En mer avhuggen spelöppning än följande är svår att föreställa sig: ”Then there was the bad weather.” Desto mer avrundad är slutklämmen i Ernest Hemingways postuma memoar ”A Moveable Feast” (”En fest för livet”): ”But this is how Paris was in the early days when we were very poor and very happy.” Boken utkom 1964 som det första i raden av efterlämnade manuskript, redigerad av hans hustru Mary. Trots att Hemingway arbetade på texten under en lång rad år var den alltjämt ofullständig då den utkom, vilket ingalunda minskar charmen. Sin berömda stil betecknade Hemingway själv som ett isberg, där spänningen ligger i att sju åttondelar förblir osynliga. En läsning av ”A Moveable Feast” i dess originalversion kan därför väcka frågan om det funnits mer att hämta. Har några pärlor rullat bort på vägen?
Svaret har vi nu, i form av A Moveable Feast: The Restored Edition (Scribner, 240 s), redigerad av Seán Hemingway. Det dåliga vädret inleder alltjämt texten, däremot är bokens sista formulering (bortsett från två sidor noter) en annan: ”It was always worth it and we received a return for whatever we brought to it.” Är det någon som föredrar det slutet? Knappast dess författare, eftersom meningen avslutar åtta sidor utmönstrade fragment, mest falska öppningar och mer eller mindre likartade försök till slutkläm. Förutom vissa omplaceringar av textpartier i originalversionen, har Seán Hemingway också satt in tio ”Additional Paris Sketches” i boken, vilka i lägre eller högre grad har anknytning till historien. Till priset av ökad splittring och en märkbar avmattning mot slutet har den nya redaktören eftersträvat fullständighet.
En tes Seán Hemingway driver är att ett antal strykningar i originalversionen gjordes av Mary, då de ”förefaller att ha gynnat hennes eget personliga förhållande till författaren i egenskap av hans fjärde och sista hustru, snarare än bokens eller författarens intressen”. I klartext utgörs problemet av Hemingways första äktenskap, som varade 1921–1926 – samma tidsspann som det boken omfattar. De mycket fattiga och mycket lyckliga personer som upplever den parisiska festen är Hadley Richardson och hennes Tatie, men året innan skilsmässan nästlade sig en tredje part in i boet: Pauline Pfeiffer, i boken nämnd vid namn endast i förbifarten. Triangeldramat inspirerade för övrigt Hemingway till en likaledes ofullbordad roman, ”The Garden of Eden”, postumt utgiven 1987. Enligt samstämmiga uppgifter förblev sveket mot Hadley ett livslångt trauma för Hemingway, men Mary har valt att utelämna vissa självkritiska formuleringar, vilket omplacerar en stor del av skulden till yttre faktorer – utförligt behandlade i det kasserade avsnittet ”The Pilot Fish and the Rich”.
En sak som däremot inte framkommer i någondera versionen, är att Hadley var åtta år äldre än sin man och att hon, tack vare ett arv, kunde stödja en författarkarriär i vardande. Inte heller att den blivande brudgummen ansattes av självmordstankar före vigseln. Fattigdom och lycka är relativa begrepp.
Också böcker är relativa begrepp. Hemingway blev aldrig färdig med sina texter – slutet till ”A Farewell to Arms” skrevs om 70 gånger – men efter hans död lever de alltjämt, med assistans av mer eller mindre beskäftiga redaktörer. Sålunda dyker det kapitel som avrundar Marys version, ”There Is Never Any End to Paris”, i Seáns ”Feast” i annan form upp i ”The Pilot Fish and the Rich”, näst sista avsnittet i boken. Sist är ”Nada y Pues Nada”, som mest handlar om den idag bortglömde poeten Evan Shipman. Av större intresse är avsnittet om Ezra Pound och hans Bel Esprit-projekt, med målet att medelst en penninginsamling köpa ut TS Eliot från dennes bank i London och göra det möjligt för honom att skriva poesi. Slutresultatet blev som vi vet ett Nobelpris.
