Till vardags skiljer vi inte mellan ”modernism” och ”modernitet”, men begreppen står ofta i spänn mot varandra, och sällan mötas de två i samma konstverk. Ragnar Thoursies dikt ”Sundbybergsprologen” från 1951 är ett remarkabelt undantag.
Modernismen är en estetisk kategori, moderniteten en samhällelig. Moderniteten har med teknik och vetenskap att göra, utbildning, demokrati och framsteg. Modernitetens minne är ett korttidsminne. Om och när den minns drar den ofta en skarp gräns mellan ett uselt då och ett hoppfullt nu på väg att spränga sig in i en ännu ljusare framtid.
Modernismens minne är däremot långt. Den är traditionsmedveten även om den självsvåldigt väljer sitt förflutna. Den står öppen för alla tiders myter, och den har i motsats till den föga gudliga moderniteten inget principiellt emot religiöst tankegods. Dess estetiska ideal är avancerade och står i konflikt med modernitetens mera konventionella smak. Modernitetens konst är dragspel och elgitarrer, Dan Andersson och Ulf Lundell.
Modernismen hyllar tolvton och elektroakustiska experiment, Pound och Ekelöf. Modernitetens kultur är masskulturen medan modernismens förhållande till massan präglas av både skräck och fascination.
Moderniteten är de entydiga ideologiernas område. Modernismen är tvesynt, och den har sprickbildningar i sin människo- och samhällssyn. Modernisten befinner sig oftast i främmande terräng när han eller hon uttalar sig i samhällsfrågor.
Med ”Emaljögat” från 1945 blev Ragnar Thoursie med ens en central figur i det litterära 40-talet, modernismens genombrott i Sverige. Men hans politiska impulser tycks redan från början ha varit minst lika starka som de poetiska. Han blev tidskriftsredaktör och sedan statstjänsteman. Större delen av sitt arbetsliv tjänade han moderniteten som folkhemsbyggare. Sin karriär på Ams har han skildrat i ”Elefantsjukan” (2003), en av de stora byråkratiskildringarna på svenska. Till poesin återvände han först som pensionär.
”Sundbybergsprologen” blev, sedd i backspegeln, något av
programtext för en socialdemokrati som ville skapa det nya samhället: ”en öppen stad, ej en befästad / bygger vi gemensamt”. Orden citerades några gånger av Olof Palme och har därigenom gjorts till ett radikalt emblem, något som märks ännu i dag när de återkommer i en programtext i tidskriften Fronesis, ett organ för antiglobaliseringsrörelsen. Frasen är också titeln på den senaste samlingsvolymen med Thoursies lyrik som kom ut i våras.

Sundbyberg firade inte utan en viss självkänsla sitt 25-årsjubileum som stad på nyårsafton 1951. Stan hade gjort sig känd som ”praktisk men estetiskt föga utsvävande”, som det stod i Helgens Nyheter dagen därpå. Ulf Peder Olrogs refräng ”Se Sundbyberg och sedan dö, / möt våren i Södertälje” - en slogan för en mycket modest resebyrå - fanns i färskt minne. Det fanns en mediebild och en historia att ta spjärn mot.
På festdagens förmiddag samlades man i Stadsparken vid bysten av samhällets grundare Anders Petter Löfström. På kvällen hölls en högtid i kyrkan och vid midnatt
blev det fyrverkeri vid vattentornet. Det gick nog till som brukligt vid dylika jubileer, men långtifrån alla minnesdagar har gett ett sådant avtryck i litteraturhistorien. Staden ville nog bättra på sitt estetiska renommé, ty för högtiden i kyrkan skrev Ragnar Thoursie på stadsfullmäktiges beställning ”Sundbybergsprologen”. Den lästes av Maj-Britt Nilsson, uppmärksammad skådespelerska och Sundbybergsbo precis som poeten själv. Thoursie fick annat för sig och var inte själv på plats i kyrkan. Hans dikt trycktes någon dag senare i en dagstidning, och den blev upptakten till det skrivande som resulterade i samlingen ”Nya sidor och dagsljus”, en av den svenska modernismens klassiker, som utkom på hösten 1952.
”Sundbygergsprologen” - ett ståtligt stycke retorisk poesi på 75 rader - anknyter till en lång tradition av officiella festdikter från Tegnér och Rydberg fram till arbetarrörelsens poeter Stig Sjödin och Birger Norman vilkas alster i genren samlats i en bok med titeln ”Prologer” från 1970.
Festen på
nyårsafton 1951 finns med i Thoursies prolog; den lokala förankringen är stark i dikten. Texten förutsätter en kall vinternatt medan verkligheten bjöd på regn och barvinter - poeter är ju inte spåmän. Helgens Nyheter påpekade att Sundbyberg levde upp till sitt gamla rykte som ”de leriga gatornas stad”, men dikten ser en stad av bergkristall ”rappad av snö och täckt av frostens tak”. Bromma flygfält ligger inte långt borta från fyrverkeriet: ”Aftonstjärnan röd på vattentornet / förebådar DC 6:an.” Järnvägsbommarna behövde inte byta om från sin vardagsklädsel i rött och gult: ”Virad med röd girland står järnvägsbommen / vakt vid övergången”.
Och kyrkan, prologens scen, är också närvarande fast sedd utifrån och via en detalj i siluetten:

