Om denna understreckare hade publicerats i Turkiet hade jag och tidningens ansvarige utgivare riskerat åtal för att förolämpa turkiskheten, allt enligt paragraf 301 i strafflagen. Bestämmelsen har ofta använts för att tysta intellektuella som dristat sig till att skriva om 1915 och 1916 års händelser. Faktum är att jag hade riskerat betydligt mer än så. År 2007 sköts den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink till döds av en turkisk nationalist.
Varför? Därför att historia är farligt. Därför att vissa berättelser rymmer ett sådant sprängstoff att politiska regimer känner sig tvungna att förbjuda dem. Minst lika allvarligt är att alla vi andra – vi som inte är underställda regimerna ifråga – föredrar att blunda och glömma. Varför? Det finns flera svar. Kanske av ointresse – eftersom vi inte tycker att historia är viktigt, att vi inte har något att lära av det förflutnas erfarenheter. Kanske av politiska skäl – eftersom vi inte vill stöta oss med regimerna ifråga, inte vill ta ansvar.
Men framför allt handlar det om okunnighet. Det vi inte känner till kan vi inte heller engagera oss för. Av detta skäl, och som ett talande bevis på vikten av historiekunskaper, är det på sin plats med en kort grundkurs om det minst erkända av 1900-talets folkmord.
Den enskilde person som bar störst ansvar för händelserna var Talaat Pascha, inrikesministern som efter första världskriget, när han gått i exil i Tyskland, själv blev mördad av en hämndlysten armenier. Talaat Pascha definierade på våren 1915 den armeniska kristna befolkningen som opålitlig, varför deportationer från krigszonerna framställdes som nödvändiga (i själva verket angreps armenier i hela Osmanska riket, även i områden som låg långt från frontlinjerna). Henry Morgenthau, den amerikanske ambassadören i Konstantinopel, konstaterar i sina memoarer, utgivna 1918, att Talaat var på det klara med att det rörde sig om dödsdomen mot ett helt folk (the death-warrant to a whole race), något han inte sökte dölja i samtal med Morgenthau. Alla visste vad det rörde sig om.
Skälet till Talaats beslut – den bakomliggande orsaken – är väl känd. Ungturkarna, ett nationalistiskt parti som gripit makten 1908, fruktade att armenierna skulle orsaka splittring i imperiet genom att söka bryta sig ut och skapa en egen stat efter mönster från vad bulgarer, greker och serber hade gjort på Balkan. Man var rädd för att armenierna skulle få hjälp från Ryssland. Redan på 1890-talet hade turkarna genomfört blodiga massakrer på armenier i syfte att kuva dem och förebygga en revolt. Under första världskriget, då Osmanska riket än en gång konfronterade det tsarryska kejsardömets trupper, föreföll det ungturkarna både legitimt och nödvändigt att eliminera det inre hotet. Förintandet av armenierna, och av andra kristna grupper, skulle bana väg för en starkare och etniskt homogen turkisk nationalstat.
De turkiska gendarmerna gick till aktion om natten mellan den 24 och 25 april 1915. Sammanlagt 235 framträdande armenier – politiker och religiösa ledare – arresterades och dödades. Under påföljande veckor häktades över 2000 personer. Åtskilliga utsattes för tortyr. 800 avrättades offentligt. I ett tidigt skede vände sig turkarna mot de armenier som var förhållandevis lätta att komma åt eftersom de hade rekryterats till armén. De berövades sina vapen, fängslades och dräptes. Slutligen vände sig regimen mot den civila befolkningen. Vissa fick välja mellan att gå över till islam eller bli förflyttade, medan andra bara massakrerades eller deporterades, flertalet till en oundviklig död i en annan del av imperiet. Mönstret för hur mördandet gick till varierade kraftigt mellan bygd och bygd.