Den mentalt störda, lesbiskt lagda Catherine som är författaren David Bournes första hustru i ”The Garden of Eden” för snarare tanken till Zelda Sayre Fitzgerald än till Hadley Richardson Hemingway. I ”A Moveable Feast” framstår Hadley som en sällsynt varm och tillgiven person, något av ett hustruideal. Tillsammans med Hemingway fick hon en son, John Hadley Nicanor Hemingway, med tiden själv författare och sin fars biograf. I boken kallas gossen Bumby och har i Seáns version ägnats ett struket avsnitt. Däri berättas att Bumby sommartid, då mamma och pappa semestrar i Spanien, sköts av madame Marie Cocotte och hennes Touton. Denne Touton lär Bumby uppskatta öl, vilket blir uppenbart en dag på kaféet. Fitzgerald har en nykter dag och nöjer sig med mineralvatten, men Bumby beställer en ballon demi-blonde, varmed förstås ett halvt glas av moderat mörkhetsgrad.
Av de litterära personer som porträtteras i boken utsätts Ford Madox Ford och dennes kroppsodörer för den omildaste behandlingen. Främsta måltavlan för mer eller mindre ogrundade älskvärdheter är ändå F Scott Fitzgerald. Ett faktum är att Fitzgerald led av aldrig erkända alkoholproblem. Här blommar de upp, kombinerade med en släng hypokondri, under en minnesvärd resa till Lyon. En av bagatellerna i ”Additional Paris Sketches” tillför brasan ytterligare bränsle, något löst påklistrat, då handlingen utspelas i USA. Poängen är att Fitzgerald vägrar låta sin från Paris importerade privatchaufför fylla på olja i bilen, eftersom den är av amerikansk tillverkning. ”Endast värdelösa franska bilar kräver tillsats av olja.”
Med pietet och ambition har Seán Hemingway för sin del hällt mer olja i en maskin som fungerat till allmän belåtenhet sedan 1964. Dessvärre gammal olja, en gång redan borthälld. Därmed ter sig den avsedda hyllningen som något av en björntjänst, riktad mot den man som – på grund av sonen Gregorys könsbyte – i tur och ordning var både farfar och morfar till Seán.
I ett fragment i Seáns utgåva meddelar Hemingway att ”det fanns mycket mer att skriva om stackars Scott och hans komplicerade tragedier, hans generositet och hans manier och jag skrev om detta och lyfte ut det”. Som Johan Svedjedal påtalat i en underhållande understreckare (5/9 1996), präglades relationen mellan Fitzgerald och Hemingway med tiden av allt starkare spänningar. Ändå fanns det, vilket Scott Donaldson framhåller i sin nyutgivna Fitzgerald & Hemingway / Works and Days (Columbia University Press, 511 s), mycket som förenade de båda författarna. De kom från liknande miljöer i Mellanvästern, deras fäder var på olika sätt misslyckade existenser, de upplevde båda sin blomstringstid på 20-talet – Fitzgerald några år före. Medan Hemingway ännu var en kämpande journalist, bar kollegans vingar redan högt. Sålunda är de hemingwayska älskvärdheterna i ”A Moveable Feast” och annorstädes dikterade av något som omisskännligt luktar yrkesavund.
Fitzgeralds största tragedi var att hans flykt stäcktes tidigt. Han var jazzålderns sångare, men 20-talets kollektiva rus transformerades över en natt till djupaste ruelse. Det som var Fitzgeralds styrka blev senare hans svaghet: i likhet med Zelda var han besatt av drömmen om evig ungdom. Men hur länge kan man dansa på taxins tak, innan man ramlar av? Med kunskap och känsla skriver Donaldson, pensionerad litteraturprofessor vid College of William and Mary i Virginia, om Fitzgerald som människa och författare. Som få var denne präglad av sin ungdom och dess många svidande besvikelser. Med egna ord växte han upp som ”en fattig pojk i en rik stad (St Paul, Minnesota), en fattig pojk i rika pojkars skola, en fattig pojk i en rikemansklubb i Princeton”. Ett aldrig övervunnet socialkomplex doldes till nöds bakom en mask av ”aristokratisk egoism” – 15-åringens egen etikett. I ”The Crack-Up”, av Hemingway betraktad som föraktlig jämmer, berättas att Fitzgerald förde bok över personer, unga skönheter och andra, som under årens lopp snoppat av honom. Zelda Sayre, rikemansdottern från Södern, gav honom i första ronden respass på grund av alltför mager börs, men sänkte garden när ”This Side of Paradise” året efter utgivningen sålde i 40000 exemplar. Inte den bästa utgångspunkten för ett äktenskap, med tiden förmörkat av Zeldas tilltagande inre kaos.