Se. På kyrkans spira högt den genom-
stungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Tuppen blir en rovfågel som fångar månen, men han är själv ”genomstungen” som ett byte. Bilden är ett praktexempel på modernismens komplexa metaforik. Numera kan vi kalla sådana bilder
”tranströmerska”, men Tranströmer gick i lära hos Thoursie.
På många andra ställen i texten finns en tendens att gripa och föra in rymden själv i människornas värld. Arbetaren på hemväg har en ”stålglastermos”, och dikten kommenterar: ”Uppdämd strålglans fyller rymdmetallen.” Vi står i början av det 50-tal som tog sig ut i tyngdlösheten. Men det finns också andra dimensioner hos denna rymd. Thoursie växte upp i en familj som var Jehovas vittnen. Hans vision av den nya staden bär spår av det himmelska Jerusalem i Uppenbarelseboken kanske lika mycket som av realitetens Sundbyberg. En utopi förverkligas, ett stycke framtid tar konkret gestalt, glittrande och genomskinlig som bergkristall.
Men utopin har en förhistoria. Agronomen Anders Petter Löfström köpte Sundbybergs gård 1853, och egendomen utvidgades snart. När järnvägen mot Västerås skulle byggas agerade han så att den passerade Sundbyberg, och ett stadsplanelagt samhälle växte fram med bostäder och industrier. Orten växte, blev köping och stad.
Stadens vapen visar tre kugghjul och en ”röd bjälke belagd med en åska” - heraldiker uttrycker sig så när de talar om Zeus blixt som i nyare tid fått stå för elektrisk kraft. I dag är Sundbyberg Sveriges till ytan minsta kommun. Ett par gårdar i Bromma socken har blivit en del av ett labyrintiskt storstadsområde.
I Thoursies dikt blir Anders Petter Löfström ”skuggpatronen” - en gammeldags framtidsman, en liberal som bereder väg för det nya. Thoursie träffade aldrig patron Löfström, men hans minne levde länge kvar i Sundbyberg. Han dog 1909 då köpingen blev egen församling och började bygga sin kyrka ritad av Axel Sjögren. En del av utsmyckningen finansierades av familjen Löfström.
På nätet finns en stadshistorik med en underbar lista över allt som producerats av denna praktiska ande i Sundbyberg. En uppräkning som lever upp till Almqvists gamla ideal om poesi i sak: ”hattar, tegel, kablar, häftstift, makaroner, orglar, knäckebröd, vaxdukar, tvättmedel, parfym, matsilver, choklad”.

