Den polska poesin efter andra världskriget har i årtionden hävdat sig som något av det märkvärdigaste i samtida litteratur. En förelöpare till den lysande poetgeneration som stod upp ur askan är Czeslaw Milosz, Nobelpristagare 1980, denne lärde och desillusionerade ironiker, som, landsflyktig i Kalifornien, på behörigt avstånd från det av Sovjetunionen politiskt och mentalt ockuperade Polen, fortsatte att skriva på polska och att i första hand kommunicera med en polsk publik, även när den inte fick läsa vad han skrev, därför att en del av hans böcker blev förbjudna. Ironikern Milosz, poet och essäist, och den notoriske skeptikern Witold Gombrowicz, prosaisten som har skrivit ett par av vårt århundrades märkligaste romaner och dessutom en svit giftdrypande dagböcker, fångade i sina verk något som antagligen ligger djupt i den polska folksjälen, sådan denna har danats under decennier av förtryck omväxlande med chauvinistisk yra. Man brukar fördomsfullt tala om polsk riksdag och ser med ringaktning på polackernas oförmåga att foga sig ens efter sig själva. Det ligger naturligtvis inte i generna utan är en motståndsstrategi som har finslipats av de öden och äventyr som historien har dragit in Polen i. Ingen kultur i världen är så anarkistisk och ironisk som den polska. Sådan har den varit i drygt femtio år, inte minst den polska litteraturen.
Den generation som växer fram efter Milosz och kriget domineras av djupt originella litterära genier som Tadeusz Rozewicz, Zbigniew Herbert och Wisława Szymborska. Rozewicz är den antiretoriske antipoeten, som när det begav sig i början av 60-talet betydde mycket för Göran Palm och den svenska nyenkelheten. Han var den som med bävan började med bokstaven A och tog sig an alfabetet och dikten efter Auschwitz. Han har genom åren skrivit livsnära och elementärt, som om det vore viktigt att lära sig stava igen, att åter kunna hugga sin ved utan att ha dåligt samvete för att man har överlevt den revanschistiska tyska våldspsykosen. Herbert har å andra sidan spelat rollen av ”aristokratmodernist”, för att låna ett uttryck från just Göran Palm. Någonstans mittemellan dessa estetiska program och betydligt närmre de polska poesiläsarna har Wisława Szymborska funnit sin egen ton, enkel och anspråkslös som Rozewicz, djärv och intellektuellt vibrerande som Herbert. Bortom extremerna är hon den polska poet som mer än någon annan direkt har kunnat kommunicera med sina läsare. Hon är en djupt älskad poet. Knappast någon i Sverige svartjobbande polsk städerska eller bärplockare är okunnig om hennes diktning. I denna hårt prövade gamla kulturnation är alla medvetna om att Szymborskas poesi är en viktig angelägenhet, en lugnt dunkande puls i den någorlunda bildade polackens medvetande, något att lära sig av och att hålla sig till. Förutom i generationen efter Milosz ingår hon i en stark kvinnlig tradition inom den polska poesin, med stora namn som Kazimiera Illakowiczówna, Maria Pawlikowska-Jasnorzewska och en sentida efterföljare som den ännu till svenska oöversatta Ewa Lipska, tack och lov möjlig att läsa på tyska.
Ingen svensk har rätt att knorra om att detta Nobelpris är kuriöst eller perifert. Därigenom avslöjar man ingenting annat än sin okunnighet. Wisława Szymborska är utan tvivel en av vårt århundrades mest kvalificerade poeter, dessutom älskad av det folk som har privilegiet att läsa henne i original. Hon har inte skrivit mycket, liknar i detta avseende Tomas Tranströmer. Efter debuten 1952 med ”Varför lever vi?” - titeln är för övrigt en sammanfattning av ett grundtema i hennes poesi - har hon skrivit åtta diktsamlingar. De två första, präglade av en beställsam socialrealistisk stil, som de lär vara, har hon aldrig tillåtit omtryck av. Hon skäms för dem, men min polska sagesman i Poznan berättar i telefon att det aldrig var fråga om någon scoutmässig kommunistisk propaganda, utan att det måste vara estetiska skäl som har gjort att Szymborska inte vill kännas vid sina två första böcker. Det hon vill räkna till sitt författarskap omfattar inte mer än tvåhundra sidor, och alla hennes läsare har genom åren lärt sig att en ny dikt av Szymborska är något alldeles extra.
