Ge inte upp. Det händer fortfarande att det sägs något lysande. För mig hände det senast på Rumänska kulturinstitutet i våras, när Andrei Plesu höll ett föredrag med rubriken ”Tolerance and the intolerable”. Plesu satte fingret på en av vår tids verkligt ömtåliga punkter – ordet tolerans. Trots att alla påstår sig vara för tolerans befinner sig begreppet i djup kris, sade han.
Innan jag går in på vad han menade med det borde jag presentera honom. Nej, det är inte han som står där, han ser inte ut som ni tror. Intelligenta tankar har ni alltid föreställt er som mycket små, och det har ni kanske rätt i; följaktligen förväntar ni er att intellektuella ska vara som katter eller ekorrar. Ni blir en aning förvånade när skarpsynt moralfilosofi blandat med säsongens bästa ironiska oneliners levereras av en person som är så storväxt att ni tänkte – erkänn det – ”Vem har släppt in en björn i kostym?” Plesu är författare och essäist. Efter kommunismens fall har han varit rumänsk kultur- och utbildningsminister. En bok av honom finns på svenska: ”Tårarnas gåva” (1995). För att kunna skriva den här artikeln har jag använt mig av en tysk utgåva av hans föredrag: ”Die Toleranz und das Intolerable” (Basel, 2004).
Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan: ”Vid ett första ögonkast ser det ut som om vi har att göra med ett framsteg för civilisationen. Kommunikation är möjlig även utan kunskap om den andre.” Han fortsätter:
”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.
Av det följer a) att jag inte behöver förstå dig för att acceptera dig och b) att jag inte behöver diskutera med dig för att ge dig rätt. Med andra ord är jag överens med något jag inte förstår, och jag är principiellt överens med något som jag inte är överens med. Du har rätt till din åsikt. Jag respekterar den. Jag har rätt till min åsikt och förväntar mig att den respekteras. Någon dialektik behövs inte. Den ömsesidiga toleransen slutar med ett universellt, fredligt, förhoppningsfullt leende tigande. Ett tigande inför vilket en dialog bara skulle innebära en oönskad störning.”
Om vi börjar kalla den sortens tigande för tolerans får det konsekvenser på en mängd områden, skriver Plesu: för det offentliga samtalet, för begrepp som skuld och ansvar, för vad som anses oacceptabelt och hur det ska bemötas. Man ”stympar lusten till kunskap, till en verklig förståelse av det annorlunda”. Och det säger sig självt att ur en sådan tystnad, ur oförmågan att verbalisera de olösta motsättningar som ändå finns där, kan vilka obehagligheter som helst bryta fram. Ett förfuskat toleransbegrepp har Plesu inte mycket till övers för. På franska, påminner han, kallades bordeller för maisons de tolérance (inte för att de tolererade alla slags önskemål från sina kunder, utan för att de var tolererade av myndigheterna).
Det vi kallar tolerans kan lika gärna vara ett uttryck för arrogans, fortsätter Plesu: jag svävar så högt upp att jag inte nedlåter mig att bli irriterad över vad ni håller på med där nere. Tolerans gentemot något man är likgiltig för kostar inget och därför är den inget värd. Tolerans måste vara något mer än stillatigande samtycke med andras orättvisor, något annat än resignation. Tolerans ska heller inte leda till självutplåning: en lärare som utplånar sig själv inför sin elev för att han tror att det är lika med inlevelse i elevens behov har inte förstått vad tolerans eller inlevelse är.
Om A tolererar B kan det också vara värt att fråga sig om en tredje part betalar priset för toleransen. Irshad Manji, en kanadensisk muslim som tagit på sig uppgiften att reformera islam, berättar i boken ”Allah, liberty and love” (2011) om en turkisk kvinna som invandrat till Danmark, och som lämnade landet för att undkomma en misshandlande make. I Danmark fick hon ingen hjälp: de danska socialarbetarna tror att hustrumisshandel är en del av vår kultur, fnös hon.
Verklig tolerans är bara möjlig i så små grupper att alla känner varandra väl, anser Plesu. I idealfallet är det säkert så, men mot hans idealiserade bild av den småskaliga gemenskapen talar all litteratur skriven av människor som flytt från familjens eller byns strikta sociala kontroll.
För att ge begreppet tolerans lite nödvändig konkretion skriver Plesu: bara den som har makten att vara intolerant kan vara tolerant. Det håller jag med om, men när han säger att man bara kan tala om tolerans när den ena parten är mäktigare än den andra vill jag invända. Varför han inte föreställer sig en situation med två jämbördiga parter förstår jag inte – det är ju först då som tolerans blir något mer än tillbakahållen övermakt. Och hur avgör man vem som är den mäktigare parten? Ska man fråga vem som känner sig mest underlägsen? Konflikter där båda parter samtidigt upplever att de befinner sig i ett orättvist underläge är inte ovanliga – i sådana fall är det just den ömsesidiga underlägsenhetskänslan som är grunden till konflikten.
Hur löser vi det problemet? Genom att konstruera en ny hierarki. Den stora uppgörelsen med styrkan och brutaliteten – som började så bra – har stelnat till en hierarki där olika grupper tilldelats bestämda platser, och den här gången är det viktigast att befinna sig underst. För att vinna det moraliska övertaget i debatten måste man framställa sig som tystad, skrev Kajsa Ekis Ekman i en av de senaste årens mest läsvärda artiklar (DN 13/7 2009, mikrolänk: is.gd/tystad). Det finns naturligtvis folk som hamnar utanför den här hierarkin av skuldbelastade och förtryckta grupper. De räknas inte. Dem får alla trampa på.
