Efter de senaste terrorattackerna i London och Sharm el-Sheikh har diskussionerna kring al-Qaida och andra militanta islamistiska grupper blossat upp på nytt. Åter etsar sig – trots många initierade och nyanserade analyser – ”islamistisk terrorism” fast som ett sammanfattande begrepp på våldshandlingarna, medan våldsverkarnas politiska och militära handlingsstrategier förbises. Fixeringen vid dessa båda begrepp – islam och terrorism – avpolitiserar paradoxalt nog dessa rörelser: islam, därför att den omfattar en världsomspännande, universell religion; terrorism, därför att den kan förväntas slå till överallt och göra detta urskillningslöst. Genom att betona själva terrordådet fokuseras metoden för aggressionen, medan det bakomliggande syftet eller strategin överskyles. Båda begreppen bidrar på detta sätt till att det specifikt historiska och politiska i den pågående utvecklingen skalas bort.

I ett globalt utvecklingsperspektiv befinner sig länderna i dagens Mellanöstern i en nationsbyggnadsfas. Den civilisation som dominerar vår tid har sitt ursprung i nya tidens Europa. Den bygger på marknadsekonomins principer och har utvecklats politiskt genom tillkomsten av nationalstaten. Denna process har ingenstans haft ett fredligt förlopp. Det är först efter andra världskrigets slut som fredstanken blivit en ledande princip för det europeiska samarbetet. Europas tidigare historia är en lång rad kostsamma och blodiga krig, där de nationella intressena varit en viktig del.

För den övriga delen av världen har dessa processer kommit senare. För en stor del har de kommit efter en tid av europeisk kolonisering. Det gäller det svarta Afrika, såväl som det arabiska och berbiska Nordafrika, Främre Orienten, Indiska halvön, Sydostasien och Sydamerika. I dessa delar har nationsbyggnadsprocessen föregåtts av väpnat motstånd eller öppet krig mot kolonialmakterna. Bland de analyser av det smärtsamma i denna frigörelse, samt svårigheterna att på dess grundvalar samla ett tidigare koloniserat lands invånare kring nationstanken framstår Franz Fanons ”Jordens fördömda” fortfarande som en ovanligt klarsynt, men också skakande skildring. Mot bakgrund av den amerikanskledda invasionen av Irak och den våldsspiral den utlöst är Fanons bok minst lika aktuell nu som då den skrevs under det algeriska befrielsekriget. ”Våldet”, skrev Fanon, ”blir för den koloniserade mönstret för alla aktioner, absolut praxis”. ”Terror, kontraterror, våld, motvåld /.../ Det är vad iakttagarna med bitterhet inregistrerar när de beskriver hatets djävulscirkel, så uppenbar och så obeveklig i Algeriet”. ”Tag dig mod att läsa den!” skrev Jean-Paul Sartre i förordet; inte för att Fanon på något sätt förhärligar våldet, utan därför att han gör sig till tolk för en situation baserad på extrema former av förtryck. Det intressanta med den psykoanalytiskt och marxistiskt inriktade Fanon är annars att det är nationen som står i centrum för hans analys.

Frågan om islams förhållande till nationalismen har länge varit ett tvisteämne. Nationalismen är en
sekulär ideologi, som sätter territoriet och folket i centrum. Islamismen, däremot, grundar sig på Koranen och sunna-traditionerna, vilka är heliga källor. Nationer är bundna till bestämda kulturer, medan islam är universell eller transkulturell. Definierade på detta sätt är dessa båda idésystem oförenliga. Den syrisk-tyske statsvetaren Bassam Tibi, till exempel, hävdar i boken ”Arab Nationalism. Between Islam and the Nation-State” (1981), att den arabiska nationalismen, när den efter sexdagarskriget inte längre kunde dölja sitt misslyckande som reformrörelse, ”gav vika” för islamisk fundamentalism. Islamismen ”avslöste” nationalismen, eftersom dessa båda ideologier var varandras motsatser och inte kunde förenas.
En liknande uppfattning har drivits av Ernest Gellner. Han utgick från antagandet att religion och politik är så intimt förknippade inom islam att denna religion utgör ett bestående hinder för sekularisering. Därför skulle, enligt hans åsikt, en sekulär ideologi som nationalismen inte utvecklas i muslimska länder. I stället för nationalism skulle man i dessa delar av världen få islamisk fundamentalism (”Nationalism”, 1997).

