Valåret 1976 befann sig den republikanske USA-presidenten Gerald Ford i ett ytterligt trängt opinionsmässigt läge. Ford, som hade tillträtt efter Richard Nixons snöpliga avgång 1974 och alltså inte valts till ämbetet, låg enligt vissa mätningar närmare 30 procentenheter efter sin demokratiske motståndare Jimmy Carter. Att Ford kort efter tillträdet benådade Nixon hade bidragit till opinionsraset. Vad göra?

Motdraget blev att utmana Carter på några tv-sända valdebatter som Ford hoppades skulle vända valvinden och ge honom en skjuts framåt i opinionen. Carter saknade erfarenhet av liknande debatter och var inledningsvis tveksam till förslaget. Han fruktade att Ford som sittande president skulle tjäna mest på duellerna, men till slut kom de båda överens om att låta sig utfrågas vid tre tillfällen av en journalistpanel.

I den andra valdebatten inträffade något remarkabelt. En av journalisterna frågade Ford om det nyligen ingångna Helsingforsavtalet som tycktes godkänna den ryska dominansen av Östeuropa. Ford förnekade bestämt att så var fallet och tillade: ”Det finns ingen sovjetisk dominans av Östeuropa och kommer heller inte att finnas någon under en Fordadministration.” På en följdfråga upprepade Ford med emfas att han inte trodde att vare sig jugoslaverna, rumänerna eller polackerna ansåg sig leva under sovjetiskt herravälde. Uttalandena möttes av en kritikerstorm i pressen och ledde till att Ford i dagar efteråt tvingades förklara och försvara sig mot kritiken. Intrycket blev att Ford, trots sin bakgrund som flerårig kongressledamot och president, inte var riktigt mogen uppgiften. Carter kanske hade vunnit valet även utan tv-debatterna, men klart står att de inte blev någon succé för Ford.


Gerald Fords fadäs anses som en av de grövsta som någon kandidat har gjort sig skyldig till under de amerikanska tv-debatternas drygt 50-åriga historia. De första debatterna hölls 1960 mellan Nixon och John F Kennedy och anses på goda grunder ha varit avgörande för valutgången. Kennedy var själv övertygad om att han inte skulle ha vunnit utan hjälp av debatterna. Han startade valrörelsen i underläge, men tv-duellerna gav honom en makalös exponering och gjorde att han över en natt blev en nationell celebritet.

Debatterna lades emellertid på is mellan 1960 och 1976. Kennedys efterträdare Lyndon Johnson ledde (och vann till slut) stort över republikanen Barry Goldwater 1964, och ville inte äventyra något genom att ställa upp i riskfyllda tv-debatter. På samma sätt resonerade Nixon 1968 och 1972, vis av upplevelserna från 1960. Men efter mötena mellan Ford och Carter har de tv-sända presidentvalsdebatterna blivit standard och de kanske mest uppmärksammade inslagen i nutidens amerikanska valkampanjer. Tittarsiffrorna är skyhöga, och i dag går det inte att tänka sig ett presidentval, eller ens val på delstatsnivå, utan att de ledande kandidaterna möts i tv-studiornas strålkastarljus.

Traditionen med politiska debatter på elitnivå går tillbaka till 1858 års senatsvalkampanj i Illinois, då Stephen Douglas och Abraham Lincoln drabbade samman i sju klassiska valdebatter. De attraherade stora åhörarskaror som fick lyssna till hur kandidaterna talade i flera timmar varje gång utan assistans av moderatorer. Debatterna refererades utförligt i tidningarna och handlade framför allt om den tidens stora stridsfråga, slaveriets vara eller icke vara. När de elektroniska medierna slog igenom skedde en gradvis förskjutning från debatter vid publika massmöten till kommunikation via radio och tv.


