Framtidsforskningen befinner sig i en gråzon mellan science fiction och mer seriös litteratur. Själva ordet innehåller en intressant motsägelse: tanken att vi skulle kunna forska i framtiden tycks ju självmotsägande. Hur kan man forska i något som ännu inte skett? Ändå svämmar boklådorna över av böcker just om framtiden, och vårt behov av att läsa om förutsägelser, spådomar, trendanalyser och teknikvisioner tycks nästan omättligt.
I dagens framtidsforskning kan man urskilja åtminstone två olika metoder. Den vanligaste sortens framtidsforskning handlar om trender, teknikutveckling och framtida konsumentmönster. I dessa böcker kan läsaren lära sig vad som kommer att hända i framtiden, vilka kläder och tekniska innovationer vi har att förvänta oss, hur ekonomin kommer att utvecklas och vad som kommer att ske med människan och samhället i stort. Författare som Alvin Toffler och Peter Schwartz har förvandlat denna genre till en storsäljande massmarknad.
Förutom denna typ av trendlitteratur finns också en mer specialiserad nisch som tar själva framtiden och förändringshastigheten till föremål för utredning och analys. Här rör det sig om framtidsforskning i den mer snäva betydelsen forskning om framtiden, dess hastighet och egenskaper, snarare än om dess innehåll.
I denna senare kategori kan vi förvänta oss frågor som ”Hur snabbt går utvecklingen?”, ”Går utvecklingen fortare nu än för tio år sedan?” och även mer komplicerade frågor som ”Går utvecklingen mot något tydligt mål?”. De flesta framtidsforskare blandar förstås de båda sorterna friskt, men det vanliga är att framtidens innehåll får mycket mer utrymme än studiet av framtidens form och hastighet.
Av det skälet är det extra intressant att läsa Ray Kurzweils nyligen utkomna tegelsten The Singularity is Near: When Humans Transcend Biology (Viking, 652 s). Kurzweil sysselsätter sig nämligen huvudsakligen med frågor om framtidens form och natur, och intresserar sig bara kursivt för framtidens innehåll.
Kurzweil är, hur trött det än kan låta, en modern renässansmänniska. De finns verkligen fortfarande, trots alla resignerade uttalanden om att det inte går att hoppa mellan områden och vara verksam inom flera olika discipliner i det moderna specialiserade samhället. Förutom att ha varit med och uppfunnit intressanta ljudteknologier, optisk teckenigenkänning (som vi alla använder när vi skannar in textdokument) och varit med och grundlagt forskningen kring artificiell intelligens, har Kurzweil också gjort banbrytande upptäckter och insatser inom näringslära och tillämpningar av medicinska rön. Han har skrivit ett stort antal böcker och akademiska artiklar, och dessutom har han en samling utmärkelser och medaljer som skulle sänka en vanlig träeka som en sten till havets botten.
Kurzweil är alltså ingen perifer hippievisionär eller någon vilsen science fiction-författare på utflykt i facklitteraturhyllan. Det är angeläget att påpeka det, eftersom Kurzweils hypotes om framtiden kan få den mest fantasirike att skaka på huvudet i misstro.
Kurzweil tror nämligen att vi inom vår nu beräknade livstid kommer att uppleva en teknisk utveckling som kommer att leda till datorer med egen intelligens, expansion ut i solsystemet och till att vi alla kommer att få evigt liv. Han tror också att utvecklingen rör sig mot en punkt där allt detta kommer att ske med sådan hastighet att universum som vi känner det kommer att förvandlas i grunden i en omvälvande händelse som han kallar singulariteten.
Det är en aggresiv agenda till och med för en bok om framtiden. Singulariteten - som är temat för hela Kurzweils bok - är ett sammansatt och komplext begrepp. Mycket starkt förenklat kan det sägas vara en punkt där den tekniska utvecklingen går så snabbt att vi får flera hundra års teknisk utveckling på bara några timmar (i dagens utvecklingshastighet).
