Kollektivet upplever en märklig och teknikdriven renässans. I studiet av internets sociologi och utveckling fascineras många forskare och författare av teknikens förmåga att knyta oss samman. Drömmen om nätet som en sorts infrastruktur i ett kollektivt medvetande lever fortfarande stark, och det skrivs mängder med böcker om hur nätet skapar kollektiv intelligens, stärker kollektivt beslutsfattande och utövar kollektiv makt. Howard Rheingolds Smart Mobs: The Next Social Revolution (Perseus, 266 s), James Surowieckis The Wisdom of Crowds: Why The Many Are Smarter than the Few and How Collective Wisdom Shapes Economies, Societies and Nations (Doubleday, 296 s; tidigare anmäld under strecket 26/11 2004) och Christian Crumlishs The Power of Many: How the Living Web Is Transforming Politics, Business and Everyday Life (SYBEX, 272 s) är alla exempel på böcker som diskuterar olika aspekter av forskningen kring kollektivt beslutsfattande och kollektivt handlande. Det är också böcker som implicit ställer frågan om individens roll och ansvar i dessa nya kollektiv – en kanske mycket viktigare fråga.
Rheingold, som var i Stockholm den 8 november för att tala om sin bok, studerar främst två olika aspekter av den nya tekniken: mobiliteten och modulariteten. Han noterar i ”Smart Mobs” att mobiliteten skapar möjligheter till nya beteendemönster. Ta ett enkelt exempel: hur vi bestämmer mötesplatser. Innan vi hade mobiltelefoner beslöt vi var och när vi skulle träffas innan vi lämnade hemmet. I dag är det knappast någon som gör så längre: de flesta koordinerar sin mötesplats med mobiltelefonens hjälp. Den som observerar ungdomar på Stockholms gator en fredagskväll kan fascinerat åse hur de inom loppet av några minuter snabbt kan dra ihop hela gäng med mobiltelefonens hjälp. Detsamma gäller förstås demonstranter som nu för tiden kan motverka polisens kontrollförsök mycket mer effektivt med mobiler och webbsidor. Det är uppenbart att ett mobilförbud eller en störsändare skulle verka mycket mer effektivt mot våldsamma demonstrationer än någonsin exempelvis ett maskeringsförbud.
Samtidigt som tekniken blir mobil, blir den också modulär. Datorer kan kopplas samman och skapa enorma fildelningsnätverk för utbyte av musik, filmer och mjukvara. Det är också möjligt att skapa enorma superdatorer genom att låta var och en som vill donera litet av den datorkraft, som ändå inte används, till en kollektiv och virtuell dator. I dag finns det redan ett stort antal sådana kollektivdatorer med närmast militär kapacitet som arbetar med allt från att leta efter liv i yttre rymden till att knäcka avancerade krypton, förutsäga vädret eller leta botemedel mot cancer. Det enda som krävs för att bidra är att ladda ned en skärmsläckare som gör det möjligt för användarens dator att ansluta till kollektivdatorn – och det är många som är villiga att donera processorkapacitet på detta sätt: 5 miljoner personer har donerat mer än 1,7 miljoner år av datortid för att leta efter signaler från utomjordiskt liv, för att ta ett populärt exempel – och vi har ännu bara sett början på denna trend.
Tekniken blir mobil och modulär – kan bäras med och kopplas samman – och därmed förändras också världen, menar Rheingold. Men åt vilket håll? Under seminariet i Stockholm var Rheingold noga med att påpeka att det inte finns något som säger att en smart mobb är god. Tvärtom jämförde han med lynchningens sociologi och pekade på att grupper både kan bli mycket onda och agera för den goda sakens skull – och det pekar vidare mot ett av de grundläggande problemen med den nya tekniken: hur utkräver samhället moraliskt ansvar av en smart mobb? Hur kan vi bygga ansvarsstrukturer i de kollektiv som uppstår på sekunden och lika snabbt försvinner igen? Frågan ställdes under seminariet, men inget egentligt svar på den gavs. ”Jag vore verkligt vis om jag hade svaret på den frågan”, replikerade Rheingold, och konstaterade att det i dag inte finns några bra idéer om hur vi utkräver kollektivt ansvar – mobben är flytande och utan den identitet som ansvaret måste vila på.
