På en affärsmiddag i New York 1949 upptäckte Frank McNamara, chefen för kreditbolaget Hamilton Credit Corporation, att han hade glömt sin plånbok hemma. Genom att be kyparen skicka räkningen till adressen på sitt visitkort lyckades han komma undan pinsamheten att tvingas diska av notan. Händelsen gav honom idén att det borde finnas ett alternativ till kontanter. När han året därpå återvände till Major’s Cabin Grill betalade han notan med ett kort av papper. Det var den första kreditkortstransaktionen, och startskottet för Diners Club-kortet.
Fram till dess hade folk betalat kontant. Det sågs som skamligt att ”handla på krita”. Några enskilda butiker, hotell och bensinstationer erbjöd betalkort och krediter till sina mest värdefulla kunder, men de var krångliga att använda och bundna till utgivaren.
Ett år senare fanns det redan 20000 innehavare av Diners Club, främst handelsresanden som använde kortet på restauranger, som namnet antyder. Tekniskt sett var det ett betalkort, med räkningar som betalades i sin helhet vid varje månads slut.
Efterfrågan på betalkorten ökade med inflyttningen till städerna och masstillverkningen av konsumtionsvaror. Framgången ledde till att resechecksbolaget American Express lanserade sitt kort 1958, då de också introducerade kontokrediten. Kortinnehavaren behövde inte betala sin faktura i sin helhet, utan kunde ta den som en skuld. Samma år introducerade Bank of America det första allmänt gångbara kreditkortet, Bank Americard. Hindret för bankverksamhet över delstatsgränserna löste Bank of America genom att licensiera kortet till andra banker. Verksamheten växte och knoppades 1976 av som Visa.
Ett av de svåraste hindren för genomslaget var bristen på information för att bedöma kreditvärdigheten hos en konsument. Datoriseringen, samt nya metoder för att analysera konsumtionen, sporrade fram en boom i branschen på 80-talet.
Det första svenska kreditkortet kom för 50 år sedan. Det så kallade Köpkortet utgavs av affärsbankerna, och gällde bara inom landet. Fyra år senare startade Skandinaviska banken i förening med andra kortutfärdande banker i Europa kortet Eurocard. För att få tillgång till världsmarknaden allierade sig Eurocard 1968 med sin amerikanska motsvarighet Mastercharge, det som tio år senare skulle bli Mastercard. I dag har Sverige näst högst antal kortbetalningar per person i EU, efter Finland. De svenska kreditkorten har sugits upp i de internationella, Eurocard ingår sedan 1985 i Mastercards nätverk och sedan 2007 finns inte Köpkortet längre. I dag är 80 procent av alla utgivna kort betalkort medan 20 procent är kreditkort.
Riksbanken har beräknat den samhällsekonomiska kostnaden för varje kontantköp till 4,60 kronor. Ett kortköp kostar i snitt 3 kronor, och är mer stöldsäkert. Ifjol förbjöds handlarna att ta ut extra avgifter av de kunder som handlar med kort. Ett köp med ett vanligt betalkort kostar affärsinnehavaren 68 öre per betalning, för ett kreditkort läggs dessutom 1,2 procent av köpsumman på denna avgift. Branschorganisationen Svensk Handel var kritisk till lagen, och menade att handlarna skulle kompensera sig för bankernas avgifter med prishöjningar. Lagen är fördelaktig för bankerna som tjänar på att minska sin kostsamma kontanthantering, samtidigt som både kunderna och försäljarna betalar kortavgifter. Bankernas inkomster från kortköp uppskattas till cirka 7,5 miljarder kronor per år.
Visa och Mastercard kopplade ihop mellanhänder och kortutgivare till ett internationellt nätverk för att upprätta grundläggande regler. Genom att centralisera verksamheten bekämpades de kortbedrägerier och oseriösa marknadsföringsmetoder som plågade branschen fram till 70-talet. De tog också fram säkerhetsstandarden PCI DSS som alla säljföretag, inlösare och tredje parter måste uppfylla. Nackdelen är att standarden är komplicerad och dyr att införa, då den omfattar ansvaret för all hantering av kvitton och åtkomst till kortinformationen. På korten står känslig information som namn, kortnummer och utgångsdatum synlig, vilken måste ges ut till handlaren.
