Det är svårt att tänka sig ett mänskligt samhälle utan teknologi. Vi har gradvis blivit alltmer beroende av teknologiskt stöd. Det märks inte minst när teknologin sviker oss och vi drabbas av till exempel massiva elavbrott eller virusstormar på internet. Det märks också i våra diskussioner om framtiden. Hyllmeter med litteratur har ägnats frågor om hur teknologin påverkar människan, och mycket av framtidsforskningens spådomar berör frågor om hur teknologin förändrar samhället i stort. Märkligt nog koncentrerar sig framtidsforskarna ofta på den komplexa teknologin. Internet, mobiltelefoni, genetik, bioteknologi och nanoteknologi utgör vardagsmat för våra futurister. Teknologiforskningen tycks därmed föredra det spektakulära, på bekostnad av det vardagliga. Det finns en hemmablindhet hos de flesta visionärer.
Det finns annan teknologi än de spektakulära visionernas omstörtande innovationer, en vardaglig, kroppsnära teknologi som har stort inflytande över oss alla. Exemplen kan mångfaldigas. När jag skriver detta sitter jag i en stol som medvetet utformats med en mängd olika möjliga sittställningar. Här finns möjligheter för den sittande att luta sig bakåt, snurra runt och vinkla stolens ryggstöd och sittdyna i otaliga kombinationer. De olika sittställningarna påverkar förmodligen min tankeverksamhet, mitt umgänge med andra och stolens utformning är åtminstone delvis en funktion av min egen sociala status. Jag skriver detta på ett tangentbord, och tangentbordet frambesvärjer ett staccatoskrivande som kanske gör att mina meningar blir kortare än annars (jag tror att det var Tunström som påpekade att man skriver annorlunda på tangentbord, och att han inte kunde tänka långa tankar utan penna).
Jag tar allt detta för självklart. Stolen och tangentbordet är teknologier som kommit att bli en del av mitt vara, och det är först när de går sönder eller inte fungerar som jag upplever dem som teknologi. Den som reser utomlands lägger snart märke till små skillnader i tangentbordslayouten som saktar ned skrivandet väsentligt. En stol som går sönder gör sig påmind som klumpig teknologi varje minut som vi lider i den. Heidegger skrev att donet uppenbarar sig som don först när det går sönder - mycket av vår vardagsteknologi är precis sådan.
Vår teknologi, den kroppsnära och vardagliga snarare än den spektakulära, är föremål för Edward Tenners utmärkta bok Our Own Devices: The Past and Future of Body Technology (Knopf, 316 s). Tenners bok är ett värdefullt bidrag inte bara till vår kunskap om en teknologi som kommit oss så nära att vi knappt kan se den, utan också till diskussionen om faran och nyttan med teknologin.
Tenner visar med sina olika exempel att teknologin inte är ett modernt fenomen, utan att det funnits olika typer av teknologi under hela den mänskliga historien. Det är inte en unik insikt - andra har konstaterat samma sak - men det är en viktig upprepning av ett faktum som ofta glöms bort. Teknologin är inte något främmande för människan, utan djupt mänsklig från början. Motsättningarna mellan det teknologiska och det mänskliga är resultatet av ytliga observationer och en oförmåga att se att teknologin har sitt upphov hos oss.
Tenner kontrasterar i boken teknofoben Jacques Elluls teknologisyn (en syn som i princip innebär att teknologin blir något radikalt annorlunda i det industrialiserade samhället) med antropologen Marcel Mauss analyser av vad han valde att kalla teknik - i motsats till teknologi. Tekniken är våra fysiska vanor, och ett sätt att förstå skillnaden mellan teknik och teknologi i Tenners bok är att betrakta en simmare. Simmaren använder en simteknik eller simstil - han crawlar kanske eller simmar bröstsim - men kan också ta hjälp av en teknologi - som simfenor. (Distinktionen mellan teknik och teknologi kanske kan upplevas som främmande av den som vant sig vid att tänka på teknologin som läran om tekniken, men dikotomin är användbar och jag har anslutit mig till den här.)
