Thomas Hardys roman ”Tess of the d”Urbervilles” från 1891 är en av de främsta kvinnoskildringarna i Englands 1800-talslitteratur. Den slutar med att Tess, mjölkerskan som kommer från en fattig, halvt alkoholiserad familj och vars väsen präglas av klokhet och finkänslighet, blir hängd i ett fängelse i sydvästra England sedan hon kallblodigt dödat förföraren som ödelagt hennes liv.
Som pojke hade Hardy på 1850-talet varit vittne till hur en kvinna, som mördat sin otrogne förförare, blev dömd till döden och hängd. På nära håll, i en mer än tusenhövdad publik, hade den blivande författaren skräckfyllt fascinerad följt hela händelsen. 70 år senare skrev han ned sin upplevelse, där han berättade ”vilken fin gestalt hon utgjorde där hon hängde i det regniga diset och hur den åtsittande svarta sidenklänningen framhävde hennes figur när hon svängde fram och tillbaka.”
Det är tydligt att händelsen rörde djupa emotionella strängar i hans väsen, och den refereras i Michael Millgates arbete Thomas Hardy: A Biography Revisited (Oxford University Press, 625 s). Millgate, professor vid University of Toronto, ger här efter 40 års studium ett totalporträtt av författaren, utan närgångenhet men biografiskt och psykologiskt klarläggande. Komposition och struktur i Hardys romaner får mindre utrymme, men boken belyser ändå deras tillkomst, inte minst Tess. Och eftersom denna roman kan betraktas som Hardys främsta, må det vara tillåtet att särskilt stanna inför den.

Romanen, som kom i svensk översättning 1900 (”Tess af släkten d'Urberville”), skildrar hur Tess som ung, med goda vitsord från en sexårig skolgång och med tankar att själv bli lärarinna, råkar köra ihjäl familjens häst en regnig och mörk natt. När hon uppsöker rika släktingar för att söka ekonomisk hjälp, blir hon, med sin ungdomliga skönhet och charm, hårt ansatt av Alec, den unge, bortskämde sonen i huset. Han lyckas överraska henne, när hon går den nattliga vägen hem från en fest, och förför henne. Hon blir med barn, hon föder en liten pojke som betecknande nog döps till ”Sorrow” men som dör efter några veckor. Under en längre period lever hon deprimerad i sitt hem men ger sig sedan ut som mjölkerska på ett mejeri. Där upplever hon en sommar av djup livsglädje tillsammans med flera jämnåriga kamrater och möter den stora kärleken i gestalt av prästsonen Angel, som är på väg att starta ett lantbruk. Deras kärlek leder dem till äktenskap, men när hon misslyckas med att berätta om sitt tidigare olycksöde förrän på själva bröllopsnatten, lämnar han henne och beger sig till Brasilien för att finna en försörjning. I sin ensamhet är hon utlämnad åt bakslag och umbäranden, och hennes ekonomiska situation blir så pressad att hon inte har något att sätta emot när förföraren, efter en religiös omvändelse, återigen överraskar henne och lovar sörja för både henne och hennes blottställda syskon.

