Filmmediet kom tidigt att involvera kungligheter. Det brittiska kungahuset var kring 1900 ett populärt motiv för filmarna, så var även andra europeiska kungahus. Pelle Snickars har på denna sida beskrivit Kaiser Wilhelms filmiska ådra. Den ryska tsarfamiljen förekommer här och var i aktualitetsfilmerna från tiden före revolutionen. Och i de flesta svenska redogörelser dyker Oscar II upp som om inte alltid en filmens välgörare, så åtminstone en road åskådare (särskilt när han själv var filmad).
Ett inslag som ofta visats i klippfilmer och i diverse tv-program är bilderna av hur Siams kung Chulalongkorn (Rama V) stiger av den kungliga slupen vid Logårdstrappan nedanför kungliga slottet i Stockholm. Just Chulalongkorn är särskilt uppmärksammad i Sverige, kanske framför allt för hans resa upp längs Norrlandskusten. Templet till hans ära i Ragunda är en intressant turistattraktion, måhända som symbol för svenskarnas avsaknad av egna koloniala band till världen bortom Europa.
Kung Chulalongkorn blev filmad ett flertal gånger under sin Europaresa 1897, oftast som i Stockholm av de franska bröderna Lumières utsända kameramän. Resan stimulerade kungens intresse för moderna medier och bör ses i ljuset av en strävan att modernisera Siam och göra landet till en intressant affärspartner i Europa, men också för att undvika att bli koloniserad. Kombinationen av inordnandet i den globala ekonomin före första världskriget och en stark nationell identitet hjälpte landet att stå oberoende när britterna dominerade i väster och söder och fransmännen i öster. Hur omstridd kung Chulalongkorns insatser än var i samtiden och är i dag, är det nog svårt att inte tillerkänna honom en central plats i skapandet av det moderna Thailand (landet bytte namn från Siam till Thailand 1939).
Populära framställningar av thailändsk filmhistoria lyfter ofta fram kung Chulalongkorns betydelse, framför allt genom sin yngre bror, prins Sanphasat Suphakit. Medan kungen såg till att han själv och hovet fotograferades, satsade prinsen på filmmediet. Han köpte apparater och råfilm från Europa och gjorde ett par dokumentära filmer kring 1900. Han visade också film mot betalning och inkorporerade därmed i liten skala filmen i huvudstadens ceremoniella hovliv.
Prinsens betydelse för den tidiga thailändska filmen skall dock inte överdrivas. Andra aktörer kom att betyda mer för filmens utveckling, framförallt ett par japanska filmförevisare. Kungens och prinsens betydelse skall nog framförallt betraktas som ett slags infrastrukturellt stöd, genom att inte förbjuda filmen, genom att ekonomiskt bidra till att filmbranschen kunde växa och genom att visa att filmmediet var ett för alla accepterat medium. Deras intresse för film och fotografi var för den sakens skull inget som någon annan skapade. Den hade med all sannolikhet sin grund i en fascination för det moderna, för all teknologi som kunde bidra till moderniseringen av det egna landet.
Moderniseringprojektet utgick dock från vissa speciella förutsättningar. Det var inte en form av
demokratisering – kungens makt var absolut. Det handlade heller inte bara om industrialisering – filmen skulle visserligen komma att användas för propagandasyfte, men i tämligen ringa omfattning. Om filmen ansågs ha någon nytta, utöver att skapa en populär och modern bild av kungahuset, så var det för att hjälpa till att skapa en modern nation.
Samtida forskning har visat hur man på olika fronter försökte skapa en ny nation, bland annat genom att skapa en enhetlig, centralstyrd administration. Lorraine M Gesick visar i ”In the Land of Lady White Blood: Southern Thailand and the Meaning of History” (Cornell University Southeast Asia Program Publications, 1995) hur såväl litteraturen som historieskrivningen kom att spela en viktig roll i skapandet av en nationell identitet.
Patrick Jory behandlar i en artikel i ”Journal of Southeast Asian Studies” (31:2) ett annat intressant exempel på detta nationsbyggande: hur försöken att göra landet mer språkligt enhetligt underlättades av inrättandet av ett nationalbibliotek.
