Det sitter sju uigurer på Guantánamo. De är frikända och vill åka hem. Men deras hem är ett land som inte finns – Östturkestan.
Östturkestan har länge varit en provins i nordvästra Kina kallad Xinjiang (transkriberades tidigare Sinkiang), vilket betyder ”det nya territoriet”. Efter Folkrepublikens grundande 1949 har det fullständiga namnet på provinsen varit ”Det autonoma uiguriska området Xinjiang”. Begreppet Östturkestan, som tidigare användes av turkiska folk och i västvärlden, är numera förbjudet i Kina eftersom det anses ha separatistiska anspråk. Uigurerna är ett centralasiatiskt, muslimskt, turkspråkigt folk. De utgjorde tidigare majoriteten av befolkningen i Xinjiang, men den kraftigt ökade inflyttningen av kineser efter 1949 har slutligen ändrat på proportionerna. I dag utgör uigurerna cirka 45 procent av totalt 19,5 miljoner invånare (enligt folkräkningen år 2000). Uigurernas krav på större självständighet och religionsfrihet har mött hårt motstånd från den kinesiska regimen. Deras situation kan på många sätt jämföras med den i grannprovinsen Tibet.
Redan år 2003 blev de fängslade uigurerna på Guantánamobasen helt frikända från alla misstankar om terrorism. De hamnade där av misstag men kan inte resa därifrån eftersom de inte har någonstans att ta vägen. I våras släpptes fem andra uigurer från Guantánamo. Efter fyra och ett halvt års fångenskap flögs de till Albanien, där de fått politisk asyl. Inget annat demokratiskt land ville ta emot dem. Deras öde har nyligen tagits upp i radioprogrammet Konflikt i P1, genom Randi Mossige Norheims reportage. Direkt efter det att uigurerna anlänt till Albanien begärde Folkrepubliken Kina dem utlämnade. Kina är även villigt att ta emot de kvarvarande sju uigurerna. Men USA kan inte lämna ut dem dit eftersom de där riskerar tortyr och dödsstraff. Att vara uigur och befinna sig utanför Xinjiangs gränser kan vara tillräckligt för att betraktas som terrorist i Kina.

Xinjiang eller Östturkestan kan låta avlägset för en svensk. Men det finns fler kopplingar mellan Östturkestan och Sverige än vad man skulle kunna tro. Det finns till och med de som har hävdat att svenskarna härstammar från staden Kashgar i södra Östturkestan. Uppgiften finns i den franske orientalisten och historieskrivaren Pétis de la Croixs arbete om Djingis Khan från 1710. Enligt ambassadören och turkologen Gunnar Jarring (1907–
2002) var det den mångkunnige svenske resenären Johan Gabriel Sparwenfeld (1655–1727) som övertygade Pétis de la Croix om att det stod i de gamla nordiska annalerna att svenskarna hade sitt ursprung i Kashgar. I det inre av Asien fanns en folkstam som hette geter, vilket var det samma som göter. Deras huvudstad var Kashgar, som även kallades Chasgard, vilket i sin tur var det samma som Asgard, varifrån Oden kommit. Sparwenfeld och andra samtida lärda män ansåg att uppgiften att Oden kom från Turkland styrktes i den isländska Hervarar-sagan och hos Snorre Sturlasson. Odens följeslagare var turkar, och kallades också Asiamän, det vill säga asar.
Huruvida Oden och hans ättlingar kom från Kashgar eller inte må väl vara osagt. Det tidigaste säkra belägget, enligt Jarring, för svenska besökare i Östturkestan är några karolinska soldater som tillfångatagits av Ryssland efter slaget vid Poltava. I stället för sysslolösheten i Sibirien valde de att ansluta sig till ryska armén. Några av dem skickades med en expedition söderut, med syfte att utöka tsarens territorium i Asien. De tillfångatogs 1716 av kalmuckerna som då styrde över Östturkestan. Den svenske styckjunkaren Johan Gustaf Renat gick över till de nya herrarna och blev deras rådgivare i både militära och kulturella frågor. Renats hustru, Brigitta Scherzenfeldt, som också befann sig i fångenskapen, lärde ut broderi och sömnad till kalmuckkvinnorna. Renat och Scherzenfeldt återvände till Sverige 1734. Med sig hade de, förutom tre infödda slavkvinnor, en unik karta över Östturkestan, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.
