Tripolitanien, Cyrenaika och Fazzan, de provinser på vilka det moderna Libyen grundades, kom under senare hälften av 1500-talet och 1600-talet under osmanskt herravälde. På grund av de geografiska avstånden och den sociala och politiska strukturen var det emellertid svårt att vidmakthålla kontrollen över dessa områden.
Som en följd av detta kom under det följande århundradet makten att övertas av guvernören över Tripoli, Ahmad Karamanli. Samtidigt som denne kavalleriofficer formellt erkände Osmanska rikets överhöghet, etablerade han år 1711 ett eget kungarike i Tripolitanien. Karamanlidynastin utvidgade sin makt till att också omfatta Cyrenaika och behöll kontrollen över dessa områden fram till början av 1830-talet. Som ett led i strävandena att hävda sin auktoritet gentemot det osmanska väldet och den brittiska sjömakten stödde Yusuf ibn Ali Karamanli, regent under perioden 1795–1832, Napoleon under hans kampanj mot Egypten 1798.
De osmanska sultanerna stärkte sitt grepp över de libyska provinserna 1832 och regerade där fram till 1911, då Italien inledde sin koloniala erövring. Efter det att den ungturkiska regeringen tvingats avträda området till Italien 1912, utkämpade beduinerna under ledning av Sanusiya-orden två mycket blodiga krig mot Italien. I synnerhet det andra italienska kriget, vilket inleddes 1923, ett år efter att Mussolini kommit till makten, ledde till svåra förluster. Den fascistiska regimen förkastade tanken på en fredlig uppgörelse med den nordafrikanska kolonin. Istället för förhandlingar satsade den på militära lösningar.
Priset för detta var högt. Under åren 1923–32 dödades minst hälften av den existerande beduinbefolkningen. Också boskapen, det vill säga det som utgjorde beduinernas huvudsakliga försörjningskälla, drabbades hårt. Enligt officiell osmansk/turkisk statistik fanns det år 1910 713000 får, 546300 getter, 23600 nötkreatur och 27000 hästar. Vid krigsslutet 1933 hade dessa siffror reducerats till 98000 får, 25000 getter, 8700 nötkreatur och 1 000 hästar.
Om detta står det att läsa i E E Evans-Pritchards arbete ”The Sanusi of Cyrenaica” från 1949, som behandlar dessa båda krig och utförligt analyserar omständigheterna kring att beduinerna ändå så länge förmådde hålla ut emot först de franska, sedan de brittiska och till sist de italienska kolonisatörerna.
Den engelske socialantropologen Evans-Pritchard (1902–73) är mest känd för sina arbeten om Azande- och Nuerfolken i Öst- och Centralafrika, speciellt Kenya och Sudan. Dessa fältarbeten utförde han under två successiva perioder: 1926–30 och 1930–36, men blev kvar i dessa områden fram till krigsutbrottet 1939. Under kriget tillbringade han två år (1942–44) i Cyrenaika som politiskt sändebud för den brittiska regeringen. Efter kriget återvände han till England, där han verkade som professor i socialantropologi vid Oxford University fram till pensioneringen 1970.
”The Sanusi of Cyrenaica” är en studie av hur en kärv riktning inom sufismen (islamisk mysticism) utvecklas till en anti-kolonial och/eller nationalistisk motståndsrörelse. Denna förändring från religiös orden till en politisk rörelse spände över tre generationer av ledare, från 1837 till 1933.
Evans-Pritchards mer än halvsekelgamla arbete är värt att uppmärksamma även i dag av minst tre skäl: för det första utgör det, som författaren själv gärna framhöll, ett exempel på vad en väl genomtänkt historiesociologisk analys kan bidra med till förståelsen av en social rörelse som sträcker sig över flera generationer; för det andra illustrerar detta arbete vilken kraft det traditionella samhället kunde mobilisera till försvar för rätten till den egna jorden, när denna rätt hotades eller usurperades; för det tredje ger den en insikt i den roll som en religiös rörelse kan spela för utvecklingen av en politisk motståndsrörelse.