I efterhand framstår 1915 som det stora mördaråret. Kampanjen mot armenierna försvagades i intensitet under våren 1916 men nådde en ny kulmen på sommaren. Under de år som följde, mellan 1917 och 1923, fortsatte förföljelserna, men angreppen var inte lika omfattande och hade en mer sporadisk karaktär. Flertalet av de armenier som den turkiska regimen önskade omintetgöra var redan utplånade.
Ingen vet exakt hur många som dödades. Enligt armeniska beräkningar miste 1,5 av de cirka 2 miljoner armenier som levde i Osmanska riket livet, men den siffran kan inte med säkerhet verifieras mot bakgrund av existerande källmaterial. I Turkiet pendlar uppskattningarna mellan 200000 och 400000 döda. Oberoende historikers bedömningar hamnar mitt emellan de nämnda sifferuppgifterna, på 700000 eller 800000 döda, med reservation för att ytterligare cirka 600000 armeniers öde är svårt att fastställa. Det kan alltså mycket väl ha rört sig om 1,5 miljoner dödsoffer.
En vanlig avrättningsmetod var dödsmarschen. Hundratals armenier samlades ihop i sina hemstäder och drevs ut på vandring genom ofruktbara stäpper, bergsmarker och öknar. Offren bevakades av beväpnade män till häst. De fick ytterst lite att äta och dricka, varför marscherna ofta urartade till veritabla helveten av svält och törst. För att effektivisera dödandet brukade de turkiska gendarmerna till slut göra halt i en obebodd ödemark och skjuta ihjäl armenierna. De som överlevde skotten dödades med knivar eller bajonetter.
Men dödsmarschen var bara ett av många element i en övergripande strategi vars röda tråd var deportering. Under eller efter hopsamlingen av de armenier som skulle förflyttas särskildes män från kvinnor. De unga männen arresterades ofta mitt i natten och fördes bort för att avrättas, medan kvinnor, barn och äldre gick en mer utdragen dödskamp till mötes. Kvinnor som bedömdes som unga och vackra separerades från övriga kvinnor eftersom man ville göra dem till muslimer och assimilera dem med den turkiska befolkningen. Många barn fördes bort från föräldrarna för att uppfostras som turkar. De övriga kvinnorna och barnen dräptes, antingen på marscher eller genom att spärras in i träskjul, som därefter sattes i brand. Lägg därtill att turkarna på flera platser förstörde det armeniska kulturarvet – kyrkor, kloster och monument – i syfte att fysiskt eliminera varje spår av det folk man var i färd att utrota.
Eftersom förintandet av armenierna skedde inför öppen ridå, framför ögonen på mängder av betraktare – vi har till och med fotografier av dödsmarscherna – gick det inte att hemlighålla tragedin, detta trots att första världskrigets dramatiska händelser kastade en mörk skugga över all nyhetsrapportering. Enbart i New York Times publicerades år 1915 så många som 145 artiklar om armeniernas öde.
Tre vittnesmål – ett svenskt, ett armeniskt och ett tyskt – får exemplifiera dödandets blodiga praktik:
• Den svenska missionären Alma Johansson, som arbetade på ett barnhem i nuvarande östra Turkiet, vittnar om hur turkarna sköt och klubbade ihjäl armenier. De som ännu levde drevs ut på marscher som bara kunde leda till döden. Andra brändes ihjäl i läger dit de deporterats.
• En armenisk kyrkoherde i Aleppo berättar i ett brev om de cirka 10000 kvinnor och barn som tvingats vandra till hans stad, numera belägen i norra Syrien. De anlände i grupper om några hundra – vid ett tillfälle kom 400 nakna och utmärglade kvinnor, efter att ha genomlidit en flera månader lång marsch som hade slukat 600 människors liv – med en färdkost som bestod av en brödbit om dagen.