Den första radiodebatten ägde rum 1948 i Oregon mellan två republikanska presidentkandidater, Thomas Dewey och Harold Stassen vilken följdes 1956 av en liknande debatt mellan de demokratiska rivalerna Adlai Stevenson och Estes Kefauver. Men det var först i och med televisionens genombrott som duellerna blev en nationell angelägenhet.

Totalt har det mellan 1960 och 2008 anordnats 27 radio- och tv-sända debatter mellan olika presidentkandidater och åtta stycken mellan vicepresidentkandidater (den första vicepresidentdebatten hölls 1976). Formaten och uppläggen har varierat. Vanligast har varit att utfrågningarna skötts av en eller flera journalister, som turats om att ställa frågor. Det är ett stelt format som leder till få direkta meningsutbyten mellan kombattanterna och som påminner om en utdragen presskonferens.

1992 användes för första gången i en av debatterna ett så kallat town hall-format, där en ensam moderator lät en inbjuden publik av oberoende väljare fråga ut kandidaterna. Det ledde till livligare ordväxlingar och har därefter använts i åtminstone någon av debatterna i varje valrörelse. Men ofta har kandidaterna själva propsat på att ha ett stelbent utfrågningsformat eftersom de betraktat det som mindre riskabelt. Formatet gör det svårt att briljera och utveckla ett sammanhållet resonemang. Med inlägg som inte får överstiga två minuter per fråga och repliker på maximalt 30 sekunder finns det föga tid för att borra på djupet i något ämne.

Fram till valkampanjen 1988 anordnades debatterna av den opartiska organisationen League of Women Voters. Efter en dispyt om debattformatet togs arrangemanget det året över av Commission on Presidential Debates (CPD) under ledning av en representant för respektive parti, i dag republikanen Frank Fahrenkopf och demokraten Michael McCurry. Inför debatterna förhandlar CPD med kandidaternas staber om uppläggningen samt föreslår vilka som ska vara moderatorer. Listan på tänkbara journalister brukar innehålla ett drygt hundratal namn och är vanligen föremål för långvarig köpslagan mellan kandidaterna.

För att få medverka i debatterna kräver CPD att en kandidat ska ha nått upp till minst 15 procent av rösterna i fem större opinionsmätningar, ett kontroversiellt krav som lett till att kommissionen flera gånger har stämts av kandidater för mindre partier. Den ende tredjepartikandidat som hittills har släppts fram på det eftertraktade debattpodiet är Ross Perot 1992, något som de två stora partierna inte vill ska upprepas.


Den som har agerat moderator flest gånger, i totalt elva debatter, är Jim Lehrer, mångårig programledare för PBS Newshour som även kommer att leda den första debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney i Denver i kväll. Inför årets dueller har Lehrer påpassligt utgivit en bok om sina erfarenheter, Tension City. Inside the presidential debates, from Kennedy-Nixon to Obama-McCain (Random House, 209 s). Det är en personligt hållen bok som ger en god bild av spelet bakom kulisserna och av de spänningar som följer med vetskapen att 50-60 miljoner människor brukar beskåda de direktsända debatterna.

Lehrers bok innehåller dessutom mängder av anekdoter ur tidigare debatter och skildrar såväl historiska höjdpunkter som bottennapp. Till de senare hör förutom Fords hjärnsläpp 1976 guvernör Michael Dukakis känslokalla svar på en fråga 1988 om vad han skulle göra om hans fru dödades av en våldtäktsman. Till höjdpunkterna hör några av Ronald Reagans inlärda repliker i duellerna mot Jimmy Carter 1980 respektive Walter Mondale 1984.

