Depressionen växer – okontrollerat och explosivt. Den verkar inte stå att hejda, trots alla åtgärdspaket. Men om den ekonomiska lågkonjunkturen bara har några månader på nacken, så lider vi sedan ett antal år tillbaka av en själslig lågkonjunktur som är minst lika explosiv till sin natur. Depressionsdiagnoserna har mångdubblats sedan början av 1990-talet och här verkar de ekonomiska svängningarnas riktning inte spela så stor roll. När det går nedåt skördar arbetslösheten och neddragningarna i den offentliga sektorn sina offer, när det går uppåt skylls illamåendet på stress och livspusslet. Att ha en alltför stor villa att möblera verkar kunna vara lika depressionsalstrande som att bli uppsagd från sin lilla lägenhet. Depressionen är ständigt på tapeten – som utmattning, som leda, som förtvivlan, som misslyckande, som panik, eller som brist på mening över huvud taget.
För ett par år sedan skrev den amerikanske psykiatrikern Peter Kramer en bok där han ville göra upp med alla romantiska föreställningar om depression en gång för alla. ”Against Depression” var en bok som ville göra gällande att allt melankoliskt lidande från antiken och framåt var just sjukligt och inte på något sätt kreativt eller genialt till sin natur. Många av historiens berömda melankoliker skulle ha mått bättre om de fått antidepressiva tabletter enligt Kramer. Förhoppningsvis, menade han, kommer vi snart att förstå depressionens biologi ännu bättre och därigenom även kunna behandla den på ett slutgiltigt sätt – genom genterapi. Det skulle göra det möjligt att bryta sig loss från den melankoliska kulturhistorien och bygga en gladare värld.
Problemet är bara, trots Kramers bedyranden, att dagens medicinare verkar veta ungefär lika mycket om depressionens kärna som nationalekonomerna om den ekonomiska krisens yttersta orsaker och fortsatta förlopp. Det gör varken duktiga läkare eller ekonomer umbärliga i försöken att lindra och bota depressioner, men vi bör inte nöja oss med dem. Vi gör klokt i att också vända oss till experter som har människan som kulturvarelse som sin specialitet – till humanisterna. Nyttan av att ta del av det mänskliga samhällets och kulturens historia har nog aldrig varit större än idag, när vi på alla sätt kämpar med att förstå och tämja våra depressiva tendenser.
Karin Johannissons nya bok Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Albert Bonniers Förlag, 297 s) är här en rik skatt att ösa ur. Hennes strategi består i en helomvändning om man jämför med Kramers bok: samtidens depressionsdiagnoser skall förstås som en av melankolins utlöpare, inte som dess essens. Melankoli är inte depression. Depressionen är bara ett av melankolins historiska rum. Och, var så säker, det kommer att komma fler.
Nu ägnar sig inte Johannisson främst åt att skåda framåt, med historikerns rätt skildrar och sorterar hon istället det förflutna. Det är den melankoliska känslans historia som hon vill skriva. Och hon vill göra det inte bara genom att gå till idéerna (filosoferna, vetenskapsmännen, författarna) utan också till de människor som behandlat och lidit av melankolin på ett direkt och påtagligt sätt (läkarnas journaler, patienternas dagböcker). Relationen mellan föreställningar och idéer om melankolin och erfarenheten av den intresserar henne särskilt, liksom frågan om melankolin är en sjukdom. Johannisson är inte, som Kramer, ute efter att medikalisera historien, men hon väjer inte för att den melankoliska erfarenheten lever i ett gränsland där insjuknandet aldrig är långt borta.
Frågan om vad som är friskt och vad som är sjukt är komplicerad. Man tänker sig ofta att det är en fråga som kan lösas genom objektiva kriterier – medicinska prover och undersökningar. Men sjukdomen befinner sig i högsta grad i ett mänskligt sammanhang trots sin underliggande biologi.
Melankolin är inte bara plågsam, den ger vårt psykiska lidande mening och legitimitet. Därför förändras sjukdomsbild och symptomspråk i takt med att föreställningar om vad som är verkligt och viktigt förändras. Trodde ni att spindelfobi var grundad i vår evolutionsbiologi? Enligt Johannisson finns den knappt belagd före år 1900. Samma sak gäller andra typer av ångest och depressionsdiagnoser som grasserar idag – inte helt historiskt frånvarande, men mycket mer sparsamt förekommande och överskuggade av andra symptom och sjukdomsnamn.
Depression är från början ett geografiskt och ekonomiskt begrepp (nedtryckning), inte ett medicinskt. Just den typen av korrespondenser och övergångar mellan olika begreppssfärer och förståelseplan är Johannissons specialitet. Depressionen är tyst, den deprimerade befinner sig i botten av en stämningskurva (jämför med de ekonomiska kurvorna) som kanske kan ges ett numeriskt värde, men som inte kan beskrivas i ord. Med melankolin förhåller det sig annorlunda – den har talat oavbrutet och enträget alltsedan Aristoteles förband den med kreativitet och genialitet för 2300 år sedan.
Men melankolin har inte talat på något entydigt sätt, dess former har skiftat och så har också de namn som man har skänkt den. Melankolin kan till exempel vara en varg. I alla fall under 1600-talet då lykantropin (den imaginära vargförvandlingen) grasserar som värst bland melankoliker. Överskottet på den svarta gallan tar sig här ett märkligt uttryck: ”Han är en tragisk och ensam figur som håller sig undan andra och föredrar mörkret och natten. Huden är uttorkad och gul, ojämnt pigmenterad med rispor, blemmor och ärr, ibland hårbevuxen. Ögonen är tårlösa, tungan torr och klibbig. Han är alltid hungrig.”
