Vad betyder tingen i våra liv, på vilket sätt återspeglar de vår personlighet? Är det verkligen så som många har antagit att vi generellt har blivit mer materialistiska, mer ytliga och att vårt intresse för ting utvecklas på bekostnad av vårt intresse för vår nästa?
De här frågorna har en brittisk antropolog, Daniel Miller, försökt besvara i en bok som heter ”The Comfort of Things” (2008). Sitt fältarbete bedrev han på en enda gata i det utpräglat multietniska södra London där han tillsammans med en doktorand, Fiona Parrott, under 17 månader gjorde intervjuer i 100 olika hushåll av vilka han till slut valde ut 30 att skildra närmare i texter som växer ut till nyanserade personporträtt, i grunden lika ömsinta när den som presenteras är en legosoldat med ett massmord på sitt samvete som när hon är en socialarbetare som i decennier tagit hand om fosterbarn.
De första två avsnitten heter ”Tomt” respektive ”Fullt” och kan sägas markera de ytterligheter boken rör sig mellan. I ”Tomt” presenteras man för den 75-åriga, mycket ensamma George, en man vars initiativförmåga tidigt tycks ha blivit kvävd av närmast sadistiskt auktoritära föräldrar, som nu inte har andra släktingar än en avlägsen kusin vars bondgård han besökt några gånger och inga andra nöjen än att åka in till centrala London när kungafamiljen visar sig offentligt. Han har haft en anspråkslös befattning som kanslist och har under största delen av sitt vuxenliv bott på olika härbärgen. När det sista härbärget skulle stänga fick han beskedet att han måste flytta och att en lägenhet ordnats. Han hämtades en eftermiddag med paketbil men ingen hade skänkt en tanke åt det faktum att han behövde möbler så i sista stund fick han ta med sig en soffa och en matta. Själv har han inte kommit sig för med att skaffa något och hans rum ekar av tomhet, en tomhet som ter sig symbolisk för ett liv som aldrig egentligen börjat och nu närmar sig sitt slut.
”Fullt” återigen handlar om paret Clarke vars vardag till stor del utgör en förberedelse för årets höjdpunkt, nämligen julfirandet. Då riggas det upp ljus och lampor i varje vrå, då kläs julgranen med 800 utsökta julgransprydnader, många av dem hemgjorda med stor hantverksskicklighet, andra inhandlade från specialaffärer på olika håll i världen, då hängs 100 små paket i intrikata mönster i varje tak, då är det dags för mängder av mat, bakverk och ädla drycker, då kommer inte bara de fem barnen med sina äkta hälfter och de tio barnbarnen utan också ett otal andra släktingar och vänner, då uppför herr och fru Clarke tillsammans sin stora föreställning som bärs upp av genuin värme och omtanke men som också är utsökt välregisserad: såväl champagnen som portvinet tas fram när stämningen är exakt rätt.
Millers huvudtes är att våra ting utgör en existentiell och emotionell buffert, att de tröstar oss när vi drabbas av förluster, och därför har han först och främst frågat de människor han besökt vilka föremål som är viktiga för dem och varför. Några få låter lugnt förstå att föremål generellt sett saknar betydelse för dem. Ett exempel är ett äldre par som inte träffades förrän i 60-årsåldern och som ägnar sitt liv åt att resa: deras husbibel är en bok som heter ”Tusen platser att se innan du dör” och de kryssar systematiskt av platser efterhand som de besökt dem. Med en mun försäkrar de att de blickar framåt, inte bakåt, att de är fullständigt renons på nostalgi, att de inte är samlare, att de inte behöver saker, att det överhuvudtaget knappt finns föremål som de inte skulle vara beredda att sälja för att kunna resa.
För de flesta är emellertid hemmet och tingen viktiga, ofta på ett överraskande vis. Som för Jenny, en 91-årig, nästan helt blind kvinna som lever på gammaldags vis med ett finrum som bara används vid högtidligare tillfällen men där hon kan gå omkring och umgås med föremålen genom att dammtorka dem och känna dem i handen. Grekiska Elia anknyter till sin familjehistoria genom att gå klädd i sin mammas klänningar, många av dem sydda av hennes moster. Paret Anna och Louisa, mödrar till en liten son, lägger ner stor möda på att leta rätt på de 70-talsleksaker de själva hade som barn. För dem handlar det inte bara om att deras barn ska få leka med de leksaker de själva älskade utan också om att de själva igen ska få leka – och då snarare med varandra än med sonen.
Den medelålders Marjorie – socialarbetaren med de många fosterbarnen – fyller sitt vardagsrum med föremål som påminner henne om alla som står henne nära. Det kan vara fotografier eller en teckning någon gjort som barn, ett inramat klädesplagg, någons namn i snidade bokstäver, julkort, födelsedagskort eller vykort, en present någon hämtat hem från semestern, ett pris från en idrottstävling, en bok de rekommenderat, ett kramdjur, en stol som någon alltid brukar sitta i och som står just precis där hon eller han önskar att den ska stå. Det är ett vardagsrum som trotsar den konventionella estetikens lagar: ingenting går i färg, ingenting matchar. Vad det handlar om är istället en tät väv av känslomässiga associationer som ingen annan än Marjorie själv kan överblicka. För Miller blir hon en bekräftelse på hans andra huvudtes att det ingalunda behöver vara så att tingen utgör ett substitut för mänskliga relationer utan att tingen lika gärna kan representera mänskliga relationer.
