För många européer omges ordet ”talskrivare” av den mystikens dimma som lätt lägrar sig kring verksamheter utförda i det fördolda. Vi föreställer oss ofta denna yrkeskår som ett anonymt kollektiv av kvalificerade men ansiktslösa ordkonstnärer. Några av dessa lever i nära kontakt med den högsta politiska makten. Andra ruvar tämligen obemärkta i partikanslier, intresseorganisationer och tankesmedjor. En växande skara har ett tätt samarbete med cheferna i storföretagen.

I vårt land vet alla människor att fenomenet talskrivare existerar. Ändå är det ganska få som kan namnge någon av dem. Själva tycks de ofta vara ovilliga att tala om sina jobb eller sina uppdragsgivare annat än i mycket allmänna ordalag. Många av dem arbetar dessutom under missledande yrkesbeteckningar. Pr-konsult, pressansvarig eller politisk sekreterare är några av de etiketter som kan dölja en professionell penna. Till detta kommer att få politiker eller företagsledare berömmer sina talskrivare offentligt, särskilt inte i direkt anslutning till ett lyckat offentligt framträdande.

Dimman kring talskrivarnas existens och arbetsformer börjar emellertid lätta. Delvis torde detta vara en följd av ett ökat intresse för retorik rent allmänt. I svensk dagspress och i tv-kanalernas morgonsoffor ”recenseras” retoriska strategier och enskilda uttalanden. I takt med den utvecklingen har ett antal talskrivare på senare år valt att ”komma ut” och berätta om sitt arbete. Inom de politiska partierna har yrket fått en rad representativa ansikten – till exempel Moa Berglöf (Fredrik Reinfeldt), Annelie Torstensson (Mona Sahlin) och Jenny Åkervall (Göran Persson).

Inom delar av det svenska politiska etablissemanget har en begränsad öppenhet funnits ganska länge. När Anders Borg blev minister kunde medierna berätta att han skrivit tal för Carl Bildt. Det har också funnits en välkänd succession av talskrivare inom socialdemokratin. Tage Elanders talskrivare hette Olof Palme, och denne anlitade i sin tur Ingvar Carlsson. Under den talskrivande delen av sina karriärer tycks emellertid alla dessa ha legat tämligen lågt med sina profiler som talskrivare. Inte ens långt i efterhand har man hört någon av dem ta åt sig äran för en särskilt lyckad formulering. Var Palmes mest berömda uttryck – ”diktaturens kreatur” respektive ”satans mördare” – formulerade av honom själv? Det stora arkivmaterial som Palme lämnade efter sig (www.olofpalme.org) visar att de båda begreppen inte fanns med i det skrivna manuset för respektive tal. Det behöver förstås inte innebära att uttrycken har skapats i stundens inlevelse eller ens av Palme själv. Detta verkar emellertid högst troligt.

Ett mycket uppmärksammat och till synes spontant genmäle levererades av Palme till Torbjörn Fälldin i en tv-sänd partiledardebatt 1982. Palme berättade då med patos att han var stolt över att vara (demokratisk) socialist. Han berättade att den förnedrande fattigdom som han hade sett i Indien och USA samt det förtryck som han bevittnat i kommuniststaterna hade medfört ett politiskt uppvaknande. Ett utkast till detta uttalande fanns i underlaget till slutdebatten. Det är signerat ”KL” – initialerna för talskrivaren och nära medarbetaren Kjell Larsson. Palmes egna ord (citerat ur arkivmaterial) om improvisation i relation till förberedelse sammanfattar den pragmatiska inställningen hos en erfaren talare: ”Improvisation är den noggranna förberedelsens belöning /…/ Att improvisera ett tal kan lätt bli en undanflykt för att slippa tänka efter om man har någonting att säga, och i så fall vad. Improvisationen blir då dösnack, fras och plattityd.”