Vår mest kände Östturkestanfarare är nog annars författaren och upptäcktsresanden Sven Hedin (1865–1952). Han genomförde vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet flera expeditioner i Centralasien och hyllades som en nationalhjälte för sina geografiska upptäckter, bland annat ”den vandrande sjön” Lop Nor i Takla Makan-öknen. Numera läser väl inte många hans geografiska läsebok ”Från pol till pol” (1911), som tidigare fascinerat många skolbarn. Bland annat ovannämnda Gunnar Jarring anger den som en av orsakerna till att han började läsa turkiska vid universitetet. Efter ett långt yrkesliv som ambassadör återvände Jarring till turkstudierna och utgav bland annat år 1997 ett mastodontverk om östturkiska ortnamn utifrån Hedins dagboksanteckningar. Sven Hedins rika samlingar av arkeologiskt och etnografiskt material förvaras i Etnografiska museet.
Men Sven Hedin var inte den ende svensken i Östturkestan vid den här tiden. År 1892 beslutade Svenska Missionsförbundet att upprätta verksamhet i Kashgar, för att bana väg för kristendomen genom Asien till Kina. Två år senare kom de första svenska missionärerna dit. Ända fram till 1938 utövade Missionsförbundet mission bland den muslimska befolkningen i den sydvästra delen av Östturkestan. Området är omgivet av massiva bergskedjor i norr, väster och söder, samt den vidsträckta Takla Makan-öknen i öster, och består övervägande av öken med undantag för en rad oasstäder som får sitt vatten från de omgivande bergen.
Trots sitt isolerade läge har regionen genom historien haft ett visst kulturellt utbyte tack vare Sidenvägen, en länk mellan Centralkina och Mellanöstern och Medelhavsländerna sedan åtminstone 100-talet f Kr. Att resa till Östturkestan var mycket besvärligt och förenat med stora risker. Det enklaste sättet att ta sig dit från Europa var att med hästkaravan följa den gamla Sidenvägen över Pamirbergen. Det innebar två veckor till häst med mellan åtta och tio timmar i sadeln. De smala stigarna passerade genom forsande vatten och slingrade sig över höga bergspass. I den tunna luften på 3 700 meters höjd drabbades både hästar och resenärer av bergsjuka som ledde till yrsel, svimningsanfall och näsblod.
Om resan till Östturkestan var svår, var det ändå ingenting jämfört med vad som väntade de svenska missionärerna. Det var inte alldeles lätt att omvända de rätttrogna muslimerna, som uteslöts ur släkten och dessutom riskerade dödsstraff om de konverterade. Missionärerna fick i stället koncentrera sig på tekniskt bistånd, det vill säga sjukvård, barnhem, skolor för pojkar och flickor, samt utbildning av hantverkare. För att kunna verka i landet var det nödvändigt att först lära sig språket, det vill säga östturkiska eller uiguriska som det kallas sedan 1930-talet. Missionärernas översättningar, stavningsregler och andra standardiseringar kom att spela en stor roll för uiguriskans utveckling till ett modernt skriftspråk. 1901 startade Missionsförbundet områdets första tryckeri, för att ge ut översättningar av Bibeln, sångböcker och traktater. I sin pedagogiska nit tryckte de också skolböcker och uppbygglig förströelselitteratur såsom Lewis Wallaces ”Ben Hur” och Selma Lagerlöfs berättelse ”I templet” på uiguriska.
Under de särskilt oroliga åren på 30-talet, då inbördesstrider pågick i landet, tvingades missionärerna trycka sedlar åt de skiftande ledarna. Östturkestan var ett svårbearbetat fält och efter många års slit och umbäranden med klent resultat blev missionärerna slutligen utkastade ur landet 1938. Trots flera försök fick de aldrig möjlighet att återvända.