Det gäller också ting vi ärver. Rupert, en man i 30-årsåldern, har en mor som förgäves försökt pracka på honom uppstoppat storvilt som skjutits av hans morfar. Det föremål han däremot själv känner starkt för är den lilla skål där hans far under hela hans uppväxt varje dag lade exakt de slantar han behövde för att kunna åka buss till och från skolan. Skålen representerar faderns omtanke och en typ av ordlös kommunikation som nog inte är ovanlig mellan far och son – framförallt inte i det brittiska borgerskapet.
Rupert är gift med den driftiga Pauline vars saker i hög grad har tagit över lägenheten på bekostnad av de föremål som varit viktiga för honom själv: exempelvis sin ungdoms stora glädje, en samling krigsspel, har han tvingats lägga undan på vinden. Ett annat av Millers yngre manliga intervjuobjekt, Charles, beklagar sig över en sambo: ”Hon flyttade in i min lägenhet och ordnade om precis allt efter sin egen vilja. Sådär brukar det gå. Varje gång en kvinna flyttar in i en mans hem ordnar hon om allting, så är det bara. De flyttar in med sina grejer, de här kvinnorna, och sen finns det helt enkelt inte plats för två av varje sak och så är det mannens grejer som får åka ut. För kvinnor är mycket mer dominanta och mycket mer – ja, du vet. När kvinnor hunnit bli 30-nånting får de sin vilja fram. Så har det varit för alla mina vänner, och i synnerhet för dem som faktiskt ägt fastigheten från början. Alla deras grejer har åkt ut, allt som verkligen betyder något för dem. Kvinnorna flyttar in allt sitt pick och pack och så säger de ’nu målar vi om med den och den färgen’ – som karl måste man se till att man har ett litet uthus eller ett litet rum i källaren där man kan stänga dörren efter sig och få vara i fred ibland.” Charles hade föreställt sig att han och sambon så småningom skulle gifta sig men istället flyttar hon ut med buller och bång, precis som hon flyttat in. Sina saker får han aldrig tillbaka. För Rupert och Pauline går det bättre: efter att de intervjuats tillsammans inser hon att hon måste bli mera uppmärksam på hans behov.
I många hem intar datorn en hedersplats. För Malcolm som pendlar mellan Australien och England är hans bärbara rentav hans egentliga hem eftersom det bara är på sin e-postadress han helt säkert kan nås. Han använder dessutom datorn för att forska i sina aboriginska rötter. Det flitigt resande pensionärsparet planerar sina resor med hjälp av dator och den forne legosoldaten Stan använder datorn för att se på dokusåpor – det är dokusåpornas kvinnor som utgör hans enda umgänge – och för att ladda ner pornografi. Mrs Stone från Jamaica har däremot bara för skams skull behållit den dator som hennes dotter trugat på henne. Hon har täckt över den med en spetsduk och krönt den med ett kramdjur och kan inte ens svara på frågan om hon har någon nätverksanslutning.
Det är inte utan att man tycker att Miller kunnat reflektera mer. Han hade exempelvis kunnat fråga sig i vilken utsträckning en modern slit och släng-mentalitet minskat tingens laddning: från min 50-talsbarndom minns jag de förebråelser man fick när man tappade eller hade sönder ett föremål och en jämnårig minns att hennes mor länge med bedrövelse talade om ett örngott som flöt iväg från tvättbryggan och försvann.
Med tanke på i hur hög grad England fortfarande är ett klassamhälle är det också intressant att Miller inte alls resonerar i termer av klass eller god och dålig smak. Snarast kan man få det intrycket att han idealiserar det som konventionellt uppfattas som dålig smak. Eller rättare sagt: han ifrågasätter själva den konventionalism som redan en Tolstoj kunde ironisera över när han i novellen ”Ivan Iljitjs död” låter sin huvudperson inreda en ny salong med just så mycket tanke på det passande att resultatet blir att den till förväxling liknade alla andra salonger i hans samhällsklass. Miller skulle säkert nicka uppskattande till det resonemang om trädgårdstomtar som en annan antropolog, Kate Fox, för i sin läsvärda bok om brittisk nationalkaraktär, ”Watching the English” (2005). Om någon ur den akademiskt bildade medelklassen har en trädgårdstomte kommer besökande troligtvis att se förvånade ut och vederbörande kan då svara: ”Men det är en ironisk trädgårdstomte, förstår ni väl.” En aristokrat som uppfattade besökandes undran skulle däremot lugnt svara: ”Ja, jag tycker riktigt bra om min lilla trädgårdstomte.”
Men samtidigt som Miller inte menar att vi ska behöva vara sparsmakade eller minimalistiska väcker han åtminstone hos mig den uppfordrande frågan i vilken utsträckning jag verkligen är uppmärksam på de ting jag har omkring mig, i vilken utsträckning de verkligen betyder något för mig. I samband med en renovering flyttade jag för en tid sen flera kartonger med prydnadsföremål upp på vinden och jag kom mig aldrig för med att flytta ner dem igen. Att inse att jag inte saknat dem har varit en läxa.
Men alltså: de verkligt viktiga föremålen? Ja, inte är det ju det ekonomiska värdet som avgör. Viktig för mig är framför allt en liten glaserad buddhaskulptur som jag ärvt av min mor. I decennier har den stått på fönsterbrädet i mitt kök som en symbol för något av det som tett sig som min mors viktigaste budskap till mig, nämligen att det gäller att vara fullt närvarande och omsorgsfull i sina vardagliga sysslor utan att för den skull gå ner sig i vardagligheterna. Det är långt ifrån en livshållning jag lyckats förverkliga, men det är en livshållning som ständigt är aktuell för mig, som ett mål att sträva mot.
Merete Mazzarella är professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
