I 20 år nu har Sydkorea betraktats som en demokrati. Sedan 1987 har presidentval hållits vart femte år, i ett land som tidigare bara hade varit med om ett enda fredligt maktskifte, år 1960. Detta väcker tre frågor: varför hade inte demokrati införts tidigare, vad möjliggjorde övergången och, inte minst, hur har demokratin fungerat?

Korea hade knappast någon erfarenhet av demokrati vid delningen 1945. Sedan år 668 hade Korea varit ett enat land, styrt av auktoritära monarker, ända tills Japan koloniserade halvön 1910. Kolonialeran präglades av politisk repression och ekonomisk exploatering, utrymmet för opposition var begränsat.

Kort efter att Sovjetunionen hade förklarat krig mot Japan beslöt USA:s försvars­departement i augusti 1945 att dela Korea längs den 38 breddgraden. Sovjetunionen, som redan då hade trupper i norr, accepterade delningen. Avsikten var att landet ­efter Japans kapitulation den 15 augusti ­under en övergångsperiod skulle förvaltas av USA och Sovjet innan koreanerna själva skulle ta över styret. Motsättningar mellan ockupationsmakterna samt inhemska nationalistiska och kommunistiska grupper ledde dock till att delningen år 1948 permanentades i och med att Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) utropades.

Rivaliteten om vilken regering som var Koreas legitima representant utmynnade i Koreakrigets utbrott 1950. Kriget, som avslutades med att ett ännu gällande vapenstilleståndsavtal slöts 1953, förstärkte delningen och skapade stark fientlighet mellan Nord- och Sydkorea.

Enligt Sydkoreas författning från 1948 valdes presidenten, liksom i USA, på maximalt två mandatperioder om vardera fyra år. En nationalförsamling upprättades, i vilken många ledamöter var kritiska till presidenten Syngman Rhee (1948–60). De auktoritära traditionerna, de spända relationerna med Nordkorea och Rhees egna maktambitioner bidrog till att den demokratiska författningen åsidosattes.

Att etablera ett demokratiskt styre tar alltid tid. Historiskt sett är demokrati en ny företeelse: begränsningarna i vår egen demokrati så sent som 1898 uttrycker till exempel Verner von Heidenstam väl med orden ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.” Och kvinnor fick som bekant rösträtt först 1921. Införandet av demokrati i Sverige hade före­gåtts av hundratals år av maktkamp mellan adel och riksdag. För Sydkorea var förut­sättningarna för att införa demokrati ojämförligt sämre, men det har i landet alltid funnits en opposition med ett politiskt inflytande.

1948 infördes också Nationella säkerhetslagen (NSL). Den föreskriver långa fängelsestraff och dödsstraff för brott som ”spionage” och ”anti-statlig” verksamhet, men definierar inte klart brotten. Nordkorea betraktas som en ”anti-statlig” organisation snarare än ett land. Icke-auktoriserade resor till Nordkorea är förbjudna. Det är straffbart att ”prisa” eller ”gynna” fienden. NSL har under åren fått mycken kritik av människorättsorganisationer för att bland annat missbrukas i syfte att komma åt misshagliga oppositionella. Lagen består än i dag, trots ökande kontakter mellan Nord- och Sydkorea.

Syngman Rhee reviderade författningen 1952 från indirekta till direkta presidentval för att förbättra sina möjligheter att bli omvald. 1954 ändrades författningen för att tillåta omval till en tredje mandat­period. Kännetecken för hans regeringstid var att författningen blev ett medel för presidenten att befästa sin makt och att maktskiftet ägde rum på icke-konstitutionell väg. Dessa drag skulle visa sig bestående. Rhee tvingades dock avgå 1960 efter att fusk hade uppdagats i presidentvalet och orsakat landsomfattande protester. Nu tillträdde en interimsregering som utarbetade en ny författning. Parlamentariskt styre infördes: premiärministern blev den ledande makthavaren.

