Dagens antipatier mot USA saknar motstycke i historien. Inte ens under Vietnamkrigets dagar var motviljan mot det amerikanska lika omfattande och lidelsefull. I Västeuropa kan de växande antipatierna dateras till perioden efter terrorattacken i New York den 11 september 2001. Omedelbart efter dådet var medkänslan med USA förvisso stor. Men de första veckornas sympatier förbyttes ganska snart till kritik och skadeglädje. Amerikanerna ansågs ha sig själva att skylla. Äntligen straffades de för alla tidigare illgärningar, från Vietnam till globalisering. Likaledes trivialiserades attacken genom påpekandet att trafiken i USA varje år krävde fler dödsoffer. Elfte september jämställdes med vilken olycka som helst samtidigt som misstro och konspirationsteorier florerade.
Det finns förstås flera orsaker till opinionens tvärvändning. I sin nya bok Uncouth Nation: Why Europe Dislikes America (Princeton University Press, 275 s) pekar professorn i statvetenskap vid University of Michigan, Andrei S Markovits, på Bushadministrationens arrogans och oansvariga politik. Det började med USA:s militära engagemang i Afghanistan, därefter följde Guantánamo, Irakkrigets kaos och Abu Ghraib. Men viktigare än själva händelseförloppet är enligt Markovits föraktet för USA som förgrenar sig djupt ned i den västeuropeiska politiska kulturen. Dagens antiamerikanism bygger på gamla etablerade stereotyper och fördomar.
Den europeiska dialogen med det amerikanska har genom århundraden varit komplex och kan liknas vid ett hatkärleksförhållande. Västeuropéerna konstruerade ett land som både fascinerade och skrämde, som väckte drömmar och förhoppningar men också farhågor och fruktan.
Under 1900-talet symboliserade USA en modernitet som uppfattades som både hotfull och framtidsbejakande, som framkallade utopier såväl som dystopier. Men det var först efter andra världskriget som USA på allvar blev synligt i Europa. Viktigt i det sammanhanget var populärkulturen som artikulerade det amerikanska entreprenörskapets expansion och gav den amerikanska närvaron en materiell form. Coca-cola-flaskan och den tvåfärgade Cadillacen signalerade för många det jordiska paradiset, för andra avgrunden. Färgade drinkar och det dekadenta livet i Hollywood både lockade och väckte avsky. Det fanns en fascination för den amerikanska konsumtionskulturen men också en rädsla för att Europa var på väg att bli ekonomiskt och kulturellt beroende av USA.
Markovits intresserar sig emellertid inte för komplexiteten i Amerikabilden, utan det är det nya millenniets antipatier mot USA som står i fokus. Han visar att kritiken av amerikansk utrikespolitik bygger på schablonföreställningar om omogna och lättpåverkade amerikaner. Historielöshet, vräkiga bilar, pråliga smycken, platinablont hår och kitschigt glitter blir för västeuropéer en bekräftelse på amerikansk ytlighet, andefattigdom och smaklöshet som i sin tur kopplas samman med USA:s agerande på den internationella arenan.
Protesterna mot USA handlar därmed inte bara om Irakkrig och utrikespolitik utan också om amerikansk livsstil och normer. Amerikanerna blir allt vad européerna själva inte är; farliga, kommersiella, nationalistiska, odemokratiska, intoleranta, enkla, religiösa och puritanska. President Bush spelar i denna föreställningsvärld rollen som karikatyr av det amerikanska; arrogant, ohyfsad, tanklös, okultiverad, okunnig och aggressiv.
Intensiteten och omfattningen av kritiken mot USA förklarar Markovits således med fördomar om amerikansk livsstil. Tonen i de västeuropeiska medierna vittnar om irritation och förargelse och de använder sig av en förlöjligandes retorik. Termer som amerikanisering och amerikanska förhållanden fungerar som nedsättande för allt som man önskar att misskreditera och stigmatisera. Det stora landet i väst blir en ”Mr Big” som många önskar på fall.