Lehrer har även intervjuat många av huvudpersonerna och en kuriös sak är att få av dem tycks vara villiga att erkänna att de övat in vissa svar inför debatterna för att maximera effekten. Reagan förnekar det liksom Lloyd Bentsen, Dukakis vicepresidentkandidat som 1988 fick in en femetta mot Dan Quayle efter att denne upprepade gånger hade jämfört sina meriter med John Kennedys. En annan egendomlighet som framkommer i boken är att Kitty Dukakis, som omnämndes i den brutala frågan till maken samma år, ett decennium senare ska ha sagt att hon i efterhand tyckte att frågan var passande. Men när jag åt lunch med makarna Dukakis i Uppsala för några år sedan svarade hon tvärtom att frågan varit synnerligen olämplig och att hon hade tagit illa vid sig av den.


Vem har mest att vinna på årets debatter – Obama eller Romney? Troligen den senare, som efter de båda partikonventen halkat efter Obama i de flesta opinionsmätningar. Debatterna är Romneys sista möjlighet att komma tillbaka och konkurrera om segern. Erfarenhetsmässigt gynnas utmanaren av att stå på samma podium som presidenten, särskilt i den första debatten som brukar sätta tonen för vad som komma skall.

Romney kan inte mäta sig med Obama som talare, men i sina bästa stunder är han en utmärkt debattör som alltid förbereder sig noga genom att flitigt läsa på och öva. Han är också skicklig på att leverera snärtiga 30-sekunderssvar som ger intryck av kompetens. Men Romney har också flera svagheter. En sådan är, som James Fallows påpekar i en skarp bakgrundsartikel i septembernumret av The Atlantic, att han blir osäker när han tvingas improvisera och svara på frågor som han inte förberett eller hunnit tänka igenom. En annan svaghet är att Romney föredrar att tala i generella termer och helst undviker att bli specifik. Frågan är om han kommer att kunna klara sig igenom tre 90-minutersdebatter i direktsänd tv utan att mera i detalj tala om hur han ska kunna balansera budgeten, reformera välfärdsprogrammen och skapa 12 miljoner nya jobb, allt utan att behöva höja en enda skatt.

Romney får även se upp så att inte hans elitistiska ådra skiner igenom. Så skedde vid några tillfällen i det 20-tal debatter han deltog i under den republikanska primärvalskampanjen, särskilt tydligt när han en gång ville slå vad med en meddebattör om den nätta summan 10 000 dollar, inte precis ett belopp som Average Joe dagligen rör sig med.


Obama å andra sidan är normalt en duktig men stundom ojämn debattör. Han gjorde bra ifrån sig i duellerna mot John McCain 2008, där han visade prov på ett metodiskt lugn och solid kunskap om sakfrågorna. Inte ens McCains besynnerliga vägran att se Obama i ögonen under merparten av debatterna bringade honom ur fattningen. Men i primärvalsdebatterna dessförinnan varvade han goda insatser med medelmåttiga.

Faran för Obama är att han är ringrostig och efter snart fyra år som president vant sig vid ett inkapslat liv som inte utgör någon idealisk förberedelse för de kommande dusterna. Han befinner sig också i en helt annan situation nu än 2008. Då kunde han som utmanare gå till attack mot en kapsejsad ekonomisk politik och väcka förhoppningar om en gyllene framtid. Nu tvingas han försvara en ekonomi som visserligen har vänt uppåt efter finanskrisen men som fortfarande är bräcklig. Obamas huvudargument blir förmodligen att han behöver fyra år till för att vända på ekonomin och att en seger för Romney skulle hindra återhämtningen och göra läget etter värre.

Trots all medial uppmärksamhet som tv-debatterna väcker är det sällan som de har haft en direkt avgörande betydelse för valutgången. Endast två gånger har de märkbart gynnat en av kandidaterna, Kennedy 1960 och George W Bush 2000. Forskaren Alan Schroeder, som 2008 publicerade standardverket ”Presidential debates. Fifty years of high-risk TV”, hävdar att debatterna främst tenderar att förstärka redan existerande åsikter men sällan får väljare att byta parti. Såvida ingen av kandidaterna gör ett praktfullt klavertramp, vill säga.


Gå till SvD:s specialsajt om presidentvalet