När värkarna väl satte igång på onsdagsmorgonen var hon optimistisk inför den stundade förlossningen. Hon kallade därför bara på en erfaren barnmorska från det stora Londonsjukhuset, och sent samma kväll låg den nyfödda dottern vid hennes sida. Men komplikationer tillstötte. Under natten hämtades en läkare som omedelbart inledde en operation. Det krävande ingreppet avslutades först under morgontimmarna men den nyförlösta hämtade sig mirakulöst redan till nästa dag. Det var därför överraskande att hon bara någon vecka senare drabbades av en hastigt stigande feber med våldsamma kramper som följd. Under de kommande dygnen blev hon allt sämre och tjugo minuter i åtta, söndagsmorgonen den 10 september 1797 förklarades författarinnan Mary Wollstonecraft död, 38 år gammal i barnsängsfeber.
Den radikala och engagerade Mary Wollstonecraft var dessvärre inte den enda kvinna som under denna tid gick ett liknade öde till mötes. Under 1700-talet kom barnsängsfebern, också kallad puerperalfebern, att uppmärksammats av allt fler läkare. Den bevarade statistiken är hårresande. Dödligheten var ibland så hög som 80 till 90 procent. Årtiondena kring sekelskiftet 1800 låg det europeiska snittet bland de hemförlösta mödrarna på 40–50 dödsfall per 10‑000 födslar. På de större sjukvårdsinstitutionerna var siffrorna än högre. Exempelvis insjuknade och dog nästan var tionde kvinna vid det stora sjukhuset Maternité i Paris. Men de regionala skillnaderna och skillnaderna mellan olika år kunde vara stora. De skandinaviska länderna uppvisar betydligt lägre tal, något som ofta tillskrivs en välorganiserad och kunnig barnmorskekår.

Knappt någon akut sjukdom var lika fruktansvärd som puerperalfebern, konstaterade en amerikansk läkare år 1851. ”Det är något så rörande med en kvinnas död, då hon nyligen fött sitt barn till världen; något så sorgesamt då omhuldade förhoppningar sviks; något så ömkligt då den nyfödda, hjälplösa varelsen blir övergiven, för alltid berövad den ömma vård och de smekningar som den behöver – att också det mest förhärdande hjärta förnimmer katastrofen”. Läkarnas sjukdomsbeskrivningar var också laddade av skrämmande symtom: häftiga feberattacker, delirium, en kraftig smärta som från buken spred sig till hela kroppen och till sist gjorde även den mildaste beröring plågsam, våldsamma kräkningar, variga sår och slut­ligen, strax innan döden inträffade, en ­intensiv lukt av instängd sjukdom och ­förruttnelse. Diagnosen fastställdes definitivt efter obduktion, i många fall utförd av samma läkare som tidigare förlöst ­barnet och sedan följt kvinnan genom det nedbrytande sjukdomsförloppet. Barn­sängsfeber var tveklöst en sjukdom som ­berörde.
Det är därför inte förvånande att många läkare ägnade mycket möda åt att försöka förklara och givetvis behandla den fruktade febern. Kanske är det inte heller någon tillfällighet att en av medicinhistoriens mest uppmärksammade och omskrivna läkare var just förlossningsläkare: Ignáz Philipp Semmelweis (1818–1865). I en nyutkommen essäbok, Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (övers: Per Lennart Månsson, Nya Doxa, 153‑‑s), tecknar den amerikanska läkaren Sherwin B Nuland ett personligt färgat porträtt av den ungernfödde obstetrikern. Resultatet är en spännande men samtidigt utmanande berättelse, inte bara om den gåtfulle doktor Semmelweis utan också om hur läkarvetenskapen beskrivit den kusliga sjukdomen som sedan sent 1800-tal anses orsakad av bakterier, speciellt en grupp strepto­kocker.
Den mest brännande medicinska frågan var naturligtvis varför friska kvinnor insjuknade i feber och and­ra svåra symtom, ibland bara timmarna ­ef­ter en helt normal och i övrigt lyckad förlossning.
