En stilla dag på en hjortronmyr i Norrlands inland kan man plötsligt höra ett främmande ljud som tycks gåtfullt och nästan skrämmande. Det tar några ögonblick innan man inser att det är ens egna hjärtslag och blodomlopp man hör. För en nutida stadsbo är det ett ljud lika ovanligt som raspet från en gåspenna.
Vi lever i en ljudinfekterad tid, ständigt omgivna av buller och av musik vi inte själva har valt. Klagan över ljudnedsmutsningen av stadsmiljön är sannerligen inte ny, det märkliga är att problemet bara växer. Mobilsignaler och andras högljudda prat har blivit en del av ljudbilden, men framför allt är det musiken som flyter ut och fyller varje vrå. På restauranger, i butiker, på bussen, på gymmet, i väntrummet – överallt musik på allt högre volym. Snabbköpet har så kallade ljudduschar med musik och reklambudskap, väntan i telefon kan betyda att man tvingas lyssna till en sprucken version av ”My Way”.
Det här bekräftas av upphovsrättsorganisationerna Stim och Samis senaste redovisningar. Medan artisternas och kompositörernas inkomster från skivförsäljning dalar brant på grund av nedladdning är intäkterna från offentligt spelad musik högre än någonsin.
”Förr talade man om en horror vacui , en skräck för tomrummet”, skrev Lars Forssell i Expressen 1990. ”Idag tycks vår tid och dess människor känna en vanvettig skräck för tystnaden; det är som om det till varje pris gällde att inte höra sina egna tankar. Inte andras heller, för den delen. Horror silentii . Bristen på tystnad är tidens stora bristsjukdom.”
Attityden till ljud beskrivs ibland som något av en vattendelare mellan generationerna. Och växer man upp till ett eget soundtrack till sitt liv , till exempel genom att för det mesta vara kopplad till en mp3-spelare med tusentals låtar, eller ständigt ha tv:n påslagen som bakgrundsljud, kanske en stunds stillhet känns tom och skrämmande istället för vilsam. Men vi påverkas alla av ljudmiljön, vare sig vi lägger märke till det eller ej.
Med en mp3-spelare kan man också skärma av sig från de oönskade ljud som är en betydande del av den överstimulans med åtföljande stress som moderna människor ofta sägs vara drabbade av. I it-samhällets allt finmaskigare nätverk är många alltid uppkopplade och tillgängliga, översköljda av information och krav på att reagera på något sätt, med hundratals ”vänner” på Facebook och i ständig beredskap för att mobilen kan ringa när som helst. Och att den ringer kan tolkas som bekräftelse på att vara sedd, vilket är en hjärtpunkt i en tid av individualism och självupptagenhet. Gränserna mellan arbete och fritid, mellan offentligt och privat, blir suddiga eller försvinner. Man kan bokstavligen ha kontoret på fickan, och den som avskärmar sig eller begär avskildhet, rentav tystnad, blir en outsider.
Förutom stress kan höga ljudnivåer också orsaka bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Enligt en miljöhälsorapport från Socialstyrelsen störs cirka 800000 svenskar av det ökande bullret. En kvarts miljon har svårt att sova på grund av störande ljud. För de omkring en miljon människor som lider av någon form av hörselskada är buller och hög musik särskilt besvärande.
Längtan efter en paus från buller, pladder och vardagens kakofoni tycks vara betydligt starkare hos kvinnor än hos män, att döma av könsfördelningen hos besökare på så kallade retreats , då människor samlas för att få vara i stillhet under ett veckoslut eller mer; hos Sigtunastiftelsen går det till exempel sju kvinnor på varje man.
Många lever alltså i ett ljudlandskap som är otrivsamt eller fientligt, men mycket av bullret är sådant som skulle kunna tas bort eller dämpas. Exempelvis använder många motorcyklister olagliga ljuddämpare som ger det där ”manliga” och hotfulla vrålet när de drar förbi. Hantverkare som utför bullriga arbeten förstör morgonen för de boende i hela huset utan annan anledning än att det är tradition i yrket att börja jobba tidigt. En tjutande vattenskoter kan få människor som sökt sig till friden vid vattnet att önska sig en torped. Till detta kommer alltså all den musik som vi ofrivilligt utsätts för.
