Fredrika Bremer
Pressens Bild / Scanpix
Det var den 22 januari 1859, och efter tio timmars oavbruten ritt såg Fredrika Bremer målet i fjärran:
Och jag ser framför mig över slätten åt höger till en hög, grå, tandad mur, inom vilken en minaret, några grå torn och kupoler, en klosterlik byggnad och mörka cypresser sticka upp. Det övriga av staden döljes bakom sluttningen, på vilken den ligger. Det var Jerusalem.
Hon hade varit på resa länge. Redan i maj 1856 lämnade hon Sverige, tre månader före publiceringen av sitt kontroversiella feministepos Hertha. Fredrika Bremer var världsresenär – och ändå tyckte hon som ung genuint illa om resor. Orsaken var dels en olycklig Europaresa i tjugoårsåldern, dels svårigheten för yngre kvinnor att resa utan manssällskap. Ännu drygt fyrtioårig tackade hon nej till en inbjudan från Tegnér i Småland genom att jämföra kvinnornas heltäckande klädsel och deras instängda levnadsvillkor. Hon fann nämligen att ”likasom kjortlar flor och schalar äro särdeles hinderliga vid gärdesgårdars överstigande” var kvinnans levnadsförhållanden till hinders vid resor. ”Det hakar fast överallt.” Sådana problem blev färre med åren, även om klädseln inte blev mindre komplicerad. I vida kjolar red nu den 57-åriga Bremer in i Jerusalem, gränsle ”som en annan karl” på sin vita arabhäst.
Med sitt stora intresse för människor, politik, religion och kvinnofrågor hade hon inte i längden kunnat begränsa sig till Sverige. Hon började försiktigt, med småresor till grannländerna, men hennes längtan stod egentligen till Amerika. Framför allt var hon intresserad av kvinnornas villkor. Borde inte den nya världens kvinna vara mer emanciperad än den gamlas?
År 1849 blev Amerikaresan av. Den varade i två år och gav nya lärdomar och erfarenheter, men på kvinnans situation blev Bremer besviken. Amerikanska societetsdamer var inte mindre våpiga än sina europeiska systrar, och även om där fanns åtskilliga kvinnorörelser (däribland tidig rösträttsrörelse) uppfyllde de inte hennes högt ställda förväntningar. Litterärt gav däremot resan utdelning – den inspirerade dels till reseskildringen ”Hemmen i den nya verlden” (1853–54), dels till Hertha, vars amerikanska rötter hon gärna betonade. Mest uppenbart är kanske hur kvinnans ställning i Sverige flera gånger jämförs med slavarnas i Amerika.
Nästa långresa gick till gamla världen, det vill säga Europa och Mellanöstern. Bremers avsikt var nu att studera religionen, vilket inte hindrade henne från att informera sig om vardagsliv och politiskt skick. Så är hon nästan den enda svenska 1800-talsresenär som intresserade sig för samtidens Rom och inte bara såg antik och barock. Resan inleddes i protestantismens Schweiz, fortsatte till valdensarnas Piemonte och söderut genom ett ännu oenat Italien. I påvens Rom insåg Bremer sitt mål: ”Såsom det i Schweiz blev mig klart att jag måste till Italien, till Rom, så har det här blivit mig klart att jag måste till Grekland till Athen, om möjligt till Jerusalem (dock måste detta senare bero på sällskapet o. kostnaden).” På vägen tänkte hon besöka Egypten, men när hon väl kom dit var det pest i landet. Pyramiderna fick hon aldrig se – från båten urskilde hon endast Alexandria: ”Och där stod jag nu, om bord på Ångfartyget Borysthène, och såg omkring mig Österlandets tecken: Harems, minareter, kameler, sandkullar, och en mängd turbanklädda figurer av alla färger.”
Liksom många av sina samtida parade Bremer fascinationen för det främmande med en kristet präglad, lätt nedlåtande syn på andra religioner och kulturer. Den kan ibland vara svår att smälta för dagens läsare, men Bremer skiljer sig från de flesta samtida resenärer genom sin öppenhet och sitt intresse för andra människor, oavsett tro och ursprung. Mottot till ”Lifvet i gamla verlden# löd: ”Jag är människa och ingenting mänskligt är mig likgiltigt.” Denna välvilliga tolerans genomsyrar både resan och verket.