Det individuella ansvaret kan skärpas på olika sätt med den nya tekniken. I ”Smart Mobs” skriver Rheingold om möjligheterna att avkräva olika individer ansvar, och han ägnar ett helt kapitel åt den ryktesekonomi som han nu ser växa fram på nätet. På webbplatser som auktionshuset E-bay har alla säljare och köpare ett digitalt rykte som består av recensioner som skrivits av andra köpare och säljare på webbplatsen. I dessa recensioner berättar kunder om hur de blivit bemötta, om varorna kommit fram i tid och om allt varit i sin ordning. Det digitala ryktet blir en livsviktig del av auktionsplatsen: den som har ett dåligt rykte får inga köpare eller får inte köpa varor – ryktet blir ett ekonomiskt värde, en inträdesbiljett på marknaden.
Men dessa mekanismer fungerar inte för att utkräva ansvar av många av de grupper som Rheingold skriver om: i dessa grupper – som samlas likna snabbt som de kan upplösas – finns nästan ingen grund för ansvar alls. Moraliskt ansvar – verkar det som – kan inte vara kollektivt i den värld som Rheingold skisserar. Det är alltid individuellt.
Det är en slutsats som också klassiska tänkare som Adam Smith förmodligen skulle hålla med om. Smith, mest känd för att ha skrivit det monumentala verket ”The Wealth of Nations”, där summan av individernas beslut studerades ingående och tillskrevs en högre rationalitet, skrev faktiskt en bok till, som är minst lika viktig för att den fria marknad som Smith beskrev skall kunna fungera: ”The Theory of Moral Sentiments” – en morallära.
I den utmärkta monografin On Adam Smith”s Wealth of Nations: A Philosophical Companion (Princeton University Press, 329 s) analyserar Samuel Fleishacker relationen mellan de två verken, och går till och med så långt att han läser Smith som ironisk i ”The Wealth of Nations”. Ingen av de tidiga läsarna av Smiths verk fokuserade på egennyttan på det sätt som senare generationer har gjort, menar han, och hävdar att egenkärlekens roll i ”The Wealth of Nations” är starkt överdriven. I Fleishackers läsning blir Smith i
stället moralisk individualist i den bemärkelsen att han menar att marknaden kan fungera endast om var och en själv söker vara god. Den som läser ”The Theory of Moral Sentiments” kan också konstatera att Smith i denna bok går vida utöver egenkärleken. I ett avsnitt studeras till exempel den ordning i vilken man bör bry sig om andra. Visserligen utgår Smith från individen, men han fortsätter sedan och menar att det finns ett ansvar också för andra: barn, föräldrar, bröder, systrar, vänner... Smiths moral är inte Stirnerskt solipsistisk – individen har ett moraliskt ansvar också för andra och det är detta ansvar som möjliggör samhället.
Smiths osynliga hand vilar över många av de böcker som skrivs om kollektivt handlande och beslutsfattande. I James Surowieckis mästerliga ”Wisdom of Crowds” styrks tesen om den stora massans förmåga att fatta kloka beslut med en mängd exempel hämtade från både marknadsekonomi och demokrati. Ett av villkoren för att detta skall vara möjligt är dock att varje individ gör sitt eget bästa för att fatta ett så bra beslut som möjligt.
Surowiecki menar att det annars finns tydliga risker att en grupp förfaller i grupptänkande, och därmed fattar enfaldiga beslut baserade på ett fåtal gruppmedlemmars dominerande inflytande. Ett sådant beslutsfattande, utan individuell självständighet, är sällan eller aldrig intelligent eller överlägset individens egna beslut. Kollektivets intelligens är därför beroende av individens självständighet. Ett konsensussökande kollektiv som nervöst försöker rätta in sig i ledet tappar sin kollektiva intelligens och blir en dum massa.