För att avläsa fördomarna om det amerikanska fokuserar Markovits på 90-talet och temat fotboll, en sport där européerna betraktar sig själva som mästare och amerikanerna som okunniga amatörer. När USA valdes som värd för fotbolls-VM 1994 var europeiska medier förfärade och betraktade det som en skymf mot sportens traditioner, lika absurt som att förlägga ett alpint VM till Sahara. När det senare under själva VM visade sig att entusiastiska åskådare strömmade till matcherna som aldrig tidigare och att våldet kring arenorna var obetydligt, förklarade europeiska medier att detta berodde på amerikanernas okunnighet och dumhet. De kom till matcherna därför att de tyckte om pompa, fest och galor, inte för att se fotboll som de ändå inte förstod.
Den tidigare franske storspelaren Michel Platini uttalade inför fotbolls-VM i Frankrike 1998, att turningen i USA var enastående ”men som Coca-cola. Vårt kommer att vara som mousserande champagne”. Budskapet var tydligt för alla. Oberoende av det amerikanska VM:s faktiska succé var det för verkliga europeiska fotbollsfans per definition enkelt och oäkta, det vill säga som Coca-cola. VM i Frankrike associerades däremot med en förädlad och kultiverad dryck som champagne. Européerna var till skillnad från amerikanerna konnässörer.
Mediernas användning av antiamerikanska stereotyper i reportage från VM i USA blir också tydliga i jämförelse med kommentarerna till VM i Japan och Sydkorea 2002. Både dessa nationer saknade liksom USA genuina fotbollstraditioner och var nybörjare som VM-arrangörer. Men medan det amerikanska VM beskrevs som tillgjort och kitsch framställdes motsvarande asiatiska som innovativt, artistiskt och väl integrerat med den inhemska kulturen.
Markovits relaterar också aktuella antipatier mot USA till antisemitism. Det är enligt honom visserligen fullt möjligt att skriva om europeisk antisemitism utan att nämna antiamerikanism. Det omvända är emellertid omöjligt.
Sambandet mellan antisemitism och antiamerikanism spårar han till slutet av 1800-talet. USA och judar utgjorde modernitetens sinnebild och förknippades med det urbana och individualitet. Båda utpekades dessutom som de främsta representanterna för kapitalismen. Efter första världskriget sammankopplades det amerikanska och judiska i en retorik om det judiska Wall Street, det judiska Hollywood och judisk jazz. Retorikens tankefigurer och fabricerade hotbilder betraktade judar och USA som en oupplöslig enhet och signalerade inte bara modernitet utan också makt. Andra världskriget, Förintelsen och upprättandet av staten Israel förändrade retorikens ton och innehåll men likhetstecknet mellan judar och USA hade redan gjutits i betong.
Det är viktigt att inte förväxla antisemitism med antisionism. Men som Markovits påpekar överlappar de två ismerna varandra. Antisionism underlättar enligt honom en accept av en antisemitisk diskurs och gör denna förlåtlig. Den erbjuder en bekväm täckmantel och katalysator för antisemitiska känslor. Författaren Imre Kertész skriver om ett nytt språk som han kallar euroantisemitism, och som i den ena meningen hyllar Förintelsens offer och i nästa gör antisemitiska utspel under förevändning av att kritisera Israel.
Kritik mot staten Israel och dess politik ska förstås inte nödvändigtvis tolkas som antisemitism, men Markovits poäng är att denna kritik ofta inkluderar etniska fördomar och stereotypa föreställningar om judar. Det faktum att Israel primärt är en judisk stat i kombination med Europas problematiska historia i relation till judarna försvårar för många gränsdragningar mellan antisemitism och antisionism. Som antisemitism ser Markovits försök att likställa Israel med Nazityskland. Ett exempel på detta är författaren José Saramagos jämförelse mellan Israels blockad av Ramallah och Auschwitz.