De senare aspekterna har starka beröringsytor med dagens politiska konflikter; inte minst då det gäller den nyligen så dramatiskt tillspetsade Mellanösternkonflikten. Den fascistiska regimen i Italien hade optimistiskt räknat med att på kort tid slå ned Sanusi-upproret, då den inledde sin kampanj 1923. Det tog emellertid tio år. Anledningen till detta var, enligt Evans-Pritchard, att inkräktarna aldrig förstod kraften i den sociala och politiska organisation, som byggde på en kombination av religiösa nätverk och ett samhälle baserat på traditionella stam- eller klanlojaliteter.
Sanusiya-orden fick sitt namn genom grundaren till detta religiösa brödraskap, Sidi Muhammad ibn Ali as-Sanusi (1787–1859), allmänt kallad Den store Sanusi. Han företrädde en sträng, vad man i dag skulle kunna kalla en fundamentalistisk tolkning av islam, besläktad med den saudiska wahhabismen. Liksom grundaren av denna och andra reformistiska väckelserörelser var också hans målsättning att återskapa de förhållanden som rådde på profeten Muhammeds tid. Rörelsen hade asketiska inslag: musik, sång och dans förbjöds; förtäring av alkohol behöver väl inte ens omnämnas i detta sammanhang. Men det fanns också drag av tolerans. Även om man hade ambitionen att sprida det egna budskapet betydde detta till exempel inte att man var ofördragsam mot andra sufiska brödraskap. Sanusierna var heller inte emot tillbedjandet av heliga män eller ”helgon.” De var med andra ord inte ikonoklaster som de saudiska wahhabiterna.
Den store Sanusi föddes i Algeriet (nära Oran) och kom från en familj av ansedda religiösa ledare. Han fick en gedigen utbildning, vilket bland annat innebar att han fick gå i skola i Fez i Marocko. Som 30-åring gjorde han sin första pilgrimsfärd. Under sina resor mellan Marocko och Hijaz samlade han med åren en skara av följeslagare och grundade sin första ordensloge vid berget Abu Qubais nära Mecka 1837. Det som senare, 1856, skulle bli Sanusiya-ordens huvudsäte låg på i Jaghbub, en i det närmaste obebodd oas i Saharaöknen. I dessa ödsliga trakter fick Sanusiya-orden verka relativt ostört från inblanding av den osmanska regeringen/administrationen. Som en del av komplexet i Jaghbub inrättades ett universitet, som kom att räknas som det näst största i arabvärlden efter al-Azhar i Kairo. Detta var ett tecken så gott som något på lärdomens betydelse inom denna rörelse.
När Den store Sanusi dog 1859 efterträddes han efter en tid av förmyndarskap (sonen var endast 15 år gammal vid hans död) av sin son, al-Sayyid Muhammad al-Mahdi (1844–1902). Under hans tid expanderade rörelsen kraftigt och antalet ordensloger ( zaviya ) beräknas till 146 vid hans död 1902. Fördelningen av dessa ger en uppfattning av rörelsens utbredning: Cyrenaika (45), Egypten (31), Arabiska halvön (16), Tripolitana (17), Fezzan (14), Al Kafara (6) och Sudan (13).
Muhammad al-Mahdi efterträddes av sin brorson, al-Sayyid Ahmad al-Sharif (1873–1933), som efter förlusterna mot England 1916 överlämnade ledarskapet till sin yngre kusin al-Sayyid Muhammed Idris (1889–1983), sedermera regent över det moderna kungariket Libyen. När Italien 1922 angrep Libyen flydde Idris al-Sanusi till Egypten. Därifrån ledde han sedan motståndet mot Italien. Den legendariske krigshjälten på fältet var dock Sidi ’Umar al-Muhtar. Denne frihetskämpe var, enligt Evans-Pritchard, en sällsynt kombination av beduin och sanusi-schejk. Det var först då han tillfångatogs och offentligt avrättades i september 1931 som motståndsrörelsen till slut kuvades.
Sanusiya-orden hade från början ingen militär maktbas. Det var ett religiöst brödraskap, vars auktoritet var av annat, moraliskt slag. Förklaringen till att detta brödraskap med tiden utvecklades till en beväpnad motståndsrörelse var dess nära och starka relation till beduinstammarna.
