Författaren, ämbetsmannen, bokvurmaren, översättaren, polyglotten och eventuellt ”spionen” Samuel Triewald (1688–1743) brukar pekas ut som franskklassicismens företrädare och den franske poetikförfattaren Nicolas Boileaus ställföreträdare inom svensk vitterhet. Han kan betraktas som en av de tidigaste representanterna för en mer sofistikerad inhemsk litterär kritik och hans insatser bidrog sannolikt till att röja väg för kommande generationer svenska kritiker. Därtill behärskade han nio språk och var kapabel att följa större delen av den kontinentala litteraturen, som han i viss mån också introducerade i Sverige.

Gott så. Men vem bryr sig om Triewald idag? Hur många känner till och har lust att bekanta sig med hans verk? Förmodligen ganska få, vilket nog i hög grad beror på att Triewald var en sparsmakad, och inte alltför originell, litterär förmåga. Är det således befogat att ”schasa iväg” honom till fotnoterna, som SvD:s Tommy Olofsson anmodade i en recension av Jan Olov Ulléns stora diktantologi ”De bästa svenska dikterna. Från Stiernhielm till Aspenström” (2007), där Triewalds texter följdriktigt utelämnats?

Om än undanskymd så försvarar trots allt Triewald en plats i den svenska litteraturen tack vare två verssatirer: ”Om dem, som inbilla sig vara Poëter” (1708/1709) samt ”SATYRE emot wåra Dumma Poëter” (1720). Triewald går här i örlog mot vad han såg som den samtida diktkonstens förfall – att det skrevs för hastigt, för mycket och för dåligt. Kritiken var knappast ny när det begav sig och tenderar som bekant att repriseras av varje nytt släktled.

Litteraturen under 1600-talet och merparten av 1700-talet hade dock funktioner i samhällslivet som avviker från våra ­dagars. Ett väsentligt inslag i äldre tiders kulturella mönster utgjorde exempelvis de speciellt utformade ceremonierna och högtiderna. Det var händelser eller tillfällen som ofta gav upphov till ett särskilt slag av litterära alster, som kort och gott kommit att döpas tillfällesdiktning. Det skrevs i ett syfte, med en viss adressat, och skaldekonsten fogades efter påbjudna mallar.

Så när en högtidsdag nalkades sökte åtskilliga versmakare lyckan, framför allt om föremålet eller sammanhanget för bemärkelsen var av prominent art. Som bok- och bibliotekshistorikern Per S Ridderstad framhöll i sin numera klassiska studie kring tillfällesdiktningen (i ”Personhistorisk tidskrift” nr 3 1980), kunde en väl utförd tillfällesdikt verka i egenskap av ”ett slags ansökningshandling, i vilken författarens lärdom, hans litterära och språkliga kvalifikationer demonstrerades”. Det var av vikt att poeten därvid iakttog den retoriska decorum-principen, närmare bestämt en avvägd relation dels mellan ämnet och dess gestaltning, dels mellan själva texten och dess tilltänkte åhörare.



Viktigt att förstå är att hyllningsdikterna – som präglades av panegyriken, den upphöjande och förskönande lovprisningen – hade en social snarare än en estetisk betydelse. Det var fråga om en relation där både producent och konsument erhöll förmåner, en form av symbios där framställaren fick någon typ av löning och kunden en bekräftelse på sin sociala status. Att Triewald inte gillade det här går att utläsa i hans satirer, till exempel i denna bitska, och dessvärre väl ännu på sätt och vis giltiga, strof: ”Är någon uti stan, som säges wara riker, / Giörs af en hungrig skald han straxt Mæcenas liker, / Fast han alt sit förstånd i penningpungen bär, / Ey wet hwad Skalde-Konst, hwad wett, hwad lärdom är.”

I sin utförliga uppsats ”Samuel Triewalds lif och diktning” (”Samlaren”, 1908) betraktade litteraturhistorikern Martin Lamm den första satiren såsom Triewalds ”vidräkning med de författare, som endast rimma för brödfödan, utan att ha någon aning om diktkonstens höga plikter”. Att smida vers i försörjningssyfte ansågs alltså fult redan då, men huruvida det verkligen fanns ett renodlat skrå av tillfällesdiktare som enbart skrev för sitt uppehälle har betvivlats av en del forskare. Måhända utgjorde näringen blott ett extraknäck.