Delvis tack vare missionsverksamheten i Östturkestan bedrevs det under åren 1924–1942 undervisning i östturkiska/uiguriska vid Lunds universitet, som en del i ämnet turkisk språkvetenskap. För undervisningen stod nämligen docenten Gustaf Raquette (1871–1945) som lärt sig språket under sina 25 år som läkarmissionär i Östturkestan. Han hade bland annat utarbetat en grammatik och ett uiguriskt-engelskt lexikon. En av Raquettes studenter var den unge Gunnar Jarring, som fängslades så av turkiskan att han beslöt att doktorera i ämnet. Inför sin avhandling utförde han ett halvårs fältstudier i Östturkestan, där han fick husrum hos de svenska missionärerna i Kashgar. Vid tiden för studieresan arbetade Jarring extra som amanuens vid Universitetsbiblioteket i Lund. Han fick i uppgift därifrån att köpa in handskrifter till de orientaliska samlingarna.
Hösten 1929 begav sig Jarring till Östturkestan. När han efter två veckor på tåg genom Centralasien och två strapatsrika veckor på hästrygg över Pamirbergen slutligen nådde Kashgar var det som att kliva rakt in i Tusen och en natt. Kashgar var fortfarande kvar i medeltiden. Det fanns inget elektriskt ljus, inga bilar, inte ens cyklar. Böcker kopierades för hand av yrkesskrivare i basarerna. Man gick till dem med sin beställning och sedan förhandlade de med lämplig ägare av bok att göra avskrift ifrån. Men som ung, otrogen utlänning var det omöjligt att få köpa någon handskrift av de muslimska bokförsäljarna. Jarring hade i stället turen att göra bekantskap med en mindre nogräknad kringresande diversehandlare som inte tvekade att erbjuda honom handskrifter. Om detta har Gunnar Jarring skrivit i sin första memoarbok (”Åter till Kashgar”).
En alltmer uppövad skicklighet i konsten att förhandla gjorde att han kunde återvända till Lund med inte mindre än 115 handskrifter, av vilka Universitetsbiblioteket köpte in 72 stycken. 1933 disputerade Jarring på avhandlingen ”Studien zu einer osttürkischen Lautlehre”. Två år senare försökte han återvända till Kashgar, men på grund av oroligheterna i området nekades han inresetillstånd. Han tog i stället tillfället i akt och studerade östturkiska resenärer och flyktingar som passerade Srinagar i Kashmir, på andra sidan den kinesiska gränsen. Först 1978, nästan 50 år efter det första besöket, kunde Jarring återse Kashgar. Det var då en stad som genomlidit kulturrevolutionen och förvandlats till oigenkännlighet.

Den östturkestanska handskriftssamlingen i Universitetsbiblioteket i Lund har utökats genom åren, framför allt genom manuskript skänkta av Jarring själv, men även från svenska missionärer. I dag består den så kallade Jarringsamlingen av 560 handskrifter, varav många är samlingsvolymer. Därmed är det den tredje största samlingen i världen av handskrifter från Östturkestan. Jarringsamlingen innehåller unika historiska dokument från 1500- till 1900-talet, bland annat viktiga handlingar rörande Yakub Beg, som styrde Östturkestan åren 1864–1877. Efter en revolt 1864 kastades den styrande kinesiska Qing-dynastin ut ur Östturkestan, och för första gången i historien var oasstäderna enade i en oberoende muslimsk uigurisk stat. Det var en relativt kort, men betydelsefull period i Östturkestans historia, som väckte självkänslan och nationalismen hos befolkningen. Staten upphörde med Yakub Begs död och det därpå följande kinesiska återerövrandet. För närvarande pågår ett projekt vid Universitetsbiblioteket för att bevara och tillgängliggöra den unika samlingen (laurentius.lub.lu.se/jarring/).
Efter 11 september 2001 har Centralasien blivit ett politiskt högaktuellt område. De fängslade uigurerna på Guantánamobasen har återigen satt Östturkestan på kartan. Östturkestan eller Xinjiang är fortfarande ganska okänt bland de flesta svenskar, men tack vare Sven Hedin, Gunnar Jarring och Svenska Missionsförbundet har ovärderliga delar av det uiguriska kulturarvet bevarats i vårt land.

(under strecket)