Bremers långväga resor hade haft skilda syften och gav upplevelser av skilda slag. För henne själv gick Amerikafärden till en ny värld, och mottot till ”Hemmen i nya verlden” var också ”Sjunger Herranom en ny viso”, ett citat från Psaltaren. Resan i Europa och Osmanska riket var istället en väg tillbaka till barndomens läsning, till Bibeln och de antika myterna. Lifvet i gamla verlden kan ge ett mera splittrat intryck än amerikaboken, men det är knappast förvånande med tanke på hur vitt skilda platser hon besökte. Vägen är lång mellan Schweiz glaciärer och Palestinas blommande öknar.
I Alexandria vände alltså Bremers båt och fortsatte till Jaffa (grannstad till nuvarande Tel Aviv) där hon landsteg ”under en lågande sol” och anträdde färden till Jerusalem. Resan var både farlig och obekväm, men hon företog den ”icke utan ångest, men utan tvekan”. Hon var inte den som lät sig avskräckas av svårigheter. Till hindren inför färden hörde också ekonomin. Resterna av den stora bremerska familjeförmögenheten gav inte tillräcklig ränta för att betala en så långväga resa, men Bremer tog lån och räknade med att få mångdubbelt igen när resedagboken kom ut. Ännu hade hon inte börjat redigera boken för publicering, men hon förutsatte att varje resa gav litterärt resultat och därmed betalade sig själv.
Besöket i Jerusalem varade i fem månader med avbrott för utflykter till bland annat floden Jordan. Även om resan hade karaktär av pilgrimstur var Bremer ingalunda bokstavstroende. En rysk furstinna, som hon slagit följe med på vägen, tillbringade första natten i bön i Gravkyrkan. ”Det är icke till gravens kyrka här, som min pilgrimsfärd är ställd, och icke där söker jag den helige”, konstaterade Bremer. Väl där bekräftades hennes förmodan att detta inte var hennes kristendom, men sin vana trogen höjde hon blicken från enskildheterna och betraktade de bedjande människorna. Också bland ”glitter och bjäfs” rördes hon till andakt – men den var sekundär och uppstod genom de andra pilgrimernas hängivenhet. Detta är ganska typiskt för Bremers inställning till religionen. Där fanns en tillförsikt till den gud, som hon trodde på – och som för henne var en jämlikhetens och frigörelsens gud – men den rymde dessutom en tillförsikt inför medmänniskan. Också på en av kristenhetens heligaste platser såg hon människan.
Därför bekymrade hon sig inte heller om huruvida Jerusalems skilda pilgrimsorter låg på exakt rätt ställe. Känslan var det viktiga. I ett brev till väninnan Fredrika Svedbom förklarade hon att stadens platser fungerade som hennes utgångspunkt för studiet av Jesu liv och verk, ”betydelsen av hela hans gestalt och liv för mänskligheten och för varje Människohjärta”. För henne var Jerusalem helig mark, och hon betraktade det samtida osmanska styret med samma tveksamhet som Nya testamentet visade det romerska. Till stadens ”stora notabiliteter” hörde den evangeliske biskopen Samuel Gobat, den engelske konsuln James Finn och Preussens konsul Georg Rosen, som alla hade turkisk hedersvakt när de gick ut i staden. Bremer umgicks med dem alla, men tyckte särskilt bra om Rosen och hans fru.
I staden besökte hon pilgrimsmålen, vandrade längs Via Dolorosa och tillbringade tillsammans med en ung väninna en natt på Olivberget. Hela tiden märks denna nyfikenhet. Bremer tog sig in också där hon inte förväntades vara, besökte tillsammans med Österrikes konsul den ”stora moskén” (ty så kallar hon Klipphelgedomen på Tempelberget), dit en välvillig pascha ordnade tillträde. Flera gånger hälsade hon på i harem, där hon delade damernas måltid och frågade ut dem om kvinnans ställning och bildningsnivå. Av reseskildringen kan man ana att upplevelsen väckte liv i oangenäma ungdomsminnen – så stor skillnad var det inte på ett österländskt harem och en svensk societetsflickas instängda liv.
