På kvällen den 16 december 1773 tog sig en grupp män, varav några iförda indianmundering, upp på tre brittiska skepp i Bostons hamn och kastade i vredesmod telasten överbord. Hela 342 lådor med te dumpades i havet av upprorsmännen vilka reagerade mot den skatt på importerat te som samma år hade införts av den brittiska kolonialmakten. Aktionen bidrog verksamt till den amerikanska revolutionens utbrott 1775, som följdes av självständighetsförklaringen 1776 och bildandet av den amerikanska republiken.
Men det dröjde länge innan händelsen i Bostons hamn fick den mytomspunna status som den har i dag. 50-årsdagen av aktionen år 1823 passerade obemärkt, och den tidens historiker var ovilliga att ge uppmärksamhet åt en aktion som innebar förstörelse av privat egendom. Den som först kallade händelsen för ”the Boston Tea Party” var den åldrige skomakaren George R T Hewes i en bok publicerad år 1834. Hewes var en av de sista överlevande från teupproret och inbjöds året efter publiceringen till nationaldagsfirandet i Boston. För Hewes innebar revolutionen och frihetskriget mot britterna en bekräftelse på att en fattig människa var lika mycket värd som en rik. Men den innebörden försvann snart i och med att politiska proteströrelser av skilda slag började använda tepartyt för sina egna syften.
När det officiella USA förberedde firandet av nationens 200-årsdag 1976 bildade en del vänstergrupper raskt en protestorganisation, the Peoples Bicentennial Commission. I en passionerad publikation uppmanades medborgarna att sluta sig samman i olika TEA Parties, där förkortningen TEA stod för rättvisa skatter för alla amerikaner (Tax Equity for Americans). Landet behöver ett nytt politiskt alternativ, hette det, ett parti som kämpar för en jämlik fördelning av makt och egendom. Som lämplig demonstrationsdag föreslogs årsdagen av tepartyt i Boston.
Den 9 februari 2009 föddes en helt annan Tea Party-rörelse när Rick Santelli, ekonomijournalist på tv-bolaget CNBC, i en uppmärksammad sändning gick till storms mot president Barack Obamas ekonomiska politik. Särskilt upprörd var Santelli över stödet till husägare som inte förmådde betala sina bolån, en åtgärd som han menade hade fått grundlagsfäderna att vända sig i sina gravar. Santellis utbrott blev startskottet för bildandet av en rad lokala Tea Party-grupper landet runt som medvetet anknöt till händelserna i Boston och till nationens tillkomst. Men till skillnad från 1970-talets vänsteropposition använde de dåtiden som argument för ett tydligt politiskt högerprogram.
Om dagens Tea Party-rörelse och dess historiska bakgrund har Harvardhistorikern Jill Lepore skrivit en insiktsfull bok, The whites of their eyes. The Tea Party’s revolution and the battle over American history (Princeton University Press, 207 s). Hon påpekar att rörelsens största tillgång är själva Tea Party-namnet – inget ger större legitimitet i USA:s politiska kultur än att knyta an till revolutionen, konstitutionen och grundlagsfäderna. Kopplingen ger även en given möjlighet att bruka historiska analogier: nutidens makthavare kan likställas med dåtidens, dagens Tea Party-anhängare med Bostons modiga patrioter. Att avvisa Obamas ekonomiska stimulansprogram blir liktydigt med forna tiders protester mot kolonialmaktens orättmätiga pålagor. Demokraternas sjukvårdslag beskrivs som lika förtryckande som engelsmännens skatter på te och trycksaker. Lepore visar att detta ingalunda är något nytt utan att amerikanska upprorsrörelser i alla tider har hämtat inspiration och legitimitet genom hänvisningar till anfäderna.
Lepores bok är en skickligt gjord sammanfogning av de tre olika berättelser som jag inledde denna anmälan med: revolutionen, striden om nationens 200-årsjubileum samt Tea Party-rörelsens genombrott under 2009 och 2010. Syftet är att visa att rörelsens version av USA:s bildande i grunden är en fundamentalistisk antihistoria som väljer bort alla obekväma fakta och inte lämnar något utrymme för tvetydighet, tvivel eller självrannsakan. Det Lepore finner mest anmärkningsvärt är inte det faktum att rörelsen knappt har några icke-vita anhängare, något som lätt inses vid dess offentliga möten, utan att dess beskrivning av revolutionen är alltigenom helvit. Så här summerar hon rörelsens historiesyn: ”Det finns mycket få svarta människor i Tea Party-rörelsen, men inga alls i dess beskrivning av 1700-talet. Inte heller finns där några kvinnor, bortsett från Abigail Adams, och inget slaveri, ingen fattigdom eller okunskap, inget vanvett, inga sjukdomar eller någon misär. Ej heller finns där någon konst, litteratur… några njutningar eller någon humor. Där finns bara grundlagsfäderna i sina vita peruker, iförda sina trehörniga hattar i sin kristna nation, revolterande mot skatterna och försvarande sin rätt att bära vapen.”
Det är denna helvita och retuscherade historia om grundlagsfäderna som bokens huvudtitel anspelar på. Borta är slaveriet, segregationen och diskrimineringen liksom alla strider och motsättningar. Kvar finns en nostalgisk längtan tillbaka till ett förskönat förflutet präglat av ordning, enhetlighet och gudfruktighet, till en era utan osäkerhet och fejder, med andra ord till ett Amerikas Förenta Stater som aldrig har existerat. Det är en berättelse om landets bildande som är antihistorisk för att inte säga antiintellektuell och antipluralistisk.