Den kanske största sociala förändringen gick ut på att göra utbildning tillgänglig för flickor och att stärka kvinnors rättigheter. Satsningen på kvinnors utbildning var en komplicerad process som involverade missionärer och andra västerländska aktörer.
Redan kung Chulalongkorns far, kung Mongkut (Rama IV) hade anställt västerländska kvinnliga missionärer för att utbilda hovets kvinnor. Inom några få år stoppades dessa lärare i samband med att det inhemska intresset för utbildningsfrågor ökade.
Under kung Chulalongkorns Europaresa 1897 regerade drottning Saowapha. Hon var den av hans fruar som redan innan var den mest inflytelserika, och som var mor till tronföljaren. På hennes uppmaning startade ett antal flickskolor i Bangkok och några år senare även i andra större städer. Drottning Saowapha blev en viktig förebild för många kvinnor inom aristokratin och den övre medelklassen. Kungen själv var mycket skeptisk, möjligen som en följd av sin egen erfarenhet som barn av den engelska lärarinnan Anna Leonowens, något som tämligen förvrängt är huvudhandlingen i den på svensk tv nyligen visade filmen ”Kungen och jag” (The King and I, 1956) med Yul Brynner som kung Mongkut och Deborah Kerr som Leonowens.
Drottningens utbildningssatsning som snart kom att få stöd inom byråkratin, bidrog till att höja utbildningsnivån i allmänhet och kunskaperna i engelska språket i synnerhet. Därmed bidrog den till att medelklassens kvinnor kunde bli mer aktiva i internationaliseringen av Siam. Den ökade läskunnigheten i både thailändska och engelska möjliggjorde i sin tur utvecklandet av ett offentligt samtal, genom tidskrifter, tidningar och film. Filmhistoriskt sett finns det goda skäl att betrakta drottningens läskunnighets- och utbildningsprojekt som viktigare för etableringen av moderna medier i Siam, än prinsens filmsatsningar.
Det finns ganska omfattande forskning som lyfter in medelklassen som en aktiv kraft i den thailändska historien. Utbildningssatsningarna är också viktiga för att förstå mediernas och det offentliga samtalets betydelse för utvecklingen under 1900-talet. I mötet mellan dessa båda perspektiv framträder den kvinnohistoriska utvecklingen som särskilt relevant, och inget fenomen synes vara så användbart för denna historieskrivning som just filmen.
Detta, och mycket mer, visar Scot Barmé i sin bok Woman, Man, Bangkok: Love, Sex, and Popular Culture in Thailand (Rowman & Littlefield, 273 s). Barmés bok är till stora delar ett svar på de efterlysningar av socialhistorisk forskning som Craig Reynolds, den kanske mest inflytelserika västerländska experten på modern thailändsk historia, har uttryckt vid upprepade tillfällen. Vad som funnits är studier av det samtida Thailand, exempelvis Ryan Bishops och Lillian S Robinsons ”Night Market: Sexual Cultures and the Thai Economic Miracle” (Routledge, 1998) eller Penny Van Esteriks ”Materializing Thailand” (Berg, 2000). Det finns även en ganska omfattande historisk forskning kring kvinnors situation i Thailand, framför allt av thailändska forskare, som har varit viktig som en motvikt till den synnerligen manligt orienterade historieskrivningen. Men som Barmé och Reynolds påpekar är risken stor att den förblir en marginaliserad del av historieforskningen så länge den inte sätter in kvinnors situation i bredare sociala, ekonomiska och kulturella sammanhang.
För Reynolds är genushistoria inte en underdisciplin till historisk forskning, det är den viktigaste ingången till att förstå det thailändska 1900-talet, framför allt för att komma bort från den nationalistiska historieskrivning som helt har utgått från, och fortfarande utgår från, nationen, staten, statsskicket och de styrande skikten. Det vill säga aristokratin och militären. Det genushistoriska perspektivet är nödvändigt för att studera hur maktförhållandena ser ut i samhället och därmed hur det thailändska samhället fungerar.