Kreditkort är en form av lån utan säkerhet. Trots risken för utgivaren är de bästa kunderna just de som låter lånet förfalla, och därmed får betala dröjsmålsräntor och förseningsavgifter. Dessa avgifter lägger emellertid inte användarna någon större vikt vid, har juridikprofessorn Oren Bar-Gill vid New York University konstaterat. I stället är det bonusprogrammen och belöningarna som avgör vilket kort man väljer. Dessutom upplevs kreditkort av många inte som riktiga pengar: i ett experiment har man kunnat visa att vissa är beredda att betala dubbelt mer för samma vara om betalningen sker med kreditkort i stället för kontanter.
I en annan studie, av ekonomerna Haiyan Shui och Lawrence Ausubel, erbjöds en testpanel ett kort med en ränta på 4,9 procent under ett halvår och ett annat kort med 7,9 procents ränta på ett år. På båda korten höjdes räntan efter en viss tid till 16 procent. De flesta av försökspersonerna valde kortet med den initialt lägre räntan, trots att det medförde en högre total räntekostnad.
Enligt Franco Modiglianis livscykelhypotes, för vilken han 1985 tilldelades Ekonomipriset till Alfred Nobels minne, bygger individer upp välstånd under sitt yrkesverksamma liv för att konsumera besparingarna under sin egen ålderdom, inte för att föra dem vidare till sina efterkommande. Teorin hjälpte till att förklara de olika takterna av sparande i samhällen med yngre och äldre befolkningar och har visat sig användbar för att förutsäga framtida effekter av olika pensionsplaner. Problemet är att skuldsättningen har gjort det svårare att passa ihop sparande och konsumtion över livscykeln.
Det genomsnittliga amerikanska hushållet har runt 110000 kronor i kreditkortsskulder, mot 5 000 kronor för svenska hushåll enligt SCB. I mars 2010 var 167000 svenskar över 16 år registrerade hos Kronofogdemyndigheten.
Det finns en lockelse i att skuldsätta sig, det ger ekonomiska möjligheter att kunna konsumera trots stagnerande reallöner. För skuldsatta är det viktigt att ha den stabila inkomst som den fasta anställningen ger. Det är på tvärs med trenderna i arbetslivet, som går mot flexibla och tidsbegränsade anställningar. Tillfälliga inkomstminskningar kan i värsta fall leda till livslånga ekonomiska problem, och kan minska riskvilligheten för att vidareutbilda sig eller starta företag.
Kreditkortsanvändandet har på senare tid minskat världen över, i takt med skuldsättningens andel av inkomsten. I USA består nästan all skuldminskning av att kortinnehavarna inte längre betalar sina skulder, vilket tvingar utgivarna att skriva av lånet med personliga konkurser och utmätta hus som följd.
Barack Obama införde 2009 en lag med restriktioner för räntehöjningar, som gjorde gällande att introduktionsräntor inte får ändras de första sex månaderna efter att ett nytt kort öppnats, krav på information om hur lång tid det tar att betala av skulderna om endast lägsta möjliga betalning görs per månad, samt ett 45-dagars varsel innan kortutgivaren kan göra stora förändringar i villkoren.
I Sverige ställer den nya konsumentkreditlagen sedan den 1 januari krav på att den effektiva räntan alltid ska anges. Kreditgivaren är också skyldig att förklara vilken kredittyp som är lämplig i det enskilda fallet samt ge förklaringar kring de kostnader som krediten medför.
De nya lagarna gör det svårare för utgivarna att skifta villkoren, och avtalen blir tydligare. En negativ konsekvens är att mindre solida låntagare inte får tillgång till det formella kreditsystemet. Lån från närstående, pantbanker och lånehajar är mindre effektiva och kan leda till omfattande problem.