På de flesta barer är musik på hög volym en självklarhet. Ju senare på kvällen, desto mer dras ljudet upp eftersom vi då antas dricka mer. När volymen höjs tvingas gästerna tala högre, vilket leder till att musiken ytterligare skruvas upp. För att samtala måste man skrika intill lyssnarens öra, och ändå går en hel del av det sagda förlorat. Dialogerna blir absurda eller ebbar ut.
Att musiken numera också på många restauranger är så hög att den stör eller gör det svårt att föra ett samtal över maten är gåtfullt. Ljudtolerans må vara en generationsfråga, men fortfarande är det för att prata och inte bara låta maten och musiken tysta mun som människor går på krogen.
Artisten och författaren Finn Zetterholm gick till storms mot krogarnas ”ljudmassaker” i en krönika i Dagens Nyheter redan 1994 och fick ett massivt och nästan uteslutande positivt gensvar. ”Många beskärmar sig över passiv rökning”, skrev han, men ”vem talar om passivt buller, om den akustiska miljöförstöring som inte bara omöjliggör vanligt socialt umgänge utan också avtrubbar och faktiskt rubbar sinnesorganen? . Jag skäms som musiker över att min konstart används på det här sättet.”
Många hörde av sig och ville ansluta sig till aktivistgruppen Earpeace, en ljudmiljöns motsvarighet till Greenpeace, som Zetterholm på skämt skrev att han tänkte starta.
Och det har inte blivit bättre. Exempelvis har en så enkel sak som att sitta på kafé och läsa blivit en allt svåråtkomligare lyx. Det på en gång uppiggande, välkomnande och rogivande i det offentliga vardagsrummets sorl av röster spolas bort av musik eller reklamradio som pumpas ut över gästerna.
Det finns en svart ironi i att råka hamna på ett sådant ställe om man har för avsikt att läsa Sara Maitlands A Book of Silence (Granta, 309 s). Författaren – konverterad katolik, socialistisk feminist och enligt egen uppgift en riktig pratkvarn, vilket märks i boken – fick mitt i livet och efter ett upplöst äktenskap en stark längtan efter tystnad. Eller snarare erfor hon att det var tystnaden som sökte henne, och det som började med en vistelse i ensamhet på ödsliga Skye i Skottland har lett fram till en bok som är en alltför utförlig men ändå intressant studie av tystnadens väsen och människans förhållande till den. Maitland avlyssnar tystnaden ur såväl praktiskt som historiskt och inte minst religiöst/mystiskt perspektiv, med en slagsida åt det sistnämnda som blir aningen tröttande för den som inte delar hennes övertygelse.
Hon belyser den farliga, skrämmande tystnaden i vilken man till exempel börjar höra röster, och den ofrivilliga eller påtvingade tystnaden som kan vara fasansfull, men hon fokuserar på den goda, njutbara, privilegierade tystnad som kan beskrivas som ett slags förhöjd frid.
En grundfråga är förstås hur tystnad ska förstås. I vårt samhälle uppfattas tystnad som en brist på tal eller ljud, ett negativt förhållande, men Maitland erfar tystnaden som en positiv närvaro . För henne är den starkt förknippad med ensamhet, att vara för sig själv. Hon har inte som så många andra behov av att fylla ensamheten med musik.
Maitland utgår också ifrån att vi lever så bullriga liv att många skräms av eller känner sig illa till mods av tystnad – samtidigt som de flesta säger sig uppskatta ”lugn och ro”. Å ena sidan romantiserar vi tystnaden, å andra sidan undviker vi den som ett hot mot vår mentala hälsa. ”Oupphörligt ljud både skyler torftigheten i relationer och får tystnad att framstå som farlig och hotfull”, skriver hon. ”Det nervösa pladdret som uppstår för att fylla ut också korta stunder av tystnad är en manifestation av detta.”