Inte desto mindre överskuggade denna litteraturart rent kvantitativt den tryckta litterära produktionen under 1600- och 1700-talen. Från att till en början ha kultiverats bland en trängre krets akademiker fick dikttypen genom politiska, ekonomiska och sociala förändringar en mer publik utbredning vid 1600-talets mitt. Inte minst avgörande var framväxten av nya samhällsgrupper hugade till lyxkonsumtion som tidigare förbehållits de översta samhällsskikten. Fastän hov och högadel alltjämt dominerade och agerade föredöme i fråga om bruket av litterär uppvaktning, skedde en märkbar vidgning av det sociala mönstret. Ihop med utvecklingen av nya publiceringsformer bidrog detta till genrens spridning.

Tillfällesdiktningens speciella form gav som antytts sällan utrymme åt särart och originalitet. I motsats till de senare romantiska idéerna om konstens subjektivitet och själsliga slöjor, som många ännu idag hyser, uppstod tillfällesdikterna sällan för deras egen skull. De fungerade istället som kuggar i ett ceremoniellt ur, vars tickande bestyrkte samhällets etiska värden och sociala förbindelser.

Kanhända är haltande litterär kvalitet inget som borde förvåna i sammanhanget, även om variationerna är betydande. Då det betraktades som närmast en självklarhet bland tidens bildade individer att när så fordrades slöjda till lite vers, blev de ­potentiella skribenterna tämligen talrika. Tillfällesdikternas standard kom följaktligen i mångt och mycket att förete en liknande brokighet. ”Det hålles för en skam, i rim ei pennan föra”, anmärker Triewald syrligt i sin första satir.

Naturligtvis hade tillfällesdiktningen ett flertal belackare under glansperioden, som för Sveriges del infaller från 1600-­talets mitt fram till 1700-talets slut. Dikt­arten kritiserades inledningsvis främst för orimlig spridning och popularitet. Den var helt riktigt en veritabel masslitteratur, emellertid av annorlunda slag än vad som påträffas i modernare tid. Tillfällesdiktningen utmärktes under guldåldern å ena sidan av ett överflöd på skribenter och skrifter, men resulterade å den andra i synnerligen blygsamma upplagor.

Villkoren för tillfällesdiktningen förändrades som sagt vid mitten av 1600-­talet. Diktarten var inte längre en angelägenhet och ett kall enbart för de lärde och erkända, utan fick, som principryttarna menade, en mer än nödvändigt offentlig och därmed pöbelaktig form. Men så länge det fanns en efterfrågan, det vill säga en köpvillig och köpstark offentlighet, grasserade verssmidandet. Därför slår Triewald både mot rimsmidaren och dennes gynnare när han skriver: ”Doch mången dummer tok för boken pängar gaf, / Af orsak at en narr sin like håller af.” Avslutnings­orden i ”SATYRE emot wåra Dumma Poëter”, som summerar Triewalds tirader, blir följdriktigt de smått bevingade (och troligen från en engelsk skald traderade): ”Hwart tok är ei Poet.”

Vad vill då Triewald egentligen att diktarna ska prestera? I första hand hörsammar han mentorn Boileau, varnar för enögt rimmande och anger Förnuftet som poesins kärna. Även franskklassicismens andra honnörsbegrepp, Sanningen, förfäktas i det triewaldska programmet. I övrigt understryker Triewald att Dygden, Förtjänsten och Äran knappast är tillrådliga ämnen för klena talanger.

Anslutningen till Boileau är visserligen inte klockren. På ett ställe i den senare satiren driver Triewald exempelvis med det utbredda (miss)bruket av antika och mytologiska referenser, trots att få ju kände lika varmt för sådant stoff som Boileau. Han verkar hart när sympatisera med ett mer ”realistiskt” uttryckssätt och sällar sig på så sätt indirekt till de tidens skalder som ”fåfänga i sina tycken, / vill utesluta helt ur dikt antikens smycken”, med fransmannens egen formulering ur ”L’Art Poétique” (”Diktkonsten”, övers Teddy Bru­nius). Är detta en blunder, eller bara ett ­uttryck för satirikerns rävighet?