Tekniken påverkar teknologin (simmarens stil har ett inflytande på hur simfenorna utformas), men teknologin påverkar också tekniken (den som har simfenor behöver till exempel inte använda armarna alls när han eller hon simmar, och detta ger upphov till en speciell simstil).
Tenner inleder sin bok med att studera nappflaskor och amningen som teknik (minns att han talar om fysiska vanor). Amningen påverkas i allra högsta grad av den teknologi som nappflaskorna står för. Amningstekniken blev föremål för modern teknologisk innovation så tidigt som 1841, då Charles Winship, en amerikansk uppfinnare, uppfann en matningsflaska formad som ett bröst (Tenner berättar att reklamen kallade detta ”a useful deception”), men det som skilde dessa teknologier från dagens nappflaskor var framför allt själva nappen. Här saknades helt den gumminapp som visade sig vara en förutsättning för utformningen av fungerande nappflaskor. Winships artificella bröstvårta var tillverkad av en svamp som ett hjortskinn svepts kring. Resultatet blev att det stackars barnet knappt kunde få i sig någon mjölk alls. Först när gumminappen framställdes kom nappflaskan att verkligen få ett genomslag på amningsmönstren i samhället, och förändringen blev snart stor. Amningsperioderna blev kortare och teknologin som fyllde flaskan - modersmjölksersättningen eller vällingen - kom att på gott och ont prägla de uppväxande generationerna i hög grad.
Tenner avslutar sin faktaspäckade och fascinerande genomgång av nappflaskan som teknologi med att stillsamt konstatera att det finns få teknologier som så tidigt och omfattande påverkar mänskligheten som nappflaskan och dess innehåll. Det är svårt att inte hålla med. Samtidigt ser vi inga stora visionärer diskutera nappflaskans inverkan på framtiden - ett konkret exempel på en sorts hemmablindhet.
Tenner ägnar därefter två kapitel åt olika fotbeklädnader: tofflor och skor. Det är spännande och underhållande, och när Tenner diskuterar vilka gångtekniker som utvecklats till följd av de skoteknologier som vi anammat kan läsaren inte annat än häpna över hur mycket våra skor faktiskt påverkar oss. Tenner hämtar exempel från idrottsvärlden och visar att olika löpskor inte bara revolutionerat de resultat som idrottarna kan prestera. Den nya skoteknologin har också dramatiserat löpningen. I färgtelevision kan vi nu se hur snabbt atleterna faktiskt springer, och skorna går nästan att känna igen lika väl som löparen.
Tenner har en tendens att romantisera de tekniker som är fria från teknologi, och någon kanske irriteras av Tenners roade, litet skeptiska, hållning till den ansträngning som läggs ned på att förbättra och förändra skor. Men Tenners förkärlek för det teknologifria är nog en tillgång för honom som forskare, eftersom han ständigt frågar efter den nytta som en teknologi tillför en teknik. I slutet av kapitlet om skor berättar Tenner till exempel om en bonde från Pakistan som vägrar att ha på sig de prestigefyllda amerikanska skor som majoriteten av bondens bekanta bär. Han föredrar tunna skinntofflor som gör det möjligt att känna jorden genom sulorna, eftersom det talar om för honom vad han skall plantera och var.
Tenner noterar, närmast i marginalen, att det är med fötterna som vi känner jorden. Det är en sublim kommentar som går att utsträcka till att gälla många teknologier vi använder. Ta till exempel de handdatorer som många använder i dag för att boka in möten och datum. Det fåtal människor som fortfarande vägrar både handdatorer och almanackor skulle mycket väl kunna svara med en variation på den pakistanske bondens svar att deras minne är det sätt på vilket de känner tiden. Tenners bok är fylld av sådana här små tankeväckande korn.