Resonemanget är emellertid alltför teoretiskt och bygger dessutom på att ideologierna tas på orden, utan att kritiskt granskas. Vid närmare betraktande visar det sig nämligen att ideologier baserade på islamisk fundamentalism inte är fullt så styrda av islamiska lärosatser som dess tillskyndare gör gällande, utan att islam ofta fungerar som en välbekant fasad, vilken man hänvisar till i legitimerande och mobiliserande syfte.

Islam har blivit en viktig komponent i den nationalism som under senare tid vuxit fram i Mellanöstern och även andra delar av den muslimska världen, vare sig denna framförs som en anti-västlig, anti-(neo)kolonial rörelse eller som en rörelse för den egna nationen gentemot andra i den närliggande regionen. Som exempel på det senare skall jag referera till en strömning i Turkiet, som mycket medvetet sätter islam i centrum för en unik turkisk nationell identitet. Udden i denna riktning är framför allt vänd mot arabvärlden.

Den nationalism som under mellankrigstiden lanserades av ledarna för det moderna Turkiet var starkt sekularistisk. I det avseendet var man påtagligt influerad av franskt upplysningstänkande, men samtidigt påverkades man av den tyska nationalismens betoning av en gemensam kulturell identitet som grund för den nya nationen. Huvudfåran i turkisk officiell nationalism var inte direkt rasistisk, men likväl medvetet etnocentrisk. Det var det turkiska kulturarvet som hyllades, till förfång för andra etniska grupper.
Sekularismen bestod inte bara i vackra ord och fraser, utan backades upp av en rad genomgripande reformer, vilka resulterade i att religionen fick ge vika för sekulära institutioner på flera områden, framför allt inom rättsväsende och utbildning. En reaktion mot detta sekulariseringsprogram utvecklades med liberaliseringen efter andra världskrigets slut och var en av anledningarna till att det statsbärande partiet från mellankrigstiden, det Republikanska folkpartiet, förlorade valet 1950.

Under efterkrigstiden fanns en utbredd oro – speciellt i konservativa kretsar – för att turkarna, på grund av den radikala sekulariseringspolitiken, skulle drabbas av kulturell minnesförlust. Botemedlet bestod i att återinföra och stärka den religiösa utbildningen och även väcka intresset för landets historia. Den officiella historieskrivningen under mellankrigstiden hade betonat turkarnas centralasiatiska ursprung, samtidigt som den, i sekulariseringens namn, hade ignorerat det islamiska och osmanska arvet.

I slutet av 1960-talet bildades föreningen Aydinlar Ocagi (De intellektuellas samlingshärd) av ett femtiotal högerinriktade akademiker och fria intellektuella. Deras huvudbudskap var att det inte finns någon motsättning mellan att vara nationalist och aktivt troende och med utgångspunkt från detta proklamerade de ett program för en ”turkisk-islamisk syntes.” Trots motstånd från radikala sekularister fick dessa
högerintellektuella stöd hos delar av det officiella Turkiet, inte minst ledarna för militäringripandet 1980, som under en tid på 80-talet upphöjde denna tes till officiell ideologi och i kraft av denna införde obligatorisk religionsundervisning i skolorna. Genom denna teori upphöjdes turkarnas övergång till islam (för cirka tusen år sedan) till höjdpunkten i deras – och nästan hela mänsklighetens – historia. Det var i mötet mellan den turkiska kulturen och islam som en ny och högre civilisationsnivå hade uppkommit. Turkarnas islamtolkning, vilken man påstod präglades av såväl kampvilja (jihad) som inre fromhet, odogmatisk pragmatism och socialt ansvar, ansågs överlägsen all annan, framför allt arabisk och iransk (shi”a) islam.