Initialt var de medicinska teorierna många. En första teori fokuserade uteslutande på kvinnornas kroppar. Några franska läkare menade sig med hjälp av obduktionsfynd kunna visa att barnsängsfebern orsakades av en störd mjölkproduktion eller av en felaktigt läkt livmoder. Andra menade i stället att sjukdomen grundlades redan under graviditetens inledning då, som en engelsk läkare skev, ”åtstramande snörliv och kjortelband, vilka i förening med livmoderns tyngd håller kvar avföringen i tarmarna så att tunna, ruttnade delar tas upp i blodet”. En andra teori förlade orsaken till den omgivande miljön. De periodiska utbrotten av barnsängsfebern skulle alltså förklaras på samma sätt som andra sjukdomar vilka uppträdde epidemiskt, det vill säga på grund av dålig luft och an­d­ra ogynnsamma atmosfäriska eller platsbundna förutsättningar. En tredje typ av teori inbegrep läkarna själva. I England diskuterades barnsängsfeber som en smittsam sjukdom och läkaren Alexander Gordon argumenterade, bland annat med stöd av statistik och tabeller, att det var de vårdgivande personerna själva som bar med sig smittan mellan de kvinnor de besökte. ”Det är obehagligt för mig att behöva nämna att jag själv var det medel som överförde infektionen till ett stort antal kvinnor” skrev han utlämnande år 1795, väl medveten om sprängkraften i sin analys han valde att kalla ”den ödesdigra hemligheten”.
Gordons insikt var möjligen allt för fruktansvärd för den växande läkarkåren att ta till sig. Teorin mötte ett högljutt motstånd, även från barnmorskor och patienter, och glömdes snart bort. En av tidens mer betydande obstetriker var i stället ­österrikaren Johann Boër, ansvarig för förlossningskliniken på ett av världens då största och modernaste sjukhus, Allgemeines Krankenhaus i Wien. Doktor Boër införde under slutet av 1700-talet vad som i dag skulle kunna kallas en försiktighetsprincip. De annars så omfattande och ­klåfingriga gynekologiska undersökningarna av havande kvinnorna begränsades ­under Boërs ledning till ett minimum och obduktioner fick endast förekomma för att fastställa dödsorsak. Ett konkret men möjligen oavsiktligt resultat blev att förekomsten av barnsängsfeber hamnade långt under det gängse snittet. Under 1820-talet övertog den anatomiskt inriktade professor Johann Klein klinikansvaret och återiförde omedelbart de läroplansbundna obduktionerna. Klein uppmanade dessutom sina läkarstudenter att först öva sig genom att göra obstetriska undersökningarna på lik innan de sedan praktiserade dem ute bland klinikens födande kvinnor. Och tillgången på lik ökade dramatiskt. På kort tid mer än sjudubblades dödligheten i barn­sängsfeber.
Det var i denna miljö den unge Semmelweis under 1840-talet kom att skolas in som förlossnings­läkare. Dagarna på kliniken förefaller ha varit ganska enahanda, om än lätt makabra. ”Från den dag då jag beslöt att ägna mitt liv åt förlossningskonsten /.../ hade jag för vana att före morgonvistelsen hos professorn till gagn för mina gynekologiska studier nästan varje dag undersöka alla de kvinnliga kroppar i bårhuset på det Kejserliga och Kungliga Allmänna Sjukhuset”. Därefter vidtog den praktiska tjänstgörningen som bestod av att undersöka och förlösa de kvinnor som togs in på klinikens första avdelning. Denna första avdelning var reserverad för läkare och läkarstudenter medan klinikens andra avdelning befolkades av barnmorskor och barnmorske­elever. Efter en tid noterade Semmelweis att trots att samma antal förlossningar ägde rum på de båda avdelningarna, cirka 3‑000 per år, skilde sig antalet dödsfall i barnsängsfeber markant: på den första avdelningen dog någonstans mellan 600 och 800 kvinnor årligen medan endast en tiondel, ett sextiotal, skedde på den andra. Hur kunde denna skillnad förklaras?