Men är det inte precis vad som riskerar att hända om vi kopplar samman människor med den nya tekniken? Om tiden och kostnaden för att kommunicera med andra minskar, kanske många föredrar att fråga vad andra medlemmar i gruppen beslutade i stället för att fatta egna beslut. Då kommer – om vi följer Surowieckis resonemang – kvaliteten på gruppens beslut och gruppens intelligens att sjunka dramatiskt. Samtidigt är det just en sådan utveckling som Rheingold tecknar, och delvis också hyllar, i ”Smart Mobs”. Hans poäng är ju just att tiden och kostnaden för att koordinera gruppers beslut minskar med den nya kommunikationstekniken.
Den oundvikliga frågan blir därför om smart mobs är dummare än wise crowds. Om de sammankopplade, högteknologiska grupperna med mobiltelefoner faktiskt är mindre intelligenta än de grupper av oberoende individualister som Surowiecki hyllar i sin bok. Det ligger i alla fall i farans riktning. I den mån den nya tekniken utplånar viljan att tänka själv och mobiltelefonen blir en åsiktsprotes snarare än ett kommunikationsverktyg, bidrar den tekniska utvecklingen faktiskt till att fördumma kollektivet. I dessa fall skapar inte tekniken en ny och spännande kollektiv intelligens – tekniken riskerar i stället att eliminera den redan existerande gruppintelligensen genom att upplösa individens ansvar! Ju mer sammankopplade vi blir, desto större blir risken för att vi förfaller till en mobbmentalitet där vi följer gruppens ledare, och därmed ger upp vår individualitet. Riskerna för att detta utnyttjas av politiska aktörer är uppenbara – och det är kanske egentligen inte överraskande att ämnesvalet på olika bloggar i samma politiska fält är ganska homogent.
Christian Crumlish illustrerar delvis denna nya gruppmentalitet när han i ”The Power of Many” beskriver hur politiken revolutioneras av den nya kommunikationstekniken. Crumlish tar sina exempel framför allt från Howard Deans internetkampanj. Med nätet som verktyg kunde Dean dra ihop enorma mängder anhängare och utnyttja deras arbetskraft till sin kampanj. Med webbloggar – bloggar – som kommunikationsmedel skapade kampanjen en tyngdpunkt som det politiska budskapet inte bara utgick ifrån, utan också formades av. Förslag i kommentarerna på bloggen blev snabbt också Deans politik. Och det visade sig vara ett kraftfullt sätt att engagera valarbetare – många andra tog över och både Bush och Kerry hade sig närstående bloggar. Flera av de personer som Crumlish intervjuar menar också att det nu är otänkbart med en politisk kampanj av vikt utan en blogg.
Men just bloggarna blir också ofta ett exempel på grupptänkande med några få starka ledare – där gemensamma arkipelager av konsensus bildas lika snabbt som det går att länka till varandra. Homogeniteten i åsiktsmassan ökar med kommunikationens hastighet och det säregna hinner i värsta fall aldrig formeras eller uttryckas. Runt varje skicklig bloggskribent ekar det förfärligt. Bloggosfären verkar ibland vara en smart mob snarare än en wise crowd.
Här hemma i Sverige har vi nyligen sett junilistan växa fram, till stor del på nätet, och nu är det bara att se fram mot valet 2006, som blir det första riktiga internetvalet. Kommer ett feministparti att förstå möjligheterna med den nya tekniken? Kommer vi att se en digital revolution i politiken även i Sverige? Tillgången till internet och mobiltelefoner i Sverige borgar för att den rörelse som förmår utnyttja tekniken snabbt skulle kunna bli ett av de större politiska partierna i Sverige.
Kommunikationsteknikens utveckling öppnar upp diskussionen om kollektivt handlande och kollektiva beslut på nytt. Men de riktigt svåra frågorna rör egentligen inte kollektivet, utan de individer som det är uppbyggt av: hur kan vi fostra individuell moral i en värld där grupperna blir alltmer tillfälliga och anonyma? Hur kan vi uppmuntra individuellt tänkande och kritisk granskning i en värld där kommunikationen snabbt suger in oss i gruppmentaliteter?
Svaret är enkelt, men uppfordrande. Kollektivets renässans handlar till sist om individerna.