Hon föreslår till och med att begreppet ”Big Bang” för en alternativ skapelseberättelse till den bibliska i grunden speglar hur djup rädslan för tystnad är i det västerländska psyket. Och kan man tänka sig att den gåtfulla så kallade mörka materien i kosmos i själva verket är rymdens koncentrerade tystnad, så tät att den antar fast men osynlig form?
Maitlands bok pendlar på det här viset mellan konkreta iakttagelser och utflykter i religion och mysticism. Ibland är det fantasieggande, men det blir också löst i konturerna och inte sällan mer privat än personligt. Hon påpekar till synes enkla saker som att tystnad är en förutsättning för att lära sig lyssna. Man måste ha någorlunda tyst omkring sig för att tänka, att reflektera, för att minnet ska klarna. Under utforskandet av tystnaden upptäckte hon också att den inte är monoton, utan att det finns en mängd olika sorters tystnad. Dels på det fysiska planet – ett tomt rum är inte tyst på samma sätt som ett garage, en nattlig gata eller en hed, bland annat därför att det praktiskt taget aldrig är alldeles tyst på sådana platser, och därför att olika tystnader har skilda emotionella kopplingar. Maitland har också registrerat känslomässigt och intellektuellt skilda tystnader mellan ytterligheter som ”skrämmande” och ”helig”. Det är ett på samma gång undflyende och formbart begrepp hon knådar. Exempelvis framhåller hon stunden efter riktigt bra, passionerad sex som rymmande en tystnad och stillhet som det är bäst att inte försöka sätta ord på.
Sara Maitland har så att säga hittat hem i sitt utforskande av tystnaden, i konkret mening i form av ett hus långt utom syn- och hörhåll från grannar i skotska Galloway. Hon ägnar ungefär tre timmar av sina tysta dagar åt bön. Även om hennes behov går långt utöver den ljudtröttes längtan efter en smula frid, så blir Maitlands jakt på stillhet en illustration till vilket privilegium det är att kunna välja tystnad i det moderna samhället.
Men det är inte eremittystnad som är alternativet för en ljudstressad stadsbo. Få människor vill ha det absolut tyst omkring sig, och våra sinnen behöver stimulans. Att leva i en stad betyder att man får acceptera att för det mesta vara omgiven av ljud från trafik och grannar, från hushållsmaskiner och brusande ledningar. Till en viss nivå är det en bakgrund man vänjer sig vid. Det är aldrig riktigt tyst.
Det var något som kompositören John Cage tog fasta på när han år 1952 presenterade 4’33”, ett stycke känt som ”Silence”, där en pianist sitter vid en flygel i drygt fyra och en halv minut utan att röra den. Idén var just att visa att det aldrig är alldeles tyst ens i en konsertsal, det uppstår alltid småljud av olika slag – och i det här fallet säkerligen från en alltmer irriterad publik. Dessa ljud var så att säga själva verket.
En ljudnivå som inte överstiger 20 decibel brukar betraktas som tyst. Vindsus, fågelsång och porlande vatten är ljud som kan sägas rymmas i tystnaden eller accentuera en känsla av stillhet. En kuriositet är att ljudet av en fors på avstånd har samma ljudspektrum som vägtrafik, det vill säga vi kan inte höra skillnaden. Vad vi tror om ljudets källa kan alltså ha betydelse för om vi uppfattar det som störande eller ej.
En sommarkväll på landet för några år sedan var det så tyst att om jag höll huvudet intill den lilla snigeln på marken, så kunde jag uppfatta det spröda och rörande ljudet av hur den bet i bladet den funnit.
Det hade inte varit möjligt om jag samtidigt haft Mix Megapol på hög volym. Det är mycket vi går miste om på grund av ljudföroreningarna. Det är dags att – trots allt – höja rösten och säga ifrån.