Genom hela sitt författarskap bearbetade Fitzgerald gång efter annan samma grundtematik: fattig pojk möter rik tös, en illusion går förlorad. Det oöverträffade mästerverket är ”The Great Gatsby”, men temat behandlas också med mindre finess och djup i ett oräkneligt antal snabbt hopvispade noveller för Saturday Evening Post och andra publikationer. I sin vidlyftiga livsföring levde paret Fitzgerald på lånad tid och snabbt smältande förskottshonorar, vilket tvingade Scott att slita ut sig med brödskriverier. En novell som ”The Camel’s Back” skrevs, avslöjar författaren, ”på en dag i New Orleans, i det uttryckliga syftet att köpa ett armbandsur i platina och diamanter som kostade 600 dollar. Jag började sju på morgonen och avslutade den klockan två följande natt.” Ljuset brann i båda andarna, med alltmer flackande låga, tills det slocknade.
Fitzgerald dog vid 44 års ålder av en hjärtattack. Hemingway blev 61, i 40 år ansatt av inre demoner, i slutet en fysisk ruin efter en lång rad skador börjande med 200 granatskärvor och ett sönderskjutet knä vid Fossalta di Piave den 8 juli 1918 och kulminerande med de båda flygkrascherna i Afrika 1954. Jämfört med hans komplicerade väsen ter sig Fitzgerald med alla sina egenheter som en relativt enkel figur. Enligt John Raeburn (enligt Donaldson) inrymde Hemingways personlighet nio roller: sportsmannen, den ”tuffe och virile” karlen, avslöjaren av hyckleri, konstens skiljedomare, världsresenären, bon vivanten, insidern, den stoiske veteranen och den heroiske konstnären. Av denna mångfald kvarstår i omvärldens ögon närmast bilden av en buse. Så var han själv ett isberg, i likhet med sin rena prosa.
Aldrig ett ord för mycket. Scott Donaldsons bok är desto mer ordrik. ”Fitzgerald & Hemingway” består av 24 avsnitt om de båda mästarna, till största delen utlyfta ur tidigare arbeten, formande sig till en gedigen helhet efter klassiskt mönster. Under sin studietid präglad av nykritikens slutfas har Richardson hållit fast vid behovet av close reading men avvisat kravet att analysera litterära texter frikopplade från biografiska och historiska data. Dessa data spelar en central roll i hans framställning, vilket gör den levande och lättillgänglig för vanliga läsare. Fitzgerald och Hemingway behandlas för det mesta fristående; den trassliga relationen mellan dem har Donaldson skärskådat tidigare, vid sidan om Matthew J Bruccoli och andra. Mer än en helhetsbild av två litterära giganter har han serverat valda bitar, präglade av varmt intresse och djup förståelse för sina forskningsobjekt. Emellanåt töjs dock framställningen ut mer än nöden kräver, som i avsnittet om Hemingways deltagande i spanska inbördeskriget – enligt tredje hustrun Martha Gellhorn ”enda gången i hans liv då han inte själv var det viktigaste som fanns”.
Om Hemingways journalistiska karriär skriver Donaldson utförligt. Under sju månader vid Kansas City Star 1917–1918 skapades den berömda stilen: tidningens skrivanvisninguppmanade reportrarna att skriva korta meningar på kraftfull engelska, med undvikande av extravaganta adjektiv. I Paris bidrog Gertrude Stein och Ezra Pound några år senare med ytterligare direktiv. Resten är historia.