Vargmannen, som inte skall förväxlas med varulven, är Johannissons ingångport till den förmoderna melankolin. Han ställs snart sida vid sida med den samtida utmattningsdeprimerade kvinnan som två radikalt olika, men ändock melankoliska tillstånd. Redan här föds en invändning i läsarens huvud: handlar det verkligen om samma typ av känslor, tillstånd eller diagnoser? Johannisson vill göra gällande att en rad olika fenomen genom historien är melankoliska erfarenheter och uttrycksformer, men är detta sätt att överordna det melankoliska som ”det psykiska lidandets urform” rimlig? Skall man förstå det som en stark kulturhistorisk och medicinfilosofisk tes, eller snarare som en intressant sorteringsprincip – bland andra möjliga – för den rika bok som hon har skrivit?
I innehållsförteckningen finner vi förutom melankolin i dess egna kläder följande kapitel som exemplifierar olika ”melankoliska rum”, historiska platser där melankolin ekat och svävat mellan friskt och sjukt i skarven mellan jaget och samhället: ”acedia”, ”sensibilitet”, ”ennui”, ”insomnia”, ”fuga”, ”nervositet”, ”fatigue” och ”anomi”. Vart och ett av dessa kapitel rymmer egentligen tillräckligt med material för att bli en egen bok (ett par av dem är det väl redan sedan tidigare). Det märker man inte minst när man går till noterna där Johannissons spränglärdhet och alla de trådar hon lämnar utanför huvudskildringen ger sig till känna. Men att så många olika melankoliska historier skall rymmas i en och samma bok blir också stundom ett problem. Texten är ibland lite för packad med exempel och referenser på bekostnad av flytet i framställningen. Bäst är i mitt tycke de kapitel där författaren funnit en överordnad berättelse som får bära det övriga materialet. Så är fallet med den unge Werthers lidanden i kapitlet om ”ennui: ledan”, skildringen av Max Webers sömnlöshet i ”insomnia: skräcken”, och Albert Dadas tvångsmässiga resor bort från hemmet i ”fuga: flykten”.
Sömnlöshetskapitlet, som osäkrar ett akut fenomen i vår samtid med hela den kulturhistoriska arsenalen, är fantastiskt (hela boken snart tack!). Unge professor Weber, som ännu inte författat sitt banbrytande verk om ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”, kan inte sova. Efter en rekordsnabb akademisk karriär drabbas han 1898 av ett nervöst sammanbrott, en ”utmattningsdepression” skulle vi säga idag, ”neurasteni” hette det då. Han kopplar nervositeten och sömnlösheten till sin arbetssituation, ”tycker sig känna en apmask tryckas över ansiktet medan han står i katedern”, blir överkänslig för kritik och drabbas av skrivkramp. Han vill säga upp sig, men universitetet godtar inte hans avskedsansökningar utan tvingar honom att ta semester med bibehållen lön (idag skulle det nog gå annorlunda för den improduktive professorn kan man misstänka). Tillsammans med hustrun Marianne drar han runt till fina kurorter och berömda läkare, men inget och ingen förmår bota hans oro och sömnlöshet, utom då möjligtvis de olika sömnmedel som långsamt förgiftar honom.
Skildringen av paret Webers vedermödor ställer många av läsarens förväntningar på huvudet. Söker modernitetens främsta analytiker vetenskapliga förklaringar för sitt lidande? Ingalunda, han håller sig med ”demoner”, smådjävlar som plågar honom dag och natt. Vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att någon som förmått sätta fingret på kristendomens drivande kraft i formandet av vår moderna mentalitet också är hemsökt av demoner. Men med Mariannes öppna och detaljerade brev till svärmodern om Max nattliga sädesuttömningar, som hon menar är roten till hans sömnlöshetsproblem, kommer i alla fall mina förutfattade meningar om det puritanska 1800-talet på skam.
Efter fem långa år beviljas slutligen Webers avskedsansökan. Han kan pusta ut och börjar genast författa det verk som så småningom skall göra honom världsberömd. Vilopausen var tydligen nödvändig, en melankolisk retreat som befriade honom från en kravfylld, pressande tillvaro och förlöste hans kreativitet.
Weber var en av huvudarkitekterna bakom den moderna sociologin. En annan var Émilie Durkheim, som skapade ett begrepp som får utgöra rubrik för ett annat av Johannissons kapitel: ”anomi: vilsenheten”. Här är författaren verkligen något på spåren vad gäller förståelsen av dagens depressiva tillstånd. Anomi betyder ordagrant lag- och regellöshet. Durkheim kopplar anomin till det tillstånd som uppstår i perioder av snabb ekonomisk förändring – mellankrigstidens skenande marknadsekonomi – när ideal som stärker social sammanhållning förtunnas. Istället framstår position, kapital och framgång som allas individuella mål. Det kanske finns anledning att inte bara jämföra vår ekonomiska kris med 1930-talets, utan också vår själsliga?
Anomi är ett förlusttillstånd. Det som har gått förlorat är hemmastaddheten, den trygghet som ligger i att vara del av en ordning som är större än en själv. Enligt Johannisson är det sammanbindande kittet för alla melankoliska känslor att de i grunden handlar om förlust. Vi sörjer något som gått förlorat men vi vet inte vad. Världen är ”avförtrollad”, som Weber uttryckte det, och i kapitalismens katedral ekar det tomt, depressivt. Att uppsöka tidigare melankoliska rum med Johannisson som vägvisare är trösterikt och får en att längta efter nya former av hemlöshet än den postmoderna, depressiva. Att det skulle kunna finnas en värld utan melankolin är naturligtvis en illusion – frågan är vad man förmår göra av den.