När Tess i sin djupaste förtvivlan har gett efter för förförarens framstötar och de tillsammans tagit in på ett värdshus, kommer äntligen Angel hem. När han möter Tess igen, vaknar hela deras djupa kärlek till liv, och Tess ser klart att hennes liv har ödelagts. Hon går in till den sovande Alec och stöter en kniv i hans hjärta. Utanför finner hon Angel. Bokens sista sidor skildrar parets vandring genom det sydengelska landskapet, deras tillfälliga provianteringar och nattkvarter. De upplever här några dagar tillsammans, liksom i en tillvaro bortom tid och rum, i samförstånd genom sin stora kärlek och i väntan på att hon skall bli fängslad. När myndighetspersonerna överraskar dem båda, har Hardy med ett storslaget grepp förlagt handlingen till den mest högstämda av platser i sitt land, ”altaret” i forntidsmonumentet Stonehenge. Tess är nu redo att ta sitt straff. Deras samvaro är tecknad med sublim känsla, en djup glädje bortom det tragiska ödet.
Hardys romankonst är byggd på hans gåva att kunna skapa episoder och gestalter. Och Tess är en gestalt som är tecknad med stor inlevelse, med kärlek och med smärta. Hardy hade en närmast patologisk känslighet inför andras lidanden - både människors och djurs - och han lägger inte tonvikten på romangestaltens tragiska öde utan tecknar henne i hela hennes rika kvinnliga väsen. Han drömmer sig till den grad in i hennes personlighet att det är som kände han henne inifrån. Han följer henne i hela hennes psykologiska utveckling. Han förmår att omge bilden av hennes enda riktigt lyckliga sommar, den på mejeriet, med en oerhörd atmosfär, i ett sammanhang med naturen omkring henne, nu då hennes bittra erfarenheter har mognat till visdom. Men olycksbådande tecken siar ständigt mörkt om hennes framtid. Bilden av Tess är oerhört mångsidig, och en amerikansk litteraturforskare talar om henne som på en gång jordgudinna, den dödsdömda bruden i balladdikten, dotter av den viktorianska epoken, ogift mor, prostituerad och förklädd prinsessa.
Men viktigt är att boken från början hade en undertitel, ”A Pure Woman”, i den svenska översättningen ”en renhjärtad äkta kvinnas roman”. I detta prydda engelska tidevarv, där de förförda ofta blev dömda, såg han henne, trots hennes förödmjukande öde, som ren. Undertiteln var en chock för hela samhället: här var en författare som vågade teckna relationen man-kvinna och ge den ”fallna” upprättelse. En utmaning var även den tankeväckande rubriken över en av bokens sex avdelningar, ”Kvinnan får böta”: här antyder han hur det lätt blir kvinnorna som får ”betala” därför att deras känsloregister är så rikt. Och läsaren, som blir så häftigt engagerad i handlingen, kastas ständigt mellan hopp och fruktan och upplever oavbrutet en känsla av förtvivlan, besvikelse och smärta inför Tess olycksöde.

I litteraturvetenskapen brukar romanen betecknas som en av huvudgenrerna inom fiktionen, men det talas också om undergenrer, som brevromanen, dokumentärromanen, den satiriska romanen. ”Tess” kan kallas för en tragisk roman, genom den rad av allvarliga missöden som drabbar dess huvudperson, genom hennes mörka död och genom författarens deterministiska grundsyn. Det öde som Tess får uppleva har säkert drivit många läsare till tårar, därför att det är framställt med oändlig ömhet och med en rikt utformad bakgrund, både i miljöteckningen och i kraft av den blomstrande kvinnliga attraktionskraft som hon sig själv ovetande utstrålar. Ett tidigt titelförslag till hans roman, berättar Millgate, antyder att han ville skildra en kvinna, ”body and soul”, både det kroppsliga och det själsliga. Hardy förklarade att han hade hoppats att kunna rädda livet på Tess, men det måste ha varit hans konstnärliga medvetande som drev honom till att med yttersta konsekvens, rent av grymhet, låta henne sluta sitt liv på ett sådant fasansfullt sätt. Han måste ha sörjt henne intensivt, så som Selma Lagerlöf begrät Elsalills död i ”Herr Arnes penningar” och Vilhelm Moberg Kristinas död i utvandrarserien.
Hardy var en mycket medveten författare. Hans romaner är skrivna ur ett allvetande perspektiv. Han sysslade teoretiskt med begreppen realism och naturalism. Han är besläktad med en rad författare och genremålare i olika europeiska länder, som på 1880-talet med starkt socialt engagemang skildrar människor och miljöer på landsbygden. Med utgångspunkt från sin barndoms landskap skapar han sin egen dikts, som han döper till Wessex. Men han önskade gå djupare än den naturalistiska berättelsen och deklarerade 1886 att han i sin konst ville ”intensifiera uttrycket i tingen, så att hjärtat och den inre meningen blir livligt synbara.” Det är toner som siar om expressionismen. ”Tess” påbörjades 1888, och snart därefter skulle expressionismen framträda i Europa. Hardy tillgriper ofta jämförelser ur måleriet, som när i slutscenen Angel i följe med Tess syster Liza-Lu så värdigt liknas vid de framåtlutade figurerna på Giottos målning ”Två apostlar”.