Kreditkorten har fått en central roll i det finansiella systemet. Nya lagar kan skära av alla möjligheter till transaktioner för hela branscher. Kontokortsföretagen utsätts därför för politiska påtryckningar som vill styra hur konsumenterna använder sina pengar. George W Bush förbjöd år 2006 kreditkortsföretagen att dra in spelförluster från vadslagning på internet, vilket effektivt slog undan benen för nätspelsbranschen i USA.
Visa och Mastercard har som policy att undvika all illegal verksamhet. Efter fjolårets hot av senator Joe Lieberman om lagstiftning stoppades alla betalningar till Wikileaks. ”Visa-gate” ledde till hämnd-aktioner från datahackers, men allvarligare var effekterna på förtroendet för kontantlösa betalningar. Säkerhet, trygghet och pålitlighet har varit huvudargumenten för att gå ifrån kontanthanteringen. Om politiska påtryckningar kan påverka användningen finns inte samma säkerhet som med anonyma kontanter.
Både Ryssland och Kina vill skapa nationella betalkortssystem för att göra sin finansiella infrastruktur oberoende av de amerikanska företagen. Enligt dokument läckta på Wikileaks var det just det som gav företagen incitament att stänga av betalningarna. Obama lobbade för att Visa och Mastercard inte skulle stängas ute från det nya ryska systemet.
Kreditkorten har blivit en försäkring att kunder kan betala för till exempel hotell, biluthyrning och sjukhus. Bankomatkorten försvinner och kopplas till kreditkort. Då EU:s betalningsstandard SEPA i år ersätter de nationella systemen, så ökar beroendet av de stora kreditkortsföretagen.
I april stal hackers personlig information för hundra miljoner användare från Sony Playstation Network. Enligt Sony hade tio miljoner användare sina kreditkortsuppgifter på servern där data- intrånget skedde.
Med säkerhetsstandarden PCI DSS har både kortinnehavare och handlarna fått ett ökat ansvar. För kortägaren är signatur som bevis nu utbytt mot en PIN-kod, och för handlaren innebär PCI DSS omfattande kostnader. Det finns en lockelse att ett företag väljer att riskera betala de straffavgifter som följer vid intrång, om de är lägre än kostnaden för att uppdatera sina system och rutiner enligt samtliga krav i PCI DSS.
Avsikten var att det kontantlösa samhället skulle vara säkrare. Problemet ligger i att satsa allt på ett kort, som säkerhetsexperten Jim Harper beskriver i sin bok ”Identity crisis” (2006). Kreditkortet är ett in blanco lån, en skuldsättning, och tänktes inte fram som ryggrad för det kontantlösa samhället.
Avgifterna avsåg en viktig tjänst på 50-talet, då logistiken för att knyta ihop köpare och säljare var komplicerad. Nu är butikerna inte säkra på kostnaden för en transaktion. Mastercard hade 1991 fyra sorters avgifter på högst 2,08 procent av köpesumman, i dag finns det 243 avgifter på högst 3 procent av köpet.
Osäkerheten och avgifterna har skapat en efterfrågan på nya betalningssystem. De måste övervinna tekniska trösklar, stora investeringar i den finansiella infrastrukturen, få tillräckligt många parter att enas, och ett byte behöver inte bli billigare för konsumenten.
Mobilnätet och internet är de två infrastrukturer som kan konkurrera. På internet har alternativ som Twitpay och Paypal redan påverkat betalningsvanorna. Undersökningsföretaget Javelin uppskattar att 20 procent av alla transaktioner på nätet nu sker med andra betalsystem, till år 2013 spår man 30 procent. Tjänsten Zong gör det möjligt att betala med mobilen, kostnaden för köpet kommer på mobilräkningen. Teleoperatörer har också introducerat förbetalda betalkort, vilket påminner om Mint-kortet som introducerades i Sverige för tio år sedan. Infrastrukturen kan vara mogen för ett skifte.
