Genom årtusendena tycks de som resonerat om begreppet tid haft långt flera frågor än svar. I ”Fysiken” slår Aristoteles fast att tid dels är något som har funnits men inte längre finns, dels något som kommer att finnas men som ännu inte finns. All slags tid består av de här två delarna – förflutet och framtid – men kan man alls säga att tiden som sådan finns när de delar den består av inte finns? Och om det nu är så att tiden finns, kommer den i så fall någonsin att upphöra? I sina Bekännelser formulerade Augustinus en berömd aforism: ”Om ingen frågar mig vad tid är vet jag vad den är, men om jag någon frågar mig vet jag inte vad den är”. Kant betraktade både tid och rum inte som begrepp utan som ”åskådningsformer” som var mer grundläggande för vår erfarenhet än förnuftets kategorier och som sorterade upp alla sinnesintryck. Wittgenstein avfärdade för sin del frågan ”Vad är tid?” som ett missbruk av språket. Det kan gå an att fråga sig vad en ”boll” eller ett ”hus” är men att fråga vad ”tid” är att kräva mera av språket än det förmår. Filosofen och fysikern Ilya Prigogine säger däremot: ”Tiden och verkligheten är förenade med oupplösliga band. Den som förnekar tiden förnekar också verkligheten.”
Om allt detta kan man läsa i den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens ”Tidens historie” som kom lagom till millennieskiftet. Här kan man i själva verket läsa om långt mer: om skillnaden mellan cyklisk tid och lineär tid, om kalendrar och urverk och om olika föreställningar om tusenårsriken. Man kan också läsa om att det var moderniteten och sekulariseringen som gjorde tiden till ett problem. I den förmoderna världen fanns vissheten om evigheten – och Gud – som någonting absolut och oföränderligt: historien rörde sig från skapelsen över försoningen fram mot den yttersta domen och hur osäker Augustinus själv än var på tidens egentliga beskaffenhet så betvivlade han inte att Gud satt inne med svaret. Men när tron på evigheten försvann förlorade tiden sin givna mening och alla häftiga sociala, politiska och teknologiska förändringar har bara stegrat otryggheten.
Science fiction-författare må roa sig med att låta en huvudperson resa tillbaka i tiden för att döda sin egen farfarsfar medan denne ännu är barn, men för de flesta av oss är det tiden som existentiell upplevelse som är den egentliga utmaningen. Den första som skrev om tiden ur ett sådant perspektiv var Augustinus. Både det förflutna och framtiden existerar bara i nuet, slår han fast, nämligen i våra minnen och i vår förväntan. I dag är det väl närmast en truism att förklara att vår identitet väsentligen består av vårt förflutna, av våra minnen av det som varit, av vår livshistoria. (Och om många människor i dag är ännu räddare att drabbas av en demenssjukdom än av cancer så beror det förmodligen på att åtminstone vi som bor i anonyma storstadssamhällen vet att vi så småningom riskerar att bli alldeles ensamma om att förvalta vår livshistoria: tappar vi själva greppet om den finns det inte längre någon som vet vem vi är.) Men också våra planer för
framtiden är viktiga för vår identitet. När människor som står i beråd att gå i pension plötsligt drabbas av depression kan det ha att göra med att de inser att deras kolleger gemensamt gör upp verksamhetsplaner som de inte själva kommer att ingå i. Å andra sidan är det livsviktigt att den som står i beråd att gå i pension fortsätter att planera: att sluta planera är, som Simone de Beauvoir, konstaterat i sin bok ”Ålderdomen”, att förvandla återstoden av sitt liv till en öken.
Två tv-bilder har etsat sig in på min näthinna, båda från senhösten 1989 då Rumäniens diktator Ceausescu störtades. På den ena har han arresterats och sitter i förhör och tittar otåligt på sitt armbandsur. Det är uppenbart att han fortfarande uppfattar sig själv som en viktig man, en upptagen man, en man vars tid nu slösas bort och som först och främst är inställd på att hasta vidare i sitt program. Vad han inte vet är att han om bara några timmar kommer att ha blivit skjuten. På den andra bilden ligger hans lik utslängt på marken
bredvid liket av hans hustru Elena. Man föreställer sig att hans armbandsur tickar på.
Vad handlar de här två bilderna om? De handlar om förhållandet mellan tid och död. Att reflektera över tiden innebär att reflektera över mening och värde, för människan är den enda arten som är medveten om att hon ska dö. Eftersom människan är medveten om att hon ska dö uppfattar hon sitt liv som en helhet som sträcker sig från födelsen till döden och som förutsätter att hon försöker hitta mönster och gör upp planer. Till och med Ceausescu var rimligtvis medveten om att han var dödlig, att hans liv var ändligt, och eftersom han uppfattade sig som mer betydande än andra uppfattade han också sin tid som mera värd.
I sin bok ”The Rise of the Creative Class” (2002) konstaterar Richard Florida emellertid att människors tidsanvändning generellt har intensifierats: ”Både på jobbet och på fritiden fyller vi varje sekund med kreativa stimuli och upplevelser och därigenom har vår tidsupplevelse förändrats totalt. De gamla
gränserna som talade om för oss när vi skulle göra vissa saker har fullständigt sjunkit i glömska. Vi arbetar när vi borde leka och vi leker när vi borde arbeta. Det här beror på att kreativitet – som i sig är en blandning av arbete och lek – inte går att knäppa på och av.” Som synes är Florida ingalunda kritisk mot den här utvecklingen men han noterar ändå att allt fler känner sig pressade. ”Tid är pengar”, menade Benjamin Franklin redan på 1700-talet och enligt Florida har vår tid bokstavligen blivit mera värd efter hand som lönerna stiger och tempot blir snabbare och exemplifierar med något som för all del är ett extremfall men för den skull inte ointressant nämligen ”Bill Gates-förmögenhetsindexet”. Idén är att föreställa sig att Bill Gates skulle se en penningsedel ligga på gatan. Hur mycket skulle den behöva vara värd för att det skulle löna sig för honom att stanna och plocka upp den om man tänker sig att det skulle ta honom fyra sekunder? Uträkningar har gjorts som visar att det 1986 inte skulle ha lönat sig för honom att plocka upp en femdollarsedel och att det 1998 inte skulle ha lönat sig för honom att stanna ens för tiotusen.