Möjligen är det
de ursprungliga bondgårdarna som skymtar när dikten antyder ”sagan om det medeltida mörkret, / Östergården, Mellangården, Västergården” Medeltidens mörker är väl avskaffat numera, men det var levande för femtio år sen. I prologen fungerar detta mörker som en bakre mytisk gräns, ett avstamp för rörelsen in i framtiden. Utvecklingen kan visserligen möta motstånd och vändas till sin motsats, till ett ännu mera öde land än medeltiden: ”Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig / rosta fast kring kontinenter utan både människor och måne?” Nyss fanns pansarnäven där - bilden tycks inlånad från Pär Lagerkvists ångestdiktning - i andra världskrigets form, men dess hot var avvärjt. Både landskap och himlakroppar är kvar i diktens värld. Mörkret förvandlas från pansarnäve till en nyårsnatt fylld av strålande ljus. Nuet är öppet mot framtiden: ”lödig den sekund som skapas”. Utvecklingen har en obändig kraft som är mycket svår att bryta eller motstå.
Internationalens ord ”Från mörker stiga vi mot ljuset, / från
intet allt vi vilja bli” skulle kunna stå som motto för ”Sundbybergsprologen”. Dikten rör sig till slut ”från natt till dag, från nöd / till frihet ifrån fruktan”. Historien har en riktning, och den är god. Vi befinner oss i den judiskt-kristna traditionen av frälsningshistoria och framtidshopp, ett av de få mytiska mönstren i den mytfattiga moderniteten. Marxismen hör till denna tanketradition. Direkta spår av marxistisk dialektik finns också i prologen när Thoursie talar om hur ”lagen om en evig motsats” upphävs. I dikten drivs det dialektiska spelet mest intrikat mellan ljus och mörker. Natten rullar mot gryning, och ”så begraves ensamhet i levande gemenskap”.
Så långt är prologen en modernitetens höga visa. Men det är något konstigt med denna ”levande gemenskap”, en underlighet som vetter mot Ekelöfs modernitetskritik i dikten ”Till de folkhemske” från 1945. Där levererar han ett generalangrepp på det som han uppfattar som likriktning i det framväxande folkhemmet och ett försvar för poesin som
förvisats till sophanteringen. Hos Thoursie heter det:

familjerna i varv på varv i husen
begrunda var och en för sig den stora
lyckan
att en egen liten vrå besitta.
Varifrån kommer ironin? Är det tidsavståndet som släpper in den i dikten? Att leva ”i varv på varv” är en klyscha som frodats i höghus- och förortskritiken. Och att ”var och en för sig” meditera över den egna vrån går illa ihop med den lovsång till gemenskapen som ”Sundbybergsprologen” mynnar ut i.
En tolkning är att här talar modernisten Thoursie, den tvetungade ironikern som skyr putsade och raka tankar precis som Ekelöf gjorde. När jag läste prologen för åtskilliga år sen kände jag inte till Anders Petter Löfström utan försökte identifiera ”skuggpatronen” med just Ekelöf. Där hade jag fel, men en svag skugga av denne modernismens estetiska aristokrat låter sig nog ändå anas där i porträttet av skuggpatronen oavsett vad Thoursie hade i tankarna.
Moderniteten är prologens huvudlinje. Där är Anders Petter Löfström centralfigur,
stadsgrundaren och den frisinnade entreprenören. Men åtskilligt pekar också mot modernismen - bildspråket, ironin, komplexiteten. I Tomas Tranströmers debutbok ”17 dikter”(1954), tillkommen ungefär samtidigt med ”Nya sidor och dagsljus”, är modernitetens markörer få och mycket diskreta. ”Den yttersta kretsen är mytens” skriver han och markerar sin hemmahörighet i modernismen. Tranströmer hävdar individens perspektiv och inte samhällets även om han i debutbokens objektiva stil ser ut att försäga sig de få gånger han yttrar ordet ”jag”. Jaget är modernismens revir, samhället är modernitetens. Ändå tror jag att det vore givande att studera modernitetens markörer hos den unge Tranströmer. Där kan finnas lönndörrar.
Hos Ragnar Thoursie är obalansen mellan modernitet och modernism den motsatta. Det moderna lovprisas, men modernisten faller då och då panegyriken i talet. Väl synliga i hans förortspanorama finns flygfyren på vattentornet men också den tvetydiga kyrktuppen med månen i klorna.
”Sundbybergsprologen” står som ett slags förord till det sena 1900-talets Sverige, ett land som - för att travestera Helgens Nyheter från nyårsdagen 1952 - var praktiskt men föga estetiskt utsvävande. Poesin fick ändå ett visst utrymme, och gnabbet mellan modernitet och modernism kunde fortsätta.

(under strecket 4 december 2005)