Möjligen ingetdera. Liksom många litteratörer i sin samtid anammade han Boileaus rekommendationer till stor del för att dennes broschyr var tidens modefluga. Men många gånger sållades – eller vantolkades – fransmannens satser.

Triewalds rimmade klander av tillfällesdiktningen förklaras väl också delvis av författarens unga år vid satirernas tillkomst. Det gällde för honom som för andra med karriärambitioner att investera och eklärera egot, eller med dagens populära språkbruk: att odla sitt varumärke. Då han avgjort var en herre som, för att tala med Strindberg, ”hade lukt på vindkastens fördelar”, profilerade han sig med den moderiktige Boileau. Att inta ställning som smakdomare var tydligen en god kapitalplacering, även om den tänkta saneringen inte fick någon djupgående effekt i samtiden. Tveklöst gjorde han sig ett namn och lugnade sig något efter att ha fått en prop­rare befattning. Omsider förlänades han dessutom ett ”von” i titeln, tog plats i Vetenskapsakademien (som hans mer ryktbare bror Mårten – amatörfysikern och biodlaren – varit med och grundat) samt slutade sin likväl icke oävna bana som statsråd i grevskapet Holstein. Däremellan hann han bli anklagad för landsförräderi. Men det är en annan historia.

Att den unge Triewald lystet släckt törsten vid Boileaus estetiska reservoar och att hans satirkonst i riklig mängd smugglat in franska värden (som i sin tur skeppats in från andra håll) har litteraturhistoriker ofta påtalat. Man måste dock hålla i minne att tidens konstnärliga ideal rymde en frikostig imitationsestetik, en estetik som senare tiders barn – däribland majoriteten av de som skrivit om Triewald – anakronistiskt funnit rätt hutlös. Det pallades sålunda friskt från välska kunskapsträd, men det innebar för den skull inte en total brist på egen tankefrukt. För möjligen bör vi när det gäller Triewalds satirer hellre tala om kongeniala tolkningar eller omdiktningar av Boileau, med vissa fyndiga jämkningar för inhemska förhållanden. Därutöver kan man hävda att Triewald kultiverar ett nytt slags skämtlynne och öser ur andra källor (La Motte, Scarron). Den språkliga energi och det satiriska kynne som kommer till uttryck i hans ringa antal texter visar under alla förhållanden prov på ett för sin tid och plats märkvärdigt nit som trots seklers avstånd torde kunna locka fler läsare.

Kanske var Triewalds insats, som det heter i ett äldre litteraturhistorisk översiktsverk, främst en ansats. Han fullgjorde rollen av ”litterär skarpskytt och estetisk lagstiftare” och begrep ”att ge sin litterära satir udd och aktualitet” men var huvudsakligen ”i pakt med framtiden”. Man kan också uttrycka det så att hans gärning var dräktig med eftervärldens bragder, en intellektuell sådd som snart fann ett spirande i till exempel Olof Dalins och den så kallade Tankebyggarordens vittra bestyr. (Dalin var för övrigt den som den 10 december 1743 i Vetenskapsakademien framförde det – på gott och ont – präglande minnestalet över sin kollega.)

Till sitt väsen en gränsvarelse har Triewald likafullt smuttat på det exklusiva släktets förbannelse: otacksam glömska. När stommarna av en rymligare inhemsk kritikerskuta med avsevärt tätare anspråk och säkrare styrmedel börjar mejslas ut mot slutet av 1700-talet med herrar Bergklint, Kellgren, Leopold och Thorild i stäven, har Triewald redan slussats in i ljusskygga antologier och randanmärkningar.

Så kan det visst gå. Men även om Triewald får det tufft att kvala in i en statligt sanktionerad litteraturkanon, eller ens bland en ny samling litterära prydnadsblommor, är han ändå i minst ett avseende nästan unik. Stick i stäv med sin tids fluga tycks Samuel Triewald nämligen i praktiken inte ha ägnat sig åt tillfällesdiktning. I varje fall inte på svenska.



Fotnot: Triewalds satirer finns enklast tillgängliga i ”Sveriges litteratur. Del II. Renässans och barock”, utgiven av Carl Fehrman och Magnus von Platen (Bonniers, 1965).