Dock påminner hennes poesi inte om Tranströmers. Om man från svensk horisont vill ge ett närmevärde måste tanken gå till Werner Aspenström, den abdikerade akademimedlemmen som nu inte har varit med och röstat fram en av sina favoriter. Aspenström kan liksom Szymborska se det stora i det lilla och vice versa. Han har samma självklara zen som hon i sin poesi, men i sinnesnärvaro känner han sig överträffad av sin polska kollega och har djupt bugande hyllat henne i en dikt, där vi finner följande strof:
Om hon från Polen vore här just nu
kunde vi tala om stenarna
och deras släktingar.
Otillgängliga, skulle hon klaga,
öppnar inte när vi knackar på!
Ibland! skulle jag då invända.
Det är en lång dikt i Aspenströms samling ”Ty” från 1993. Det framgår att Szymborska har varit en central angelägenhet i den svenske poetens föreställningsvärld, att han har känt samhörighet och själv blivit eggad i sin fantasi av hennes mänskonära orfiska återtåg, den hudnära kvinnlighet, för att inte säga moderlighet, som Szymborskas bästa dikter genomandas. Aspenström känner både närhetens attraktion och avståndets hopplöshet. Hans uppvaktande dikt slutar:
Jag ser den blåa drottningen
i Lyrans stjärnbild.
I Polen har den länge varit synlig.
De tänder lamporna hos grannen.
Ligustersvärmen ilar dit,
dunsar hårt mot fönsterglaset
och vill in
som sång i sten,
som allt vill in i annat
i våra skilda riken.
I våra skilda riken. Den kloke Aspenström inser att hans polska kollegas predikament är mer prekärt än hans eget. Att vara spefullt ironisk, med det djupaste budskapet spelande utifrån ett snett leende i ena mungipan, är en konst som de polska poeterna i Szymborskas generation var tvungna att lära sig. Behovet av ironi och zen har varit större i Polen än i Sverige. Szymborska, denna den europeiska poesins Greta Garbo, skygg men ändå lockande genom alla år, har, till skillnad från Milosz, Herbert, Zagajewskij och allt vad de heter, stannat i Polen. Däri liknar hon Rozewicz, inga divalater. Hon förblir vid sin läst, skriver ett par dikter om året, avböjer intervjuer, vägrar att bli fotograferad, röker otaliga cigarretter, plirar intelligent med sin misstrogna blick, är missnöjd med sig själv därför att hon inte kan skriva mer och allra helst väldiga romansviter, är ändå nöjd med sig själv därför att hon utvinner vad hon kan av sin exceptionella begåvning, som ofta, berättar min polska vän i Poznan, siktar in sig på aforistiskt tillspetsade formuleringar som sätter sig tillrätta i minnet likt omkvädet i en folkvisa eller en schlager. Fullt ut kan hon uppenbarligen inte avnjutas på svenska, men vi har ett par översättningar, volymen ”Aldrig två gånger”, ett urval översatt av Per Arne Bodin och Roger Fjellström, därtill ett betydligt mer omfattande urval, som delvis repriserar och reviderar de första svenska tolkningarna, volymen ”Utopia” utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1989, i Anders Bodegårds betryggande översättning och med ett informativt förord av Lars Kleberg. Göran Sommardal, inte bara sinolog utan också pålitlig översättare från polska, har denna höst satsat på en ny ambitiös översättning av Szymborskas generationskamrat Tadeusz Rozewicz, medan hans vän och konkurrent, den f d svenske lektorn i Polen Anders Bodegård påpassligt nog har en ny Szymborska- översättning i faggorna.
Wisława Szymborska är en poet som kan läsas av alla och envar. Hon har en närvaro och en emotionell energi som tränger fram till alla som inte är träbockar eller förstenade av prestige. Hon är djupt skeptisk till den manliga hetsen. Hon ser oss män, och hon gör det med förståelse, inte utifrån något militant feministiskt perspektiv. Det vore henne fjärran att bli fördömande. Hela hennes diktning har tolerans som riktmärke. Förutom att hon är en publikt hyllad diktare och av europeiska kritiker mycket omhuldad, av sofistikerade intellektuella skäl, bär hon fram ett allmänmänskligt budskap som omfattar oss alla. Wisława Szymborska är inte bara en kuriositet i marginalen, som de flesta av våra nutida svenska poeter, utan hon är en röst som i Polen är lika viktig som till exempel Lech Walensas.
”Det finns ingen orgie värre än tänkandet”, skriver Szymborska i sin senaste diktsamling, den sjunde av dem hon räknar till sitt försvarbara författarskap. Tanke- och yttrandefriheten är, menar hon i dikten ”Ett inlägg i pornografidebatten”, mer upprörande än ”rosa stjärtar i illustrerade blad”. Censuren bör för människans bästa stävja hennes ansatser att tänka fritt:
Hårresande i vilka ställningar
och med vilken tygellös enkelhet
som sinnet lyckas befrukta sinnet!
