naturlig samhörighetskänsla. Det andra Tyska riket, som grundades av Preussen efter segern över Frankrike 1871, kittade visserligen ihop en stat som av omvärlden uppfattades som en enhet och framkallade motsvarande reaktioner av fruktan och hat. Men den inre splittringen blev bestående. I denna brist på en trygg nationell identitet kan man söka en förklaring till det besinningslösa nationella rus som det tyska folket stegrat sig in i två gånger under 1900-talet: endast i en chauvinistisk yra kunde tyskarna känna sig som en nation.

Frågan om den tyska nationalkaraktären spelade också en central roll i de intensiva diskussioner om skuldfrågan som fördes i Tyskland efter Tredje rikets sammanbrott. Den kollektivskuldanklagelse som riktades mot det tyska folket vid krigsslutet byggde på föreställningen att tysken är ond av naturen och att den brutala tyska nationalkaraktären var den grundläggande orsaken till de illdåd som skett. Även tyskarna själva utgick ifrån att vissa nationella karaktärsdrag hade bidragit till det moraliska sammanbrottet. Som ”typiskt tyska” drag fördömdes urskillningslös plikttrohet och auktoritetstro, politisk omyndighet, en tendens att idealistiskt försköna världen och förtränga verkligheten och ett behov att kompensera bristande självkänsla med arrogans och inre disharmoni med disciplin. Det var ett mycket kritiskt självporträtt som tecknades i den tyska pressen åren efter kriget. Men man utgick ifrån att det inte rörde sig om medfödda egenskaper utan om historiskt och politiskt betingade drag som utvecklats under seklernas lopp och förts vidare från generation till generation. Därför gällde det nu att bryta den onda cirkeln för att kunna börja om helt på nytt. Men redan 1947 sopades diskussionerna om skuldfrågan under mattan. Det kalla kriget hade brutit ut och det delade Tyskland förvandlades snabbt från ett kollektivskyldigt land till en omsvärmad bundsförvant i kampen mot den nya fienden. Det var nu inte längre opportunt att avsky tyskarna och stereotypen om den barbariske tysken belades med tabu. Och då tabuisering, som stereotypforskningen visar, är det effektivaste sättet att hålla fördomar vid liv är det inte förunderligt att den under efterkrigstiden så starkt präglat – och delvis fortfarande präglar – omvärldens hållning gentemot Tyskland.

Därför spelar också frågan om fördomar och stereotyper en central roll i kursen ”Kultur och samhälle – Tyskland” som ges vid Södertörns högskola, och studenterna analyserar och diskuterar också sina egna associationer och bilder utförligt. Germanisterna vid högskolan bedriver även ett stort internationellt projekt kring frågan vilka bilder, fördomar och stereotyper som präglat och i dag präglar hållningen mellan länderna kring Östersjön och i vilken mån de är stadda i förvandling. Föredragshållare från de olika länderna diskuterar sina forskningsresultat på regelbundna kongresser i Stockholm. Den tredje hålls nu i mars. Bidragen från de två första finns tillgängliga i ”Södertörn Academic Studies” (Band 1: ”Nachbarn im Ostseeraum unter sich – Vorurteile, Klischees und Stereotypen in Texten”, 2000. Band 6: ”Nachbarn im Ostseeraum über einander – Wandel der Bilder, Vorurteile und Stereotypen?”, 2001). I forskningsrapporten ”Bücher als Brückenschla” (2/02) belyses förhållandet mellan Sverige och DDR.

Hur ser då tyskarna på oss svenskar? Som undersökningar visar är bilden av Sverige i Tyskland övervägande positiv. Sedan slutet av 1800-talet, då Strindberg, Ibsen och Munch med flera deltog intensivt i Berlins avantgardistiska kulturliv, finns det ett traditionellt intresse för skandinavisk kultur som kulminerade under Hitlertiden. Efter kriget förhärskade bilden av Sverige som en rakryggard och generös neutral stat, som givit flyktingar skydd och försörjt det nödlidande Efterkrigstyskland med gåvopaket. För östtyskarna var Sverige det förlovade landet där man vågade visa sig som man var, utan prestigetvång som i Västtyskland eller ideologikrav som i DDR. Också för den västtyska 68-rörelsen var Sverige en förebild: antiauktoritärt, jämlikt och solidariskt. Att även Sverige visade sig ha haft ett nazistiskt förflutet registrerades med intresse i Tyskland men förringade knappast sympatierna. Och i dag riktar de krisskakade tyskarna avundsjuka och respektfulla blickar mot Sverige i hopp om att av svenskarna lära sig receptet på hur man sanerar en ruinerad välfärdsstat.