Grundförutsättningen för tron på singulariteten är tron att utvecklingen hela tiden accelererar. Kurzweil menar att om vi mäter framtidens hastighet som antalet betydelsefulla innovationer eller paradigmskiften per år, så har denna hastighet ökat exponentiellt under hela mänsklighetens historia. Under det senaste hundratalet år har vi sett många gånger så betydelsefulla innovationer som under de föregående hundra, och detta faktum gäller för hela universums utveckling.
Eftersom framtidens hastighet accelerar följer att vi under de kommande tio åren kommer att kunna få kanske mer än motsvarande hundra års utveckling i dagens termer. Antalet viktiga innovationer under de kommande tio åren kommer att vara lika stort som antalet viktiga innovationer under de gångna hundra åren.
Den skeptiske noterar genast en svaghet i resonemanget: vad är väl en viktig innovation? Är dvd-spelare viktigare än glödlampor? Hur mäter vi innovationers relativa vikt och innebörd? Kurzweil undviker inte den frågan, trots att han erkänner att den är svår. Han besvarar den i stället principiellt på två olika sätt: för det första säger han att han har utgått från en bred analys av vad som ansetts vara viktiga innovationer i teknikhistorien och i olika verk som analyserar historiska framsteg. För det andra pekar han på intressanta trender som inte handlar så mycket om innovationer som om den tekniska kapacitet som står till vår civilisations förfogande och hur snabbt den förändras.
Ett exempel, som är ganska bestickande, är kostnaden för transistorer. 1968 kostade en transistor en dollar. År 2002 fick man för en dollar ungefär tio miljoner transistorer. Under samma tid har transistorerna blivit tusen gånger snabbare.
Även när det gäller beräkningskapacitet är tillväxten - i avsaknad av starkare ord - makalös. I juni i år satte IBM:s stordator Blue Gene nytt rekord i antal beräkningar per sekund, förenklat uttryckt. Rekordet var på 136,8 biljoner beräkningar per sekund. I oktober satte samma dator ett nytt rekord. Denna gång på 280,6 biljoner beräkningar på sekund. Beräkningskapaciteten fördubblades alltså på mindre än fyra månader.
På område efter område - miniatyriseringen av tekniken, antalet sekvensierade baspar i genbanker,
datalagringskapacitet per tusen dollar, internettrafik, produktiviteten i den amerikanska arbetsstyrkan, antalet ord som taligenkänningsprogramvara kan hantera - visar Kurzweil på samma exponentiella utveckling, och av denna utveckling drar han slutsatsen att framtidens hastighet hela tiden ökar. Den naturliga frågan blir då hur länge den kan fortsätta att göra det. Kurzweils orädda svar är att det inte finns något som talar för att utvecklingshastigheten kommer att stanna av.
Det leder honom till ett antal häpnadsväckande förutsägelser som han leverar liksom i förbigående. En är att vi inom tio år kommer att kunna köpa datorer, för tusen dollar, med en beräkningskapacitet som motsvarar en människas och att vi runt år 2030 kommer att kunna köpa datorer med en beräkningskapacitet som motsvarar alla levande människors för samma pris. Ungefär samtidigt kommer dessa datorer att ha en minneskapacitet som också motsvarar alla levande människors och någonstans där menar Kurzweil att frågan om huruvida datorer är intelligenta kommer att bli rätt akademisk: i allt väsentligt kommer de med lätthet att kunna uppträda som åtminstone lika intelligenta som du och jag. Den ”ickebiologiska delen” av vår civilisations samlade intelligens kommer att vara den dominerande.