Kopplingen till militärjuntan diskrediterade emellertid Aydinlar Ocagi i de flestas ögon och föreningens inflytande förblev marginellt. Tanken på en speciell form av ”turkisk islam” fördes dock vidare av ett annat och, särskilt bland yngre socialt och ekonomiskt ambitiösa islamister, populärt nätverk initierat av den karismatiske ledaren Fethullah Gülen (f 1938). Enligt denna rörelse kännetecknas turkisk islam av tolerans mot oliktänkande; inre fromhet (sufism); bejakande av tjänandets (det sociala ansvarets) princip; öppenhet för förändring; och sekularism i betydelsen lojalitet mot och underordnande under existerande politiska makthavare, det vill säga ett uttryck för ointresse för politiska processer. Vad som här ser ut som byggstenarna i ett liberalt islamiskt reformprogram är emellertid en idealiserad beskrivning av det egna landets islamiska tradition i ett historiskt perspektiv. På detta sätt utnyttjas islam för att beskriva den turkiska nationens unika och överordnade ställning, speciellt i förhållande till grannarna i den närliggande regionen. Det bör också tilläggas att ”turkisk islam,” såsom den här beskrivits, ses som ett bålverk, eller en form av immunitet, mot militanta former av fundamentalism.

Detta exempel illustrerar hur central den nationella frågan är också för en islamisk rörelse. Det faktum att aktivisterna kring Fethullah Gülen är lojala mot statsmakten, medan militanta islamistiska nätverk som al-Qaida har tillkommit i opposition mot rådande politiska maktstrukturer inverkar inte på den aktuella dagordningen. Kampen gäller den egna nationen eller territoriet, vilken den valda handlingsstrategin eller retoriken än må vara. De politiska målens överordnade betydelse illustreras också av en studie, som den amerikanske forskaren Robert A Pape nyligen genomfört av 67 (i ett urval på 71) självmordsbombare, vilka deltog i attacker stödda av Usama bin Ladin och genomförda åren 1995-2004. Sedan 2002 har gruppen dödat medborgare i 18 av de 20 länder som, enligt bin Ladin, stött USA i invasionerna av Afghanistan och Irak. Av detta drar Pape slutsatsen att al-Qaida ”i dag är mindre präglat av islamisk fundamentalism än av ett enkelt strategiskt mål, nämligen att tvinga USA och dess västliga allierade att dra tillbaka sina styrkor från Arabiska halvön och andra muslimska länder” (International Herald Tribune, 12/7 2005).

I sin aktuella bok Resurrecting Empire: Western Footprints and America's Perilous Path in the Middle East (Beacon Press, 192 s) kritiserar Rashid Khalidi, statsvetare och historiker vid Columbia University i New York, de ledande inom USA-administrationen för deras nonchalans inför, eller oförmåga att läsa, vår egen tids historia. ”Genom att invadera, ockupera och påtvinga en ny regim i Irak har Förenta staterna övertagit de gamla västerländska kolonialmakternas roll och vad värre är, gjort detta i en region där minnet av en långvarig kamp mot dessa hatade ockupationer fortfarande är levande”. Som en illustration citerar författaren ur T E Lawrences självkritiska ”A Report on Mesopotamia” från Sunday Times (22/8 1920): ”Det engelska folket har i Mesopotamien blivit ledda i en fälla, från vilken det kommer att bli svårt att klara sig med heder och ära i behåll. De har lockats i denna fälla genom att ständigt undanhållas information. /.../
Detta är en skam för vårt rikes rykte och kan snart leda till en situation, alltför inflammerad för att kunna botas med vanliga medel”.

Genom den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern har kampen för nationell frigörelse, nationsbyggande och sökande efter fungerande nationella identiteter kommit in i en ny, kritisk och kaotisk fas. Anspelningarna på islam i form av mer eller mindre radikala (regimvänliga, reformistiska eller oppositionella) tolkningar måste ses som en integrerad del av detta. Utan en klarsynt analys av dessa parametrar i ett historiskt perspektiv som också inbegriper koloniseringen under 1800-talet kan man inte komma till rätta med den del av denna kamp som, genom terrordåden, blivit en del av vardagen också i Väst.