Sådana ställningar finns inte ens
i Kamasutra.
Under dessa rendezvouer sjuder
det i tekannan. Människorna sitter
på stolar, rör på munnar,
lägger benen i kors på sig själva.
Ena foten vidrör på så vis golvet,
den gungar fritt i luften.
Bara ibland reser sig någon,
går fram till fönstret,
och genom en springa i gardinen
kikar han ner på någon.
Wisława Szymborska har kallats ”en skeptiker med glimten i ögat”. Liksom varje sann skeptiker uppvisar hon en ”lust att se saker från sex håll”, men sammanbiten moralist som hon ändå är skulle hon inte gå med på att hennes ironi skvallrar om brist på patos. Ironi är resterna av ett patos som har gått i spillror, skrev en gång Hjalmar Söderberg, och i den vanskliga närheten av denna insikt utvecklar Szymborska sin poesi, denna verbala påfågelstjärt som nu kommer att skimra också inför nyfikna svenska läsare.
”Mitt signalement är förtjusning och förtvivlan”, skriver denna den europeiska poesins Greta Garbo, gömd bakom rökmolnen från sina cigaretter. Trots sin skepsis vågar hon undantagsvis artikulera hopp om att tillvaron har ett slags hittills outgrundligt berättigande, även om detta inte ter sig begripligt från mänsklig synpunkt. Vissa enkla saker kan hon emellertid klart och koncist konstatera: ”Hellre underkuvade länder än underkuvade länder.” Och: ”Hellre det löjliga i att skriva dikter/ än det löjliga i att inte skriva några.”
Jag är övertygad om att denna i många avseenden både typiskt polska och anarkistiskt egensinniga poet kommer att väcka läsglädje även hos oss. Hon är inte bara en polsk angelägenhet. Hon är den motsträvige Werner Aspenström dramatiskt uppskruvad till verkligt stor dikt. Hela hennes generation, och i synnerhet hon själv, är värd den utmärkelse som vår rådbråkade akademi nu har unnat henne, efter alla dessa år av kandidatur och ryktesspridning. Wisława Szymborska, äntligen! Det hedrar akademin och oss alla.
”Min själ är lika självklar som plommonets kärna”, skriver Szymborska i en av sina mest kända dikter, och det är just sådana budskap, trösterika och gammaldags bardiska, som gör att man känner något ursprungligt bakom hennes ironier. Hon ingår i den ironiska polska dikttraditionen, men samtidigt avviker hon från den på ett sätt som får henne att framstå som en riktigt gammaldags diktare, en som inte följer några program utan spikrakt siktar in sig på läsarens hjärta.
Milosz är mera hjärna än hjärta. Hos Wisława Szymborska väger hjärta och hjärna lika:
En konstig planet och konstiga är människorna på den.
De undgår tiden men vill inte erkänna den.
De har sina sätt att uttrycka sin protest.
De gör bilder som till exempel denna:
Ingenting särskilt vid första ögonkastet.
Man ser vatten.
Man ser en av stränderna.
Man ser en eka som stakas mot strömmen.
Man ser en bro över vattnet och människorna på bron.
Människorna skyndar tydligt på stegen,
ty från ett mörkt moln
har det börjat spöregna.
Saken är den att ingenting sedan händer.
Molnet ändrar varken färg eller form.
Regnet varken tilltar eller upphör.
Ekan strävar orörligt fram.
Människorna på bron springer
exakt på samma plats som nyss.
Här är det svårt att underlåta en kommentar:
Detta är alls ingen oskyldig bild.
Man har hejdat tiden.
Man har slutat räkna med dess lagar.
Och så vidare. Wisława Szymborska är en tankediktare som borrar sig djupare och djupare in i vardagens märkvärdigheter. Hennes projekt är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Hon är främst upptagen av tidens märkliga fenomen, den livets och den klassiska stumfilmens bortom rum och tid svindlande insikt att allting inte sker på en och samma gång. Eller vad det nu var Einstein kom fram till? Vi begriper det ändå inte. Eller som Szymborska sammanfattar läget:
Här kan man stå på bevisens grund.
Den enda väg här finns är den framkomliga vägen.
Buskarna bara dignar under alla svaren.
Här växer Riktiga Förmodans träd
med sina sedan gammalt utredda grenar.
Den storstilat raka Förståelsens träd
vid källan som heter Å På Så Vis.
Hänger ni med? Sådan är årets litterära Nobelpristagare, Wisława Szymborska.