Här har Kurzweil ett intressant resonemang om exakt vad det är som kommer att ske. I de dystopier som presenteras i filmer och böcker är perspektivet enkelt: datorerna tar över. Men Kurzweil pekar på att gränsen mellan dator och människa är godtycklig och onödig. Det finns - menar han - ingen anledning att skilja mellan natur och teknik. Vår teknik - datorer, bilar, nanoteknik och all annan teknik vi skapat - är en naturlig del av evolutionen och en del av naturen. Hela vårt samhälles miljöhysteri utgår från att vi inte längre är en del av naturen, att vi genomgått ett sorts märkligt syndafall från evolutionen i och med vår intelligens och vår tekniska utveckling. Kurzweil vägrar att acceptera detta, och påpekar att det helt saknas fog för att skilja mellan natur och teknik ur ett utvecklingsperspektiv. Vi är en del av evolutionen, och vi bygger nu nästa del av evolutionen själva. Detta är en gammal tanke, som redan författaren Samuel Butler formulerade så tidigt som 1863. Men det är samtidigt en mycket kontroversiell tes i dagens diskussion om människans roll i utvecklingen.
En annan häpnadsväckande prognos är att de av oss som så önskar kommer att kunna leva för evigt. De framsteg som biotekniken och senare nanotekniken ger upphov till på medicinens område kommer att medföra möjligheter att först fördröja, och sedan reversera åldrandet. Själv tror Kurzweil att han har en möjlighet att ta del av dessa medicinska framsteg och han menar att det vi vet i dag faktiskt kan hjälpa oss att väsentligt sakta ned åldrandet. Han tar 250 olika kosttillskott per dag och han har skrivit en särskild bok om hur man saktar ned sitt åldrande. Kurzweil är 56 år men har en fysisk kondition och medicinska värden som i allt väsentligt överensstämmer med en genomsnittlig amerikansk 40-årings.
Allt talar för, menar Kurzweil, att vi ska kunna leva så länge vi vill - och han gör en poäng av att det inte är det samma som att leva för evigt. Det är bara så att frågan om vår livstid också kommer att underordnas vår vilja precis som en mängd andra beslut underordnats den i och med den tekniska utvecklingen.
Men det är inte någon stor sak. Det viktiga är att hålla sig kvar till runt år 2045. Det är nämligen det datum som Kurzweil satt för singulariteten. Alla de tekniska framsteg som sker på vägen dit är egentligen epifenomen som visserligen kommer att innebära att livet blir mycket, mycket bättre - men det är singulariteten som är föremålet för Kurzweils verkliga intresse.
Exakt vad som kommer att hända när singulariteten inträffar - när utvecklingen accelererat till en punkt där framtiden blir nutid oändligt fort - vet ingen, menar Kurzweil. Men han har ett antal förslag. Samtidigt som han förnekar att singulariteten är en ny religion är det tydligt att det ligger något religiöst över denna teknologiska hänryckning, och i just avsnittet om vad som händer efter singulariteten blir detta extra framträdande. Universum, förklarar Kurzweil, kommer att vakna upp och bli sublimt intelligent. Därmed blir också singularitetens teologi tydlig: vad vi ser är motsatsen till Leibniz tanke på en Gud som skapar universum och sedan inte tar del i det, en urmakare. Kurzweil föreslår i stället ett universum som förvandlas till Gud, genom vårt skapande och den tekniska utvecklingen. En deus ex machina i många bemärkelser.
Finns det då inga hot? Kurzweil har ett kort avsnitt om riskerna med utvecklingen, kanske mest för att inte framstå som Pangloss arvtagare i sin framtidsoptimism. Kapitlet andas emellertid även det en betydande människotro. Kurzweil menar att det givetvis krävs ansvar och eftertanke, men att vi inte längre kan avstå teknik med gott samvete. Vad vi i stället behöver göra är att väga fördelar och nackdelar mot varandra hela tiden. I stället för en försiktighetsprincip som fokuserar på faror förespråkar Kurzweil en föregripandeprincip - att se både till faror och nytta vid beslut om teknikanvändning.
Kurzweils bok är ett briljant och intelligent äventyr som kan läsas lika mycket för den detaljrika genomgången av var informations-, bio- och nanotekniken står idag som för de svindlande perspektiven och de fascinerande optimistiska övertonerna. Framtiden har aldrig varit så spännande, lång och samtidigt så nära och tydlig.