Beduinerna representerade det Evans-Pritchard betecknat som segmentära stamsamhällen. Detta betyder i mycket förenklade ordalag skäktskapssystem baserade på relativt likvärdiga, inte hierarkiskt ordnade segment. Sådana system är genomsyrade av spänningar och konflikter på alla nivåer. ”Kusiner” är potentiella motståndare tills dess att de gör gemensam sak mot en yttre fiende (som mera avlägsna släktgrenar inom samma klan eller andra ickebesläktade klaner). Inför ett yttre hot formar olika stammar/familjegrenar allianser och går samman. När hotet från en gemensam fiende är avlägsnat dras också grunden för tidigare allianser undan.
I ett sådant system utvecklas ingen stark central auktoritet. Den politiska makten är instabil och skiftande. Beduinstammarna i Cyrenaika, Tripolitanien och Fazzan saknade följaktligen någon mera beständig central organisation. Det som beduinerna i dessa områden emellertid erhöll genom att ansluta sig till Sanusiya-orden var en mera sammanhållen och geografiskt sett mera vittomfattande organisation.
Framgångarna för Den store Sanusi och hans efterföljare bland beduinstammarna berodde på att dessa ledare i beduinernas ögon representerade speciellt begåvade personligheter. De hade ursprungligen kommit utifrån, från västra Nordafrika, och betraktades som så kallade marabouts , en för dem välkänd grupp av heliga män eller undergörare. Det var alltså Den store Sanusis karisma som vann beduinernas respekt, inte det faktum att han också ingick i – och därmed tillhandahöll – ett relativt välorganiserat nätverk av ordensloger. Emellertid var det just denna brödraskapsorganisation som gjorde det möjligt för Den store Sanusi att med tiden vända respekten bland beduinerna för hans gudabenådade karisma till en politisk rörelse.
Det som till slut hårt sammansvetsade beduinerna med Sanusiya-orden var hoten utifrån: först Frankrike, sedan Storbritannien och till slut Italien. Det var under dessa yttre hot som motståndet med tiden fick nationell karaktär och som en religiös organisation lade grunden för en central politisk organisation – en självständig nation.
Efter det att motståndsrörelsen kuvats intensifierades den italienska koloniseringen. Då andra världskriget inleddes återupptog de libyska nationalisterna kampen och fick då stöd av England. 1951 förklarades landet som självständig monarki med Idris al-Sanusi som kung. Han behöll ämbetet till 1969, då överste Khadaffi tog makten genom en statskupp. Kung Idris levde sedan i exil till sin död 1983.
Evans-Pritchards analys av Sanusiya-orden är inte bara av historiskt intresse. Den har relevans också för det som händer i dag, inte minst i områden, som ända till, eller nästan ända till, imperiets slutliga sammanbrott förblev osmanska – Irak, Palestina, Syrien, Libanon och Egypten. I tider av djup kris är det svårt att inte låta sig styras av starka känslor. Nyhetsrapporteringen berör dessutom främst händelsernas yta, inte de krafter som verkar bakom.
Genom att studera redan avslutade processer, som i fallet med Sanusi-rörelsen, vidgas emellertid perspektiven. Varje militärt organiserad motståndsrörelse representerar inte terrorism. Det är, som Olivier Roy framhållit i International Herald Tribune (21/1), skillnad på Hamas och talibanerna, å ena sidan, och al-Qaida å den andra: ”Från Gaza till Kandahar konfronteras den nya Obama-administrationen med två sorters islamistiska rörelser: de som har en global agenda (al-Qaida och dess underavdelningar) och de andra med en territoriell och nationell agenda (talibanerna, Hamas, de flesta av motståndsrörelserna i Irak)”. Det bör också tilläggas att det är en avgörande skillnad i demokratiskt kapital mellan talibanerna och Hamas. Chris Patten, tidigare EU-kommissionär i utrikesfrågor, har också förespråkat en öppnare attityd till Hamas. Risken är annars att alternativen till Muammar al-Khadaffis (med cynisk underton förespråkade) enstatslösning helt spårar ur.