• En tysk missionär i Diyarbakir skildrar hur dränkning kunde användas som medel för massmord. I maj 1915 lastades 674 armenier ombord på 13 pråmar på Tigris. De berövades kläder och pengar. Den officiella förklaringen var att de skulle föras till Mosul, men snart vräktes samtliga armenier i floden. De som inte drunknade dödades av soldaterna. Senare kunde man se lik, inte sällan i buntar om två till sex sammanbundna personer, flyta iland för att bli föda åt gamar och hundar.
Redan på sommaren 1915 tog historikern och juristen James Bryce upp ämnet i brittiska parlamentets överhus. I februari 1916 fick Bryce i uppdrag av Storbritanniens regering att samla ihop ögonvittnesskildringar, som de ovanstående. Tillsammans med historikern Arnold Toynbee ägnade Bryce ett par månader åt insamlingen. Mödorna, som avslutades i juli 1916, resulterade i en bok med titeln ”The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire”.
När boken publicerades var själva folkmordet långt ifrån avslutat, väl att märka. Alla med ett minimum av intresse kunde alltså redan vid denna tid skaffa sig grundliga insikter i vad som skett, vad som höll på att ske, och vad som skulle fortsätta att ske om inget gjordes. Dessutom fanns det fler källor till information. De européer som vistades i Osmanska riket, såväl representanter för ententen (Frankrike, Storbritannien och Ryssland, senare också bland annat Italien och USA) som representanter för den tysk-österrikiska alliansen, var förfärade över det skedda och rapporterade hem om sina iakttagelser. Likväl ingrep ingen nation till armeniernas försvar, vare sig diplomatiskt eller militärt. Inga officiella protester lämnades till Konstantinopel. Första världskriget blockerade alla initiativ. Tyskland och Österrike-Ungern var allierade med Osmanska riket och ville inte orsaka alliansbröderna problem. Regeringarna i Storbritannien och Frankrike hade annat att tänka på, andra prioriteringar på agendan.
Det bör påpekas att Bryces och Toynbees sammanställning av 150 vittnesmål håller för högt ställda vetenskapliga krav, även med moderna mått mätt. Turkiska akademiker har ofta hävdat det motsatta, till exempel genom att referera till hela rapporten som brittisk propaganda. Vittnesmålen kommer från flera kategorier av människor. Här finns utländska missionärer, journalister, soldater, läkare och diplomater, men också berättelser från armenier och andra österländska kristna som drabbades av förföljelserna. Bryce och Toynbee var ytterst noggranna i dokumentationen och den källkritiska utvärderingen av redogörelserna. Endast 22 av 150 vittnesmål kunde inte med säkerhet spåras till en ursprunglig källa. I den senaste analysen av texterna i Bryces och Toynbees sammanställning, Maria Karlssons C-uppsats ”Narrating the Harrowing” (Historiska institutionen, Lunds universitet, juni 2009), framgår att vittnesmålen skiljer sig åt på betydande sätt, allt beroende på vittnenas personliga perspektiv. Allt sammantaget rör det sig om en omfattande djupdykning i flera sinsemellan olika erfarenheter, vilka alla pekar åt samma håll – mot folkmordet.
Vi är också väl underrättade om vilka som utförde våldsdåden. Det rörde sig inte bara om trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna. Kurdiska stamkrigare deltog i mördandet med entusiasm, liksom kriminella som hade släppts ut ur fängelser för att sälla sig till dödspatrullerna. Av särskilt stor betydelse var en militär specialorganisation, påminnande om Nazitysklands SS-avdelningar, som hade till uppgift att övervaka misstänkta inre fiender i riket.
I dagens Turkiet framställs fortfarande 1915 års händelser som en turkisk försvarsaktion mot armeniska angrepp och massakrer på turkar. Att påstå något annat kan leda till åtal och död. Men i detta läge finns det bara en sak att göra för intresserade samhällsmedborgare med samvete: att hörsamma den professionaliserade historievetenskapens lärofader, Leopold von Ranke, och gå till källorna. Ty sådana finns, och de är vältaliga. Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.
Dick Harrison är professor i historia och författare.