Talskrivande betraktas av många som ett modernt fenomen – som en naturlig följd av det stressande tryck som moderna medier utövar på högt uppsatta politiker, tjänstemän och företagsledare. Den bilden är naturlig, men knappast rättvisande. Vi vet påfallande lite om användningen av talskrivare under historiens gång. Det är svårt att bilda sig en exakt uppfattning om talskrivarnas ställning i vårt land även under en så näraliggande period som 1900-talet. Att tala väl var under den första hälften av detta sekel en klassmarkör och tecken på bildning. Även inom arbetarrörelsen och de övriga folkrörelserna odlades ett bildningsideal där ett vårdat språk var en del. Det är därför troligt, att talarna ofta var ovilliga att erkänna hjälp av en inhyrd penna. Vi känner emellertid till ett exempel på politiskt talskrivande från det tidiga 1900-talet. Det är Gustav V:s borggårdstal 1914, vilket han höll för att visa sin solidaritet med protesterna mot den vänsterliberala regeringens nedskärningar av försvaret. Talet skrevs av upptäcktsresanden Sven Hedin, vilket allmänheten inte fick veta förrän långt senare.

Redan under antiken fanns det i Aten (och senare i Rom) en yrkeskår som skulle kunna betraktas som talskrivare. Dessa var tränade retoriker som hyrdes in för olika ändamål, till exempel för att plädera vid rättegångar eller för att påverka politiska beslut inför en votering. Kända sådana logografer var till exempel Demosthenes (384–322 fKr) och Lysias (445–380 fKr). Den senare var inte atensk medborgare, och hade själv inte rätt att uppträda i domstol. Därför har ett antal av Lysias tal (34 stycken) bevarats i skriftlig form. De finns även på svenska (i förträfflig översättning av Bertil Cavallin). Lysias gjorde sig känd för sin förmåga att anpassa talens stilnivå till de personer som skulle framföra dem – så att språket klingade naturligt. Han är också mannen bakom den ofta citerade Lysias princip. En klient hävdade, att det tal som Lysias skrivit åt honom hade varit starkt övertygande vid första läsningen, men att det verkade mindre trovärdigt då man läst det ett antal gånger. Lysias skall då lugnt ha påpekat, att domstolens ledamöter faktiskt bara skulle höra talet en enda gång. De skulle beröras av dess direkta retoriska kraft och inte ges tillfälle till fördjupad analys.

Även om talskrivande således inte kan sägas vara ett modernt fenomen, är det svårt att ge någon generell beskrivning av utvecklingen från klassisk tid och fram till våra dagar. Vi vet oftast inte om de historiska tal som tillskrivs kungligheter, fältherrar, politiker, religiösa ledare eller mytomspunna skurkar har skapats med eller utan inblandning av andra personer. I modern tid vet vi att några av historiens dominerande gestalter – till exempel Churchill och Hitler – inte använde sig av talskrivare. Under den period som brukar sammanfattas under begreppet romantiken flödade vältaligheten. Samtidigt betonades personlig särart och inspiration som drivande krafter bakom offentligt talande och konstnärligt skapande. Den klassiska retorikens betoning av förberedelse och uppbyggnad enligt strikta regler passade inte ihop med romantikens ideal. Det är därför troligt att den som använde sig av talskrivare ofta lät det förbli en välbevarad hemlighet.

Att en professionell talskrivare idag offentligt går ut och ”tar åt sig äran” för ett lyckat tal som hållits av någon annan är mycket ovanligt. Diskretion tillhör yrkesetiken, och i vissa fall är talskrivarna bundna av sekretessavtal. I efterhand – till exempel i memoarer av talskrivare till amerikanska politiker – kan man ibland finna intressanta beskrivningar av den retoriska strategin vid utformningen av välkända tal. Vi får dock ganska sällan exakt veta vem som bidragit med vad. Rent skryt från en talskrivare om de egna insatserna skulle – om detta sker under dennes aktiva karriär – förmodligen diskvalificera vederbörande från yrket på livstid.