Detta är naturligtvis ingen nyhet för den uppdaterade historieforskaren, men är nog särskilt viktigt att påpeka när det gäller historien bortom västerlandet.
Den viktiga lärdomen av Craig Reynolds argument är att inte tillämpa etniskt definierade ”kulturskillnader” som i den dominerande thailändska historieskrivningen betraktas som ”sant” thailändska, utan snarare se till hur man vid specifika tillfällen i specifika sammanhang hanterar de ofta motstridiga historieuppfattningar som påverkar olika individers och gruppers beslut.
Scot Barmé tar konsekvenserna av Reynolds kritik av den traditionella historieskrivningen om Thailand. Hans utgångspunkter är genusorienterad socialhistoria i stället för postkolonial teori. Men framför allt utgår han inte från kanoniserade litterära, dramatiska eller filmiska verk, utan från populärpress och populärfilm. Han begränsar sig inte till att diskutera ”thailändsk film” utan film i Thailand/ Siam. Och framför allt: han ägnar sig inte åt att tolka enskilda verk utan undersöker hur filmen och populärpressen användes för att hantera historien och samtiden.
Barmés bok är en lysande uppvisning i god mediaforskning, liksom ett viktigt bidrag till thailändsk socialhistoria. Framför allt visar han att mediahistorien, i detta fall film och populärpress, är ett viktigt redskap för att beskriva och förstå socialhistoriska processer.
Barmé utgår från det tidiga 1900-talets kvinnoinriktade press för att beskriva vad han kallar för en ”protofeministisk diskurs” – hur kvinnors erfarenheter och situation börjar diskuteras offentligt och den offentliga debatten därmed förskjuts från aristokratin till medelklassen. Pressen kommer under 1900-talets första decennier att bli en viktig plattform för medelklassens motstånd mot aristokratin och föregick störtandet av den absoluta monarkin 1932.
Barmé visar, med stöd i en rik flora nyare studier kring 1932 års statskupp, att det som tidigare beskrivits som en intern aristokratisk maktkamp mellan kungen och militären, egentligen var kulmen på en decennielång kritik mot det rådande systemet, med bred förankring bland stora befolkningsgrupper.
Genom detaljerade studier kring debatten om kvinnors utbildning och eventuella inträde i arbetslivet, om polygami och prostitution visar Barmé hur populärpressen och filmen utgjorde en form av politisk skolning för de nya grupper som efter 1932 års omvälvningar fick ökat inflytande. Han visar också vilken central roll medelklassens kvinnor spelade i formandet av en ny nationell identitet efter 1932.
Barmé diskuterar hur de nya massmedierna i form av dagspress och film, men också massproducerade noveller och romaner avbildade och avslöjade det traditionella samhällets förtryck och därigenom blev en offentlig debattplats som under den enväldiga monarkin inte kunde vara lika effektiv någon annanstans. Framför allt innebar medierna att centrum i den samtida debatten flyttades från hovet och aristokratin till den nya, snabbt växande medelklassen, som i sin tur gjorde det möjligt för medierna att expandera. Tidningar, tidskrifter, skämtteckningar, noveller, romaner, filmer och inspelad musik kunde få stor spridning. Medierna bidrog till att skapa nya entreprenörer genom att den nya medelklassen stod för huvuddelen av den kulturella produktionen.
Bangkok under 1920- och 30-talen framstår därmed som jämförbart med Shanghai under samma tid, om än i mindre skala. Utifrån såväl forskningen om Shanghai under den republikanska tiden, som Barmés bok, är det uppenbart att medierna är ett lika centralt fenomen i moderniseringprocessen utanför väst som de är här. Det finns mycket att hämta i de senaste decenniernas forskning om den tidiga moderniteten, framför allt i intresset för mediernas betydelse. Det blir särskilt påtagligt i icke-kolonialiserade länder som Thailand och Kina. Men allt mer forskning visar att det också är relevant för kolonialiserade länder.