Efter att parlamentsval hade hållits, övertog Demokratiska partiet makten i landets första fredliga maktskifte. Partiet var enigt om en författningsrevidering men var i övrigt splittrat. Denna korta demokratiska period präglades av instabilitet och utmynnade i en militärkupp 1961, ledd av general Park Chung Hee (1963–79). Militären blev nu en maktgrupp som förhindrade införandet av demokrati.

Militären kontrollerade politiken samtidigt som förberedelser gjordes för att ge maktövertagandet en legal fasad. Presidentstyre återinfördes 1962. Presidentval hölls 1963, i vilka Park vann men han gjorde det som civil. Han återvaldes 1967 och 1971. den senare gången i en omtvistad seger över Kim Dae Jung. Under en tid av starka spänningar på Koreahalvön, blev ”hotet från norr” motivet för en ny författningsrevidering 1969 för att möjliggöra en tredje mandatperiod.

Dialogen med Nordkorea blev 1972 en före­vändning att införa Yushin-konstitutionen (”revitalisering”) som är den mest odemo­kratiska författning Sydkorea har haft. Indirekta presidentval infördes och antalet omval var obegränsat. Protesterna mot diktaturen bemöttes med arresteringar, fängslanden och tortyr. Förtrycket ledde dock snarare till mer motstånd. Oenigheten inom högsta ledningen om hur de under hösten 1979 växande protesterna skulle bemötas resulterade i att chefen för underrättelsetjänsten sköt ihjäl president Park.

Mordet väckte förhoppningar om en politisk liberalisering som dock bara blev kortvarig. I enlighet med Yushin-konstitutionen tog premiärministern över presidentposten. Medan han var en svag ledare, manövrerade militären ledd av general Chun Doo Hwan bakom kulisserna. Som ansvarig för mordutredningen tog Chun först makten över militären genom en intern kupp i december 1979. Han tog sedan över också den civila underrättelsetjänsten i april 1980. Den mest kontroversiella händelsen under hans uppgång till makten var Kwangju-massakern: protesterna den 18–27 maj 1980 mot Chun Doo Hwans styre krossades brutalt med hundratals civila dödsoffer som följd.

I likhet med Park Chung Hee utarbetade Chun Doo Hwan en ny författning. Han valdes 1981 indirekt till president, dock som civil, för en sjuårsperiod. Chuns styre präglades av hårt förtryck, men oppositionen var fortsatt livskraftig. Denna samlade sig från och med parlamentsvalet 1985 bakom kravet på att införa direkta presidentval. Omfattande protester ägde rum, framför allt under 1987 – året innan Chun enligt författningen skulle avgå och Seoul vara OS-värd.

Eftersom världens blickar på grund av OS riktades mot Sydkorea, var regeringen känslig för den negativa bild nyhetsbevakningen gav landet. Även den inspiration som oppositionens seger i presidentvalet i Filippinerna 1986 gav är en extern förklaring till att regeringen i 29 juni-deklarationen 1987 gick med på att införa direkta presidentval. Protesterna hade tidigare under året ökat på grund av att en universitetsstudent hade torterats till döds, att president Chun hade vägrat att revidera författningen före OS och att före detta general Roh Tae Woo, som också var delaktig i Kwangju-massakern, hade utnämnts till regeringspartiets presidentkandidat. Att ekonomin hade utvecklats kraftigt sedan 1961 medan det auktoritära politiska styret bestod hade också bidragit. På grund av de folkliga protesternas betydelse talar man om en ”demokratisering underifrån”. Till skillnad från tidigare författningsrevideringar ändrades författningen nu i samarbete mellan regeringen och oppositionen. Presidentens mandattid är fem år. Omval är ej möjligt.