Det land som Bremer kallade Palestina var ett avfolkningsland, där bevattningsproblem förorsakade uttorkning och där den osmanska administrationen ofta motarbetade initiativ till nyordningar. Bremer var en politisk författare, och hon hoppades på att landet skulle befrias från det osmanska styret. Hennes Jerusalem skilde sig förstås från dagens – ett antal krig har härjat sedan 1859 – men samtidigt är det förvånansvärt hur mycket som känns välbekant. Själv kom jag för första gången dit i våras, och Bremer blev (efter många års forskningssamvaro) något av en osynlig reskamrat. Många av stadens sevärdheter är ganska oförändrade – man kan exempelvis förstå hennes reaktioner i Gravkyrkan, men samtidigt förvånas över att hon inte alls uppmärksammade den mäktiga arkitekturen. Ibland nämner hon nybyggen, som numera hör till stadsbilden. Så berättar hon att österrikarna höll på att bygga ”ett vackert Hospits med kapell, smakfullt och dyrbart”. Det ligger fortfarande vid Via Dolorosa och inrymmer numera även ett wienercafé – vilket inte är så märkligt som det kan tyckas, ty också dagens Jerusalem är en mångkulturell stad.
Ändå är det gatulivet som känns mest välbekant. Så här skildras Bremer det i ett brev från februari 1859:
Spektaklet på Jerusalems gator (de allra värsta gator tror jag på jorden för trånghet och stenläggning) är i hög grad underhållande men bullersamt och kaotiskt. Perser, Armenier, ryssar, Beduiner, Judar samt Européer (i mindre antal) Kameler, åsnor och hästar trängas där om varandra och skuffas till höger och vänster. Kvinnor beslöjade och obeslöjade, behängda med silverplåtar och vita kåpor, tulta som en slags vandrande larver omkring emellan männen. Det är ett virrvarr av figurer och kostymer i hvilket jag ännu icke finner reda, ehuru jag nu varit mer än halvannan vecka här.
Man kan tänka sig hur den småväxta författarinnan gapade inför myllret, hur hon skuffades fram och tillbaka i de trånga souqerna. ”I basarernas dunkla, täckta gånger, tycker du dig gå i någon underjordisk stad”, skriver hon. ”De flesta gator hava inga namn och alla synas mig så lika varandra, att jag ej begriper huru man här kan komma att med säkerhet finna sin väg i dess labyrintiska gångar.” Om sådan undran är hon knappast ensam.
Den sista bok Bremer publicerade var ett litet häfte för barn med motiv från resan: ”Liten pilgrims resa i det heliga landet” (1865). Jerusalem skulle ha behandlats i nästa del, som aldrig blev skriven, men i boken kallar hon landet ”det märkvärdigaste på jorden”. Dit flyger berättaren och pilgrimen på hennes ”pennas vinge” – inte burna av någon gås, utan av den fjäderpenna som skapade litteratur. I allmänhet var hon snar att anamma nymodigheter, men stålpennan ogillade hon, ty den var för stum att skriva med.
Fredrika Bremer hade ögon i skallen, påpekade hennes gamle vän Geijer. Dessutom kunde hon skildra vad hon såg – hon hör faktiskt till de mest visuella svenska författarna. I Jerusalem fastnade hon för sparvarna. Aldrig hade hon sett så många på en gång!
Dessa sparvar är lätta att se framför sig, men de kan också tolkas som en sinnebild för resenärerna, som från alla håll kommer farande till denna samlingspunkt. Människorna är det man minns bäst från Bremers reseskildring. Somliga är konsuler och biskopar, ryska furstinnor eller professorer, paschor eller haremsdamer – men många är dessa namnlösa, som enkom karakteriseras genom sin tro och sin klädsel. Genom Bremers penna blir de tydliga för också för dagens läsare läsaren. Den fågeln lever. Än kan den föra oss till Jerusalem – människornas och sparvarnas stad.