En stor del av skulden för den aktuella antisemitismen lägger Markovits på den europeiska vänstern. Han anklagar inte vänstern för att vara Förintelseförnekare eller för att använda klassiska antisemitiska schabloner. Däremot anser han att den utgår från en specifik förståelse av global imperialism och Israels betydelse i ett större sammanhang där USA spelar en helt central roll.
Antiamerikanismen i Västeuropa handlar emellertid inte bara om antisemitism eller stereotypa föreställningar om amerikaner utan också om europeisk självförståelse. Varken Berlinmurens fall 1989 eller det kommunistiska blockets upplösning stärkte den europeiska identitetskänslan. Den västeuropeiska befolkningen trängdes inte på gator eller torg för att hylla vad som hände i Prag eller Warszawa. Östra Europas frigörelse innebar enligt Markovits inte en injektion för den europeiska självkänslan. Ett tiotal år senare, den 15 februari 2003, blev trängseln däremot stor i de europeiska storstäderna. Från London till Rom, från Aten till Helsingfors protesterade miljontals människor mot det nära förestående kriget i Irak. Alla förenades de mot den gemensamma fienden USA. I länder som Tyskland, Frankrike och Grekland utgjorde demonstrationerna också ett stöd för respektive regering. Några utropade den 15 februari till det förenade Europas födelsedag, andra ville göra den till en nationell europeisk helgdag.
Antiamerikanism har gett Europa en enhetligare röst på den internationella arenan. USA fungerar som en motbild, allt Europa inte vill vara. Känslomässigt spelar antiamerikanismen en viktig roll för europeisk självkänsla och bidrar till att skapa en medvetenhet om att Europa utgör ett växande maktblock i konkurrens med USA.
Antipatier mot USA har dessutom blivit en sorts lackmustest för progressivt tänkande i Europa. Det är svårt att kalla sig vänster idag utan att vara kritisk till USA och sionismen, vilket Markovits finner problematiskt. Själv är han för positiv särbehandling, abort samt homosexuella äktenskap och mot Guantánamo. Han stödjer upprättelsen av en självständig palestinsk stat och har varit motståndare till USA:s utrikespolitik från Vietnamkriget till Irakkriget. Kort sagt positionerar han sig till vänster på den politiska skalan. Likväl har han svårt att accepteras av likasinnade på grund av sin syn på antiamerikanism och antisionism. Han strävar inte efter sympatiyttringar för sin politiska marginalisering utan önskar istället visa hur central antiamerikanism och antisionism är för vänstern.
Men även om antiamerikanismen har en stark förankring till vänster på den politiska skalan saknar den egentligen specifika politiska förtecken. Under mellankrigstiden underblåste fascistiska såväl som kommunistiska rörelser kritiken av USA. Manifestationerna var likartade men inte motiven. Den aktuella kritiken av det amerikanska har trots att den står stark inom vänstern en bred politisk förankring i en rad europeiska länder som Frankrike och Grekland. Inte minst brukar den nationellt orienterade högern höja rösten mot amerikanskt inflytande.
Under det kalla kriget upplevde västeuropéerna trygghet bakom amerikanska skyddsvallar trots att USA långt ifrån alltid uppträdde som hjälte. Bushs ”krig mot terrorismen” har emellertid inte vunnit stöd i den europeiska opinionen utan tvärtom mobiliserat starka antipatier förankrade i en etablerad antiamerikanism.
Genom att synliggöra antiamerikanismens premisser ger Markovits sig in på ett fält där det finns mycket litet utrymme mellan gott och ont. Försök att nyansera debatten uppfattas inte sällan som ett försvar av USA:s krig i Irak. Men Markovits är mot kriget. Protesterna sätter han in i ett sammanhang som inte bara handlar om USA:s illdåd på den internationella arenan, utan också om ett vanemässigt och idogt idisslande av fördomar mot amerikanska normer och livsstil. Stereotypa föreställningar väl förankrade i en europeisk tradition spelar en inte oväsentlig roll i kritiska utspel mot USA:s maktspråk. Utspelen kan därför mycket väl också ibland tolkas som politisk slentrian och ryggradsreflexer.