Thomas Hardys livsöde bjöd på åtskilliga paradoxer: det handlade om en man som i hustruögon var något obetydlig som människa men som växte ut till en stor konstnär. Han kom ur en enkel bakgrund i Dorset i sydvästra England men kunde tack vare sin studiebegåvning studera till arkitekt. Han upplevde sin
ungdom som en kamp mellan intresset för arkitektarbetet och för den skapande dikten. Den senare segrade, men i hans böcker röjs ofta hans engagemang i kyrkobyggnader och deras utseende, där han också engagerades i restaurationer. Hans favoritkatedral i England var den med den skönaste tornspiran, Salisbury, och om den skrev han dikten ”A Cathedral Façade at Night”. Efter hand kom från hans penna raden av stora romaner, ”Far from the Madding Crowd”, ”Jude the Obscure”, ”The Mayor of Casterbridge”, men med åren har hans dikter i den litterära värderingen kommit att skattas högre än romanerna.
Hardy arbetade en tid på arkitektkontor i London, men hans giftermål 1874 med Emma Gifford, en dam med starka litterära aspirationer, torde ha stimulerat hans yrkesval. Äktenskapet blev oroligt, präglat av en ömsesidig irritation som gjorde att man och hustru oavbrutet lämnade varandra för utflykter till London och Paris. På avstånd korresponderade de livligt, men breven handlade mest om - huskatternas befinnande
därhemma. Den berömde författaren vakade strängt över sin arbetsmoral och var i vardagen inbunden och oinspirerad, medan hustrun var excentrisk, häftig och hade ett föga tilltalande yttre - inte att undra på, skrev en besökare, att ”den stackars djäkelns verk är så dystra!” Situationen blev med åren alltmera irriterad men fick ett sorgligt slut när Emma plötsligt blev sjuk och avled, år 1912. Det bisarra var att författaren själv, som Millgate relaterar, nu var på väg in i ett nytt äktenskap med sin sekreterare Florence Emily men samtidigt hyllade Emmas minne i en rad hängivna dikter. Hur detta kändes för en nyvigd hustru, det kan man verkligen undra.

Thomas Hardy led stundom av svåra depressioner och hade en livssyn som var djupt pessimistisk. Det är i hans romaner ofta ögonblick av djup förtvivlan eller av missförstånd som på ett ironiskt sätt avgör människors livsöden. En samling av hans mest pessimistiska berättelser fick också titeln ”Life”s Little Ironies”. Genom läsning och spekulationer kom han att i litteratur och filosofi finna stöd för sin svartsyn. Bland de antika tragediförfattarna var han enig med Sofokles om att det hade varit bäst för människan om hon inte varit född. Tragediernas livsperspektiv och upphöjda, rena ton ligger bakom slutscenen i ”Tess”, när avrättningen är fullbordad: ” ”Rättvisa” var skipad, och de Odödligas överhuvud hade, med Aiskhylos” ord, ”slutat sin lek” med Tess.” Samma tanke tycks föresväva honom i hans förord till romanen, där han citerar Gloucesters ord i Shakespeares ”Kung Lear”: ”Vi är för gudarna vad flugor är / för vilda pojkar. För sitt nöjes skull / slår de ihjäl oss”. I sin bibel noterade Hardy dystra ställen från bland annat Jobs bok och profeten Jeremia. Den främste av 1800-talets pessimistiska filosofer, Schopenhauer, betraktade han som den störste bland profeter. Som diktare grubblade han gärna över ondskan och dess väsen, men han framhävde i en intervju att han inte ansåg det troligt att den onda principen alltid skulle segra. Trots sin svartsyn trodde han på möjligheten att världen kunde förbättras.
”Tess” är alltså en typisk tragisk roman. Bland tragiska 1800-talsromaner kan man jämföra den med till exempel Tolstoys ”Anna Karenina”, Flauberts ”Madame Bovary” och Melvilles ”Pierre”. ”Madame Bovary” och ”Pierre” är obönhörligt tragiska, utan någon riktig form av rening, men i ”Anna Karenina” finns en katharsis efter Annas självmord i form av Levins meditation över livets mening under stjärnhimlen. I ”Tess” är avslutningen laddad med poetisk katharsis, både i den högstämda skildringen av kärleksparets vandring genom det sydengelska landskapet och i Tess vädjan till Angel att skänka sin framtid åt hennes älskade syster. Omsorg och kärlek är hennes djupaste väsen, i livet som i döden.