Semmelweis svar är i dag lika välkänt som mytomspunnet. Semmelweis stora bedrift var att han identifierade den mekanism som låg bakom överföring av vad vi i dag skulle kalla ett smittämne (vilket han identifierade som ett ”ruttnande organiskt material” som primärt kom från obduktionsrummens lik eller från infekterade sår hos någon på avdelningen) och att han presenterade en metod för att komma till rätta med problemet (handtvätt i klorkalk, nagelborstning och en i övrigt noggrann sjukhus­hygien). Efter införandet av de ganska enkla rutinerna sjönk dödligheten snabbt ned mot en procent och under vissa goda månader inträffade inte ett enda dödsfall.
Semmelweis hade dock svårt att vinna gehör för sin teori och nya metod. Han hade visserligen engagerade anhängare men sjukhuspersonalen motsatte sig ofta åtgärderna och ibland förekom förutom maskningsaktioner rena sabotage. Kanske kan orsaken till det ljumma mottagandet sökas i att barnsängsfeber faktiskt fortfarande förekom på avdelningen, trots alla de rutiner som infördes. Semmelweis betonade dessutom en enda bakomliggande sjukdomsorsak, spridandet av ett smitt­ämne, när de flesta läkare ansåg att flera olika faktorer var inblandade. Att Semmelweis uppfattningar direkt skulle framstå som starkare än andra förekommande ­hypoteser var kort sagt inte alls en självklarhet för samtidens medicinska kollektiv.
Frustrationen hos Semmelweis över svårigheterna att få sina tankar accepterade tog över tid allt häftigare mått. ”Inom mig bär jag på vetskapen att tusenden och åter tusenden av kvinnor som dött sedan 1847 inte skulle ha dött om jag inte hållit tyst” skrev han exempelvis i ett ursinnigt brev till obstetriken Josep Späth i Wien. ”Och ni, Herr Professor, har varit deltagare i denna massaker”. För Semmelweis själv återstod till sist ingen annan utväg än att enträget och skoningslöst avslöja sina motståndare, om än att han fick hela världen emot sig.

Sannolikt bidrog denna pulserande envishet till att göra Semmelweis till en av den moderna ­medicinens främsta sköldbärare. Det skulle dock dröja mer än 20 år från hans död på ett sinnessjukhus i Wien 1864, till dess att han i och med bakteriologins genomslag fick sin renässans. Medicinens behov av till­talande publika idoler var stort, menar den engelska medicinhistoriken Irvine Loudon. Semmelweis blev så en perfekt symbol i arbetet att öka medicinens samhälleliga erkännande och i skapandet av en ­professionell självbild: dogmatismen och överdrifterna skyldes över och i främsta rummet sattes i stället det humanistiska patoset, den praktiska orienteringen och den empiriska undersökningsmetoden.
Det är i det här sammanhanget synd att inte Nuland gör mer av sin fångade beskrivning av Semmelweis intresseväckande gestalt. Hos Nuland framstår Semmelweis som en blandning av en i antik mening tragisk hjälte som faller offer för ett öde han själv inte kan undfly, och en havererad personlighet ansatt av accelererande syfilis, alzheimer eller möjligen manodepressivitet. Att ställa diagnoser på historiska personer är ett vanskligt uppdrag och en övning som inte sällan ­resulterar i att den egna favoritdiagnosen klistras på en känd historisk person. ­Nuland vacklar här, är på väg in i samma fälla. Ett annat av textens problem är de explicita, ofta dömande kommentarer ­Nuland gör om sina historiska läkarkollegor och deras medicinska hypoteser. En mer hederligt arbetande historiker för­söker i stället att förklara och förstå det vi i dag finner annorlunda, obegripligt eller omänskligt. Undersökningen blir på grund av sitt i‑dag-perspektiv omotiverat begränsande och blind för många intressanta och nödvändiga forskningsfrågor.
Nutlands fascinerande Semmelweisbok vittnar således om såväl medicin­historiens lockelser som dess fallgropar. Medicinhistoriker rör sig nästan alltid på den mest mänskiga av arenor, avhandlade djupt väsentliga teman – hälsa och sjukdom, födelse och död, makt och naken utsatthet – och balanserar så mellan stark relevans och en risk för tomt publikfrieri. Det är därför symtomatiskt att förlaget på den vackra bokens försättsblad väljer att presentera Sherwin B Nuland som ”kirurgen, forskaren och bestsellerförfattaren”.