Lepore aktar sig klokt nog för att dra några växlar på de rasistiska tendenser som finns på sina håll inom Tea Party-rörelsen. Hon nöjer sig med att notera det uppenbara, nämligen att vissa sympatisörer anslutit sig därför att de inte kan förlika sig med att landet sedan två år tillbaka leds av sin förste svarte president. Det har visat sig notoriskt svårt för opinionsundersökarna att fånga in rasistiska attityder i sina mätningar. Men det är talande att en majoritet av rörelsens anhängare (52 procent) anser att de styrande ägnar alltför mycket uppmärksamhet åt de svartas problem. Uttrycket ”vi vill ha vårt land tillbaka”, som ofta hörs i Tea Party-kretsar, röjer inte bara en känsla av att vara bortglömd eller åsidosatt utan även en frustration över att nationen numera leds av en person med ett exotiskt namn, en främling som vissa menar inte ens förmår uppvisa ett giltigt födelsebevis. Lepore omtalar att 63 procent av Tea Party-supportrarna får huvuddelen av sin information från Rupert Murdochs vinklade kabelkanal Fox News. Kanske är det en förklaring till varför andelen amerikaner som tror (felaktigt) att deras president är muslim har ökat från 9 till 18 procent sedan Obama tillträdde 2009.
Jill Lepore har mindre att tillföra när det gäller analysen av Tea Party-rörelsens politiska karaktär. Den kan med fördel inplaceras i USA:s populistiska idétradition, som ända sedan upproret mot britterna satt sin prägel på landets kultur och samhällsliv. Det säregna med populismen i amerikansk tappning är att den uppvisar ett tudelat ansikte, ett som kan inta både en vänster- och en högerposition i politiken. Flammande populistiska appeller har genom historien ekat från såväl dem som önskat förändring som från dem som velat bevara status quo. 1890-talets populistiska bonderörelse var en i huvudsak progressiv kraft som kämpade för demokratiska reformer och kvinnlig rösträtt. Det slags populism som växte fram under 1960- och 70-talen i form av den reaktionäre guvernören George Wallace och den ”nya högern” hade en motsatt ideologisk agenda. Gemensamt för de olika riktningarna är en aggressiv politisk stil, en identifiering med det vanliga folket gentemot de förhatliga eliterna och en vurm för den direkta demokratin.
Dagens Tea Party-rörelse hör tveklöst hemma i USA:s högerpopulistiska tradition. Men den skiljer sig i flera avseenden från 1970-talets nya höger, som bidrog till att Ronald Reagan valdes till president. Till skillnad från nyhögern är Tea Party-grupperna löst organiserade och vill inte ha någon ledare. Likt 1960-talets nya vänster föredrar de spontana möten och demonstrationer där de kan ge uttryck för sin aversion mot den federala statsmakten och dess representanter. Utåt fokuserar de oförtröttligt på det växande budgetunderskottet och slöseriet med allmänna medel, farhågor de höll märkvärdigt tyst om under George W Bushs presidentår.
Vidare talar de sällan om diverse moralfrågor som på sin tid var en central del av den nya högerns program. Men det ska inte tas till intäkt för att Tea Party-anhängarna skulle sakna åsikter om exempelvis kvinnans rätt till abort, dödsstraffet eller samkönade äktenskap. I samtliga dessa frågor intar de uttalade högerståndpunkter. Men de är ovilliga att öppet driva dem eftersom de inte längre betraktas som säkra valvinnare. Den allmänna opinionen i flera av frågorna har svängt i liberal riktning under senare år. När kongressen nyligen avskaffade ”don’t ask, don’t tell”-lagen, som förbjöd homosexuella inom försvaret att röja sin läggning, var det ett tydligt tecken på en sådan opinionsförskjutning.
Mycket talar för att Tea Party-rörelsen nådde sin höjdpunkt i samband med kongressvalen 2010. Det innebar betydande framgångar för flera av rörelsen stödda kandidater, och man ska inte underskatta det inflytande som den härigenom har skaffat sig inom det republikanska partiet. Det märks bland annat på de republikanska ledarnas beslut att låta det nyvalda representanthuset, där partiet nu har majoritet, inleda sitt arbetsår med högläsning av hela texten till konstitutionen, något som aldrig tidigare inträffat. Samtidigt är det ingen hemlighet att samma ledning ser med oro på möjligheten att en Tea Party-stödd kandidat ska ta hem partiets nominering till presidentposten 2012. Realistiska republikaner inser att en flygelkandidat som omfamnas av partiets kärngrupper kommer att få svårt att gå hem bland mittenväljarna.
En anledning till att Tea Party-grupperna går en problematisk framtid till mötes är den nämnda bristen på organisation och karismatiska ledare. En annan är att amerikansk politik i normalfallet präglas av ändlösa förhandlingar, köpslående och kompromisser, förhatliga ord för de flesta Tea Party-aktivister. Med ett tudelat ledarskap i kongressen och i Vita huset kommer förhandlandet framdeles att bli regel. Hur kommer Tea Party-folket att reagera när deras hjärtefrågor fastnar i utskotten och deras egna företrädare tvingas gå med på urvattnande kompromisser? Vänder de då sin ilska mot republikanerna eller gör de som så många andra missnöjda populister före dem, resignerar och drar sig tillbaka från politiken?
På sikt är det emellertid en annan faktor som kommer att göra Tea Party-rörelsen omodern, nämligen den framtida befolkningsutvecklingen. År 2050 beräknas USA:s befolkning komma att uppgå till cirka 400 miljoner, en ökning med 100 miljoner jämfört med i dag. Vid halvsekelskiftet kommer ingen grupp att vara i majoritet – de vita förutses då ligga strax under 50 procentstrecket och de spansktalande, som redan i dag är den största minoritetsgruppen, ha växt till minst 25 procent av den totala befolkningen. Enfärgade rörelser har ingen framtid inom den alltmer mångskiftande USA-politiken.