Införandet av direkta presidentval blev dock en pyrrhusseger, eftersom de båda oppositionskandidaterna Kim Dae Jung och Kim Young Sam ställde upp i presidentvalet: Roh Tae Woo vann. 1987 är dock ändå en vattendelare i Sydkoreas politiska historia eftersom alla maktskiften efteråt har skett via val. I presidentvalet 1992 valdes för första gången sedan 1960 en civil president, Kim Young Sam: 30 år av tidigare militärer vid makten var över. Viktigt för demokratin är att i presidentvalet 1997 en oppositionskandidat – Kim Dae Jung – för första gången segrade (i sitt fjärde försök). Betydelsefullt är även att tidigare presidenterna Chun Doo Hwan och Roh Tae Woo 1995 greps för korruption och fängslades 1996: likhet inför lagen är en grundpelare för demokrati. De frisläpptes emellertid redan 1997 av Kim Dae Jung som en försoningsgest efter att Asienkrisen hade drabbat landets ekonomi hårt.

Sydkorea har alltså genomfört en övergång till demokrati. Det är dock en allmän uppfattning att demokratin inte är konsoliderad. Sedan 1987 har demokratin fungerat undermåligt, en bedömning som mitt besök i Sydkorea hösten 2006 bekräftade. Missnöje uttrycktes mot presidenten Roh Moo-hyun, vars popularitetssiffror uppgavs vara lägre än någon tidigare presidents. Den viktigaste orsaken var misskötsel av ekonomin. Många menar att Roh är en oduglig ledare men detta sades även om företrädarna: alla presidenter efter 1987 hade varit inblandade i korruptionsskandaler, även om de i valkampanjerna hade talat om att eliminera korruptionen. Kim Dae Jung, vars söner fängslades för korruption, skriver i sin självbiografi ”Tasi saeroun sijag-ûl wihayô” (För en ny början, 1998) att han hellre ville ta emot applåder när han avgått som president än när han hade tillträtt. Att valdeltagandet hade sjunkit från 80 procent i presidentvalet 1997 till 70 procent 2002 visar att missnöjet med hans styre omintetgjorde den förhoppningen.

Det måste understrykas att demokrati inte är en absolut utan en relativ företeelse: brister förekommer överallt. I Sverige uttrycks ju oro över att för få unga männi­skor engagerar sig i politik och att föreningslivet är på nedgång. Även inhemska kulturtraditioner påverkar överallt demokratins funktionssätt. Konfucianismen med sin betoning av hierarkiska relationer sägs vara svårförenlig med demokrati, ett argument som dock Kim Dae Jung emfatiskt vänder sig mot – för honom är demokrati ”en universell företeelse”.

Några förklaringar till varför demokratin inte har befästs är det auktoritära arvet, konfucianska värden och regionalism. Det politiska spelet har knappast förändrats: demokratiska normer och värden är ännu inte fast förankrade. Regionalismen, som visar sig i att de sydvästra och sydöstra delarna står emot varandra vid varje presidentval, skymmer i hög grad sakfrågorna. Att den ekonomiska och politiska makten är så sammanflätad hämmar också konsolideringen.

Många människor känner sig inte delaktiga i politiken, som är starkt personfixerad. De krafter i civilsamhället som låg bakom demokratiseringen är inte de som har lett arbetet med att befästa demokratin. Många ur de ledande grupperna under den auktoritära epoken har fortsatt att inneha höga befattningar, vilket har gjort det svårt att demokratisera de politiska institutionerna. Tolerans, öppenhet och kompromissförmåga inom politiken är alltjämt bristfällig. Det kvinnliga deltagandet är lågt. Politikerförakt förekommer. Positivt är dock att civilsamhället spelar en allt viktigare roll genom att bland annat arbeta mot korruption och för ekonomisk rättvisa. Civilsamhället bidrog till att rättegångarna mot de tidigare presidenterna hölls 1995–96.

Mycket återstår alltså att komma till rätta med för att konsolidera demokratin i Sydkorea. Ändå har demokratin, trots bristerna, gjort stora framsteg sedan 1987. Med tanke på det auktoritära styret under åren 1948–87, är detta anmärkningsvärt. Dagens presidentval blir en värdemätare på tillståndet i landets demokrati.

Gabriel Jonsson är lektor i koreanska vid Stockholms universitet.