Hur vinns egentligen ett krig? I Neil Stephensons kultroman ”Cryptonomicon” från 1999 förklarar en av gestalterna att den verkliga anledningen till att de allierade vann andra världskriget inte var arméernas storlek och strategi, utan det faktum att de visste hur man använde sina nördar. Om det inte varit för den fria världens excentriska intelligentia hade varken Manhattanprojektet eller den allierade kodknäckningen varit möjlig. En av de mest inflytelserika av dessa nördar var den brittiska matematikern, kryptologen och datapionjären Alan Turing (1912–1954), som imorgon skulle ha fyllt 100 år.

När Turing föddes 23 juni 1912 i London var hans födelseort fortfarande huvudstad i ett imperium. Tidigt beskrivs han som en intelligent pojke med livlig fantasi, vars nyfikenhet kunde misstas för upptåg. En gång begravde han en trasig leksaksbåt i förhoppningen att den skulle växa upp hel ur marken. Hans betyg från internatskolan Sherborne var medelmåttiga – han var mer intresserad av det han inte behövde lära sig. Stjärnskådning, kemiexperiment och Einsteins relativitetsteori fyllde hans fritid. Det var inte hans lärare som gav honom intellektuell stimulans, utan en annan elev, Christopher Morcom. De var både intresserade av naturvetenskap och matematik, men för Turing var vänskapen djupare än så: ”jag dyrkade marken han gick på”. Han var övertygad om att Morcom var ett geni – själv var han bara sidekicken. Tillsammans skulle de förändra världen. Men idyllen varade inte. I februari 1930 dog Morcom i tuberkulos, 18 år gammal. Turings världsbild förändrades dramatiskt. Han blev ateist och omvärderade även sin egen roll i världen. Nu när han inte längre kunde vara geniets beundrare bestämde han sig för att ta upp Morcoms fallna mantel. Hans livsmål blev att fullborda vännens verk.

I oktober 1931 kom Turing till King’s College i Cambridge. Den nya miljön var lika givande som studierna i matematik. På universitetet frodades intellektualism och radikalism, och Turing fick möjlighet att uttrycka sin homosexualitet utan att bli fördömd. Han såg aldrig sin sexuella läggning som ett problem. Kärlek var något annat. Minnet av Chris Morcom levde kvar länge, och på många sätt förblev han Turings enda kärlek.

Morcom var också närvarande i hans arbete. Ett fotografi av vännen stod på Turings skrivbord, och reservoarpennan han skrev med var en födelsedagspresent från honom. Men i det akademiska höll minnet inte Turing tillbaka, utan drev på honom. Vetenskap var för Turing att ifrågasätta allt. Det var en inställning som passade i 1930-talets matematik, där bland annat Kurt Gödel och David Hilberts teorier utmanade bilden av matematiken som en universell vetenskap. Kunde verkligen alla matematiska sanningar bevisas? I denna anda skrev Turing, då knappt 24 år gammal, artikeln ”On Computable Numbers, with an application to the Entscheidungproblem”, som kom att få enorm betydelse, men inte inom matematik utan inom datavetenskapen. I denna artikel beskriver Turing en maskin, utrustad med en oändligt lång pappersremsa som kan matas åt både höger och vänster. Maskinen kan både lägga till och ta bort tecken på remsan, och kan på så sätt lösa matematiska problem. Med rätt programmering kan maskinen, som senare döptes till ”the Turing machine”, lösa alla matematiska problem som kan lösas. Turingmaskinen var helt teoretisk, men var trots det ett betydande steg mot den moderna datorn.

I Cambridge bemöttes tanken på att använda maskiner i matematik som ett främmande och alltför modernt koncept. Detta bidrog antagligen till att Turing tillbringade två år vid Princeton, dock utan att lämna sitt fellowship vid Cambridge. Princeton var ”det nya Göttingen”, befolkat av vetenskapliga giganter som von Neumann och Einstein. Under sin Amerikavistelse började Turing oroa sig för risken för krig i Europa, och mycket riktigt kom det, ett år efter han kom hem. Hans roll i kriget hade bestämts redan 1938, då han rekryterades till GCCS, Storbritanniens kod- och chifferbyrå.

Vid Bletchley Park, ett lantgods i Buckinghamshire som tjänade som GCCS:s högkvarter, var Turings uppgift att finna nya sätt att knäcka det komplicerade chiffersystemet Enigma, den tyska krigsmaktens vanligaste chiffer. Strax efter krigsutbrottet uppfann han en elektromagnetisk apparat, kallad Bombe, som kunde arbeta sig igenom de många miljoners miljoner möjliga grundinställningarna för Enigmamaskinen och ge några dussin möjliga lösningar, som sedan kunde kontrolleras manuellt. Detta gjorde arbetet vid Bletchley Park både snabbare och enklare – några timmar efter midnatt, då Enigmamaskinernas dagsinställningar ändrades, kunde man börja läsa meddelandena. Under 1942 lästes dagligen fyra tusen tyska och något färre italienska och japanska meddelanden, något som gjorde stor skillnad för kriget. Turings insatser och arbetet som möjliggjordes genom dem förkortade bland annat slaget om Atlanten med hela två år.

I början av kriget kändes Bletchley Park inte som en militär inrättning, utan snarare som ett college i Oxbridge. Den militära personalen fick finna sig i akademikernas excentricitet, och Turings konstiga vanor blev närmast legendariska. Under pollensäsongen cyklade han till jobbet iförd gasmask, ibland iklädd pyjamasjacka och byxor som hölls upp med ett snöre istället för ett bälte. Han ägde en nallebjörn vid namn Porgy, och hade för vana att låsa fast sin temugg vid elementet med ett cykellås så att ingen annan kunde använda den.