Florida drar inga egentliga slutsatser men det har däremot sociologen Airlie Russell Hochschild gjort när hon noterar att människor arbetar mer och mer för att få ihop pengar till maskiner som ska spara dem tid. Människor arbetar också mer och mer för att få ihop pengar till utrustning för olika fritidsaktiviteter – segling, fjällvandring – som de sedan aldrig hinner ägna sig åt. I själva verket tycks allt fler människor ha så bråttom att de inte ens märker att de inte har tid för själva fritidsaktiviteten. Att ha utrustningen tycks ha blivit ett självändamål, fritiden har blivit virtuell.
Mera trivialt kan man konstatera att det knappast är förvånande att vi alla blivit mer och mer otåliga över att behöva vänta vare sig det är i köer eller i väntrum, ja, att vi kan bli irriterade på människor på stan som vill fråga oss något eller helt enkelt utbyta några ord.
En moralitet om vart den moderna stressen leder är romanen ”Diagnosen” (2000) av Alan Lightman, professor vid MIT i Boston. Huvudpersonen Bill Chalmers är en duktig man i 42-årsåldern med ett bra jobb vid ett företag vars motto är ”Så mycket information som möjligt på så kort tid som möjligt.” När han på morgonen är på väg ner till tunnelbanan för att åka till kontoret tycks han ha läget under kontroll: ”Klockan var 8.22. Det tog 23 minuter med tåget, nio minuter att gå, två minuter i hissen. Han skulle vara vid sitt skrivbord 9.00 förutsatt att tåget kom om fyra minuter som det borde.” Han vill emellertid ta vara på de fyra minuterna så han ringer ett samtal, tar emot ett samtal, kontrollerar sin röstbrevlåda och finner att det de senaste 20 minuterna kommit tre meddelanden. Tåget kommer punktligt men efter ett par hållplatser blir det uppenbart att Chalmers står inför ett sammanbrott: han har glömt vart han är på väg, han har tappat sin portfölj och till slut förs han bort av polisen efter att ha klätt av sig ända till kalsongerna och krupit ihop på golvet i fosterställning med mobilen i famnen. Då är klockan 11.00. Jodå, han får vård och han kommer hem men också hans familjeliv har brutit samman: hans son har sedan länge vant sig vid att fadern bara kommunicerar per e-post och hans fru ägnar fritiden åt att chatta på nätet med en annan man. Han tynar bort och till slut dör han, som offer för den moderna livsstilen, men innan han dör upplever han ögonblick av intensiv närvaro i nuet. han ligger på golvet och ritar av skuggan av ett lönnlöv, om och om igen, en gång i timmen, besatt av tanken att följa skuggan efterhand som den flyttar sig.
Vad kan vi då göra för att bekämpa utvecklingen?
Redan Pär Lagerkvist formulerade en avgörande insikt:
”Jag tror inte att livet är så betydelsefullt i den meningen att varje dag är betydelsefull, skall tagas vara på, mottagas som ett kostbart ting. Jag tror en sådan känsla kan föra tvärtom till trånghet och fattigdom, just då man menar sig stark och levande och rik, därför att man förväxlar själens rikedom med den anspänning det kostar att i varje ögonblick förnimma sig rik.”
Vid det här laget är det många som har predikat en långsamhetens kultur: i Sverige Bodil Jönsson med mantrat ”tankar tar tid” och det utmärkta begreppet ”ställtid” och teologen Owe Wikström. I Norge förutom Trond Berg Eriksen antropologen Thomas Hylland Eriksen som fört fram tanken att den moderna historielösheten också håller på att beröva oss vår känsla för framtiden: den som inte förmår blicka tillbaka kan inte heller blicka framåt. I England har journalisten Carl Honoré gett ut ”In Praise of Slow: How a Worldwide Movement is Challenging the Cult of Speed” (2004) som tar upp fenomen som slow food och slow sex, för att inte tala om slow cities där inte bara bilförare utan också fotgängare tillrättavisas om de skyndar sig. Man kan naturligtvis le en smula åt paradoxen att Jönsson, Wikström, Hylland Eriksen och Honoré alla är personer som själva har förfärligt bråttom – nämligen med att predika långsamhetens kultur. Men man kan också fråga sig om de inte i första hand predikar individualistiska – i Honorés fall rentav hedonistiska – lösningar som inte lär påverka samhället i stort.
Vad vi behöver är en förändring av arbetslivet. En ung ekonom lärde mig en gång vad han kallade ”kvartettmodellen”. Om vi tänker oss att ett stycke kammarmusik för fyra musiker tar 20 minuter att spela skulle ingen komma på idén att försöka spara genom att avskeda en musiker och förvänta sig att de tre övriga skulle kunna prestera samma resultat. Ingen skulle heller komma på att försöka spara genom att låta alla fyra musiker vara kvar men kräva att de spelade klart på en kvart. I exempelvis vården är det ju emellertid just på det här viset man försöker rationalisera: man vill inte acceptera att vårdarens arbete på samma självklara vis som musikerns har sitt givna tempo, att den som tröstar ett barn – eller en åldring – inte ska behöva skynda på. Det är inte bara tankar som tar tid, det gör också – och framför allt – omtanke.