Samförståndet om att tolerans är en bra grej är i själva verket ytterst ömtåligt: så fort folk börjar diskutera yttrandefrihet skär det ihop. 2006 var ett år när yttrandefriheten tydligen blev problematisk i Sverige. Stefan Jonsson skrev en artikel där han liknade ”den förverkligade yttrandefriheten” vid ett fyllo som trakasserar de andra passagerarna på bussen (”En blå buss mot yttrandefrihetens gräns”, DN 22/9 2006). Göran Rosenberg förklarade att ”den stora utmaningen mot yttrandefriheten är bristen på självcensur och självrestriktion” (”Yttrandefrihetens svagaste punkt”, DN 11/2 2006). Vad innebär det att det efter ambassadbränderna och efter mordet på Theo van Gogh skrevs två tunga artiklar som talade om yttrandefriheten på det här sättet?
Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig? Vad händer om man sätter in Anna Politkovskaja i den ekvationen? Om mottagaren reagerar tillräckligt våldsamt har det alltså varit fel av mig att säga det jag sagt, men om jag förolämpar en grupp som inte reagerar med att bränna ambassader så är vad som helst okej? Blir det inte en viss obalans här, eftersom resonemanget förutsätter att mottagaren aldrig kan reagera fel? Om mottagarens retlighet avgör vem som får säga vad sätter den minst toleranta gruppen nivån för alla andra. Den situationen är bekant för folk som växt upp i familjer där mannen slår fru och barn: det är ”onödigt” att säga något som retar pappa, för då vet vi hur det går.
Yttrandefrihetens fiender förlorade slaget om ”Satansverserna”, men ser man till läget tjugo år senare måste man konstatera att de har vunnit, skrev Kenan Malik i ”Index on censorship” (4/2008). Tro inte att han bara menade muslimer: föreställningen att man inte bör yttra sig så att någon känner sig sårad har blivit allmän, fortsätter han. När jag kontaktade ”Index on censorship” fick jag veta att även hinduiska, sikhiska och kristna grupper har stoppat brittiska konstutställningar och teaterpjäser med hot och protester.
Fast vem står egentligen ut med att bli tolererad, frågar Plesu. Den som jämt bemöts med tolerans känner sig knappast som en jämlike. Kravet på att bemötas med tolerans innehåller en olöslig motsägelse – acceptera mig som annorlunda, men uppför er som om skillnaderna inte fanns! Det kommer bara att leda till konflikter av typen damned if you do, damned if you don’t.
När jag läser Plesus utgivna text bleknar en del av den entusiasm jag kände under föredraget. Han uttalar sig lite väl svepande om ”förslappning” och ”degenerering”. Han ogillar att homosexuella gör anspråk på rätten att gifta sig, för äktenskapet är mer än ett samlevnadskontrakt, förklarar han. Det syftar dels till fortplantning, dels till ”ett homogent samhälle”. Den första och den andra formuleringen av det slaget låter jag passera, tolerant som jag givetvis är, men när de blir fler kan jag inte blunda för dem. I hur hög grad är hans abstraktioner kodord för åsikter som han inte vill uttala högt?
Tolerans klarar sig inte ensamt. Toleransen behöver kompletteras med andra ideal eller värden – värden som kan fungera som referenspunkter med vars hjälp man kan avgöra vad som ligger utanför toleransens gränser och vad som i sådana fall är en rimlig motreaktion. Den sortens gemensamma referenspunkter saknas och det, tror jag, är problemets kärna. Bakom den toleransens kris som Plesu beskriver ligger en annan kris. Det öppna, demokratiska samhället har utvecklats som motreaktion mot ett äldre, auktoritärt samhälle. Demokratin är bra på hälsosam skepticism mot fasta, moraliska värden, men när den behöver lägga tyngd bakom sina egna värderingar får den det svårt. I centrum, där det auktoritära samhället hade kyrkan, adeln och annat självsäkert patriarkat, har det öppna samhället en bubbla av vakuum. Där tyngdpunkten skulle finnas är det tomt.
Det kan leda till ”relativism” och ”anything goes”, som Plesu skriver, men det kan lika gärna slå över i omdömeslöst våld. De senaste åren har vi sett öppna samhällen som fullständigt tappat koncepterna när de yrvaket försökt spela auktoritet. Om det öppna samhället känner sig hotat – är koncentrationslägret på Guantánamo ett rimligt gensvar? Eller ta de två brittiska ungdomar som förra året dömdes till fyra års fängelse för att de uppmanat till kravaller på Facebook – trots att ingen kom. Det påminner mig om något som en anarkist berättade för mig för länge sedan: hon blev mycket hellre omhändertagen av tysk polis än av svensk. Tyskarna var vana vid husockupanter, men de svenska poliserna var spända och oförutsägbara: överdrivet schyssta ena gången, besinningslöst våldsamma nästa gång.
Plesu har ingen lösning på toleransens kris. Han kan bara uppmana oss att tänka bättre kring vad vi menar med tolerans. För egen del skulle jag vilja tillägga att det utöver auktoritära, fasta värden och ”anything goes” finns något vi inte ska glömma bort, nämligen omdöme. Människans uppgift är att ständigt utveckla sitt omdöme.