Kriget hade givit forskare möjlighet att utveckla användbara idéer, och det som tidigare endast varit teoretiskt var nu verklighet. Den första programmerbara datorn, Colossus, hade byggts vid Bletchley Park för att knäcka det tyska Lorenzchiffret, dock utan direkt inblandning från Turing. Efter krigsslutet stod det klart för Turing att datorer var hans kall. Efter ett års arbete med datorn ACE i London och ytterligare ett år i Cambridge (utan praktiskt arbete med datorer) fick Turing anställning i Manchester för att arbeta med universitetets datorprojekt. Prototypen, som blev klar 1948, var liten men hade trots det dubbelt så mycket minne som den amerikanska datorn ENIAC från 1947. Manchesterdatorn, Mark I, färdigställdes 1951.

Vid det laget hade Turing börjat intressera sig för en annan, mer filosofisk datorrelaterad fråga. Sedan barnsben hade han lekt med tanken att människan är en levande maskin. Den stora skillnaden mellan människa och maskin enligt honom var människors tankeförmåga. Men nu frågade han sig om detta verkligen var ett mänskligt privilegium. I artikeln ”Computing machinery and intelligence” från 1950 ställer han frågan: Kan maskiner tänka? Hans slutsats var att om en maskin kan övertyga en mänsklig samtalspartner att den egentligen är människa bör den räknas som intelligent. Turingtestet, som detta kom att kallas, förblir än idag det mest använda sättet att bedöma artificiell intelligens.

Manchester var mindre intellektuellt traditionstyngd än Cambridge, men det var inte den enda anledningen varför Turing trivdes. Han fann även industristadens anonymitet och dess tysta subkultur befriande. Däremot begrep han aldrig hur annorlunda moralen var jämfört med Cambridge. Kollegorna vid King’s College hade alltid accepterat Turings sexuella läggning, men inte ens vid Manchesters universitet fanns den sortens öppenhet. Denna tro på omgivningens tolerans fick allvarliga konsekvenser. I början av 1952 råkade Turing ut för ett inbrott, som visade sig ha begåtts av vänner till hans dåvarande pojkvän, en småkriminell 19-åring från Manchester. Turing polisanmälde brottet, dock utan att förtiga sitt förhållande till den gemensamme vännen. Han hade inte förväntat sig att själv bli arresterad – han var övertygad om att homosexualitet hade legaliserats. Så var inte fallet. Den 31 mars 1952 ställdes han inför rätta enligt samma lag som Oscar Wilde hade dömts efter 57 år tidigare.

Under rättegången hävdade Turing att det han hade gjort inte var ett brott, en idealistisk men naiv inställning som gjorde det alltför lätt att döma honom. Homosexualitet ansågs fortfarande vara ett brott, även om rättsväsendet börjat betrakta det som en sjukdom. Därför undgick Turing fängelse på villkor att han accepterade injektioner av östrogen, vilket i praktiken innebar kemisk kastrering. Både straffet och dess biverkningar, för att inte tala om samhällets intolerans, var upprivande, men inför sina vänner och bekanta skämtade Turing ofta om det som hänt. Han fick behålla sin anställning vid universitetet och fortsatte att forska, men kom bara till institutionen för att använda Manchesterdatorn. Genom brev och vänners vittnesmål får vi bilden av en man som försöker hålla humöret uppe. Uppenbarligen lyckades Turing övertyga sin omvärld om att detta jämnmod var verkligt. Inte ens hans närmaste vänner tycks ha oroat sig för honom, men i själva verket hade rättegången och straffet skakat honom djupt. Ända sedan han var student hade Turing haft en depressiv läggning, och i denna fick förödmjukelsen en grogrund. Den 7 juni 1954, två år efter rättegången, hittades han död i sitt hem. Dödsorsaken var cyanidförgiftning. Bredvid honom fann man ett halvätet äpple, som verkar ha varit doppat i giftet.

Trots sitt banbrytande arbete, som fortfarande i hög grad är relevant, blev Alan Turing snabbt bortglömd. Det dröjde till 70-talet, då hans krigsarbete offentliggjordes, innan hans insats både för kriget och datavetenskapen blev kända. Sedan dess har hans liv och verk blivit närmast legendariska. Biografin ”Alan Turing: the enigma” av Andrew Hodges, som fortfarande är den bästa som har skrivits om honom, gavs ut 1983. Hugh Whitemore använde Hodges biografi som bas för pjäsen ”Breaking the code”, som också filmades för tv med Derek Jacobi i huvudrollen. Turing finns även med som en bifigur både i Stephensons ”Cryptonomicon” och Robert Harris ”Enigma” (dock inte i den historiskt inkorrekta filmatiseringen). Turing är inte bara hågkommen som en pionjär inom datavetenskapen, utan har också blivit en symbol för sin samtids intolerans mot homosexualitet. Efter en namninsamling 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown officiellt om ursäkt för det sätt Turing behandlades på efter kriget.

Under detta jubileumsår har intresset för Turing ökat. Biografier har gått i nytryck och dokumentärer producerats. Museet vid Bletchley Park har ställt ut allt från hans artiklar med egna noteringar till hans nallebjörn, och på Science Museum i London har en utställning tillägnad hans verk invigts. Nu när Alan Turings 100-årsdag firas ligger fokus inte på hans tragiska död utan på hans fascinerande liv och hans enorma insatser för vetenskapen och samhället i stort. Turing föddes under det långa 1800-talet men upplevde händelser som har format vår samtid. Många deltog han själv i. Utan detta excentriska geni och hans fascination för vetenskapens förmåga att förverkliga det teoretiska och förbättra det faktiska skulle vår värld se mycket annorlunda ut.