I juni fick den amerikanska allmänheten ett exempel på hur starka reaktionerna från den politiska maktens korridorer kan bli då någon försöker profitera på strålglansen från ett uppmärksammat politiskt tal. Då handlade det ändå inte om anspråk från en professionell talskrivare. I en tv-intervju berättade tidningsägaren (New York Daily News) Mortimer Zuckerman att han hade skrivit ett av de tal som president Obama framfört under sin valkampanj. Efter en mycket tydlig dementi från Vita huset ändrade Zuckerman snabbt sitt påstående. Han medgav att han endast förmedlat några goda råd till personer som stod presidenten nära. Man anar tonfallet från presidentens stab vid de inofficiella kontakterna med Zuckerman.

Långt efter Martin Luther Kings tragiska död berättade hans talskrivare Vincent Harding om sin insats när det gällde utformningen av grundstrukturen för ett av Kings mest berömda tal (”Beyond Vietnam”, 1967). Eftersom King är en av de gestalter som personifierar själva begreppet talekonst, torde många amerikaner ha reagerat med besvikelse över det faktum att han anlitade hjälp.

Det var faktiskt inte förrän i början på 1920-talet som en amerikansk president (Warren G Harding) öppet tillkännagav att han hade en talskrivare (Judson Welliver). Denne tilldelades för övrigt den i sammanhanget märkliga titeln ”literary clerk” och förde en tämligen anonym tillvaro.

Idag är talskrivare till amerikanska presidenter välkända profiler i offentligheten och behöver inte smyga med sin yrkestitel. De tillhör dessutom de medarbetare som har högst status. Det mest talande exemplet är Jon Favreau som leder Barack Obamas stab av talskrivare. Han är ung (född 1981) och avslutade sina universitetsstudier i statskunskap med högsta betyg och en rad akademiska utmärkelser. Sedan han medverkat i demokraten John Kerrys presidentvalskampanj, rekommenderades han som talskrivare till Obama då denne 2005 blev senator.

Jon Favreau har sedan dess skapat sig en kraftfull profil genom sitt informella arbetssätt och sin intuitiva förståelse av presidentens sätt att tänka. Själv konstaterar han att hans jobb som talskrivare är ”ett underbart sätt att växa upp på” och att varje framtida jobb kommer att bli en antiklimax.

I vårt land tycks de flesta politiska talskrivare rekryteras främst på grundval av politiskt intresse och aktivt deltagande i partiarbetet. Några har akademisk examen eller en utbildning inom kommunikation och media. I företagsvärlden är talskrivarna oftast mer anonyma och deras bakgrund varierar en hel del. I många fall rekryteras de via pr-byråer.

Liksom i USA är det ovanligt att personer som på heltid ägnar sig åt talskrivande är specialister inom något vetenskapligt område. De flesta är generalister och har (eller tillägnar sig) en förmåga att snabbt söka relevant kunskap och förpacka den så att den blir lätt att kommunicera till medierna, allmänheten eller specifika målgrupper.

Tidigare amerikanska presidenters talskrivare har till exempel ofta haft både akademiska meriter och en kvalificerad yrkesbakgrund innan de rekryterats. Ted Sorensen (John F Kennedy) hade avlagt en juridisk examen som etta i sin årskull. Arthur M Schlesinger (John F Kennedy) var en etablerad historiker och inflytelserik opinionsbildare. Pat Buchanan (Richard Nixon) hade en masterexamen i journalistik och var en inflytelserik ledarskribent. Peggy Noonan (Ronald Reagan) hade arbetat som producent och journalist på ett antal större radio- och tv-kanaler.

Även i vårt land tycks talskrivarna inom vissa sektorer av samhället vara på väg in i offentlighetens ljus, men skillnaden vid en jämförelse med USA är fortfarande stor. I vårt land har begreppet ”retorik” ganska nyligen blivit av med en negativ laddning, som torde ha påverkat många svenskars inställning även till talskrivande. Det kommer säkert att dröja länge innan en svensk politiker på samma sätt som Obama kan visa fram en skicklig talskrivare som bevis på sitt eget politiska omdöme.