Tenner fortsätter sin studie av kroppsteknologierna med att studera sittandets teknik, och de teknologier som utvecklats för att stöjda sittande på olika sätt. Från de kulturer där människor föredrar att sitta med benen i kors på mattor till det moderna kontorslandskapets överflöd av stolar tecknar Tenner en bild av sittandet som en komplex social teknik med tillhörande teknologier.
Utformningen av sittandeteknologi har inte varit utan kontroverser. Så sent som 1922 skrevs en artikel i den amerikanska tidskriften Industrial Management, berättar Tenner, där författarna konstaterar att ryggstöd inte behöver betyda att arbetarna i fabrikerna latade sig hela tiden. Att över huvud taget få sitta i fabrikerna var inte någon självklarhet det heller, eftersom en del personer trodde att det ledde till lättja. Stolen blev en frihetskamp för arbetarna.
Snart vände dock utvecklingen och stolar såldes i stället med argumentet att de ökade effektiviteten, i och med att de arbetande inte behövde slösa energi på att stå. Detta reflekterades i namnet på de nya stolarna, och även hälsoargument för sittande började utvecklas. ”Do/More Health Seating Equipment” är ett exempel på ett företag som utnyttjade hälso- och effektivitetsargumenten. Stolarna blev på detta sätt en del av det industriella projektet.
Tenner granskar vidare klaviaturens framväxt och utformning, och hur klaviaturens teknologi påverkade musikens teknik och estetik. Nya klaviaturer med så mycket som 31 tangenter per oktav prövas i dag vid Massachusetts Institute of Technology (MIT), berättar han, och konstaterar att dessa leder till en ny form av musik. Tenner gör också nedslag i tangentbordets historia, och diskuterar hur skrivandets teknik påverkas av tangentbordets teknologi i en intressant essä om olika skrivteknologier.
Därefter undersöker Tenner glasögonen och hur denna teknologi samspelar med läsandets teknik i det moderna samhället - vi vet att ju mer man läser, menar Tenner, desto större risken för närsynthet av olika slag. Det visar sig till och med, berättar Tenner, att ögonen anpassar sig till glasögonen, tekniken till teknologin, på ett sätt som gör oss mer och mer beroende av dem. Glasögonen försämrar alltså synen på lång sikt, samtidigt som de förbättrar den på kort sikt.
Bokens näst sista kapitel behandlar hjälmen, som är en sorts allmän teknologi för att skydda oss och möjliggöra en mängd tekniker som vi annars skulle vara tvungna att avstå ifrån.
I det sista kapitlet diskuterar Tenner sina egna undersökningars värde. Han betonar att teknik och teknologi utvecklas i samklang med varandra, och att den kanske mest utmanande frågan för framtiden är frågan om vi kommer att smälta samman med vår teknologi, om människan och maskinen, tekniken och teknologin, kommer att genomgå en syntes.
Tenner avslutar dock inte boken med en så generell betraktelse. Därtill är han en alltför engagerad författare. I stället knyts bokens teman samman med en betraktelse över vad Tenner kallar för ”tummens renässans”. Han beskriver hur tummen degraderats till att ibland trycka på mellanslagstangenten under tangentbordets era, men hur samma tumme nu kommer tillbaka med besked i författandet av de miljarder sms som sänds fram och tillbaka i världen i dag. Tenner berättar om Sadie Plants forskning, som visar att människors tummar blir både starkare och skickligare över tiden, och att den unga generationen i dag kan göra mycket mer med tummarna än den äldre. Tummens teknik revolutioneras av mobilteknologin.
Jag kan inte annat än varmt rekommendera denna tour-de-force i teknikhistoria och designfilosofi. Tenner har skrivit en riktigt bra, faktafylld och tankeväckande betraktelse över teknologi som står oss så nära att vi nästan aldrig ser den. Boken har fått lysande recensioner i allt från Wired till Scientific American, och har alla förutsättningar att bli en mindre klassiker på sitt område.
Nicklas Lundblad är forskare i informatik och vd för Stockholms e-handelskammare.
