Svensk litteratur har blivit en allt viktigare exportvara till Frankrike under de tre senaste decennierna och har sakta men säkert skaffat sig en nisch på den franska marknaden. Att jämföra de litterära framgångarna med dem som genererats av Ikea, Volvo och Hennes & Mauritz låter sig naturligtvis inte göra, men det finns anledning att inte bortse från kulturexportens potential som ”marknadsförare” av Sverige och dess betydelse för den bild man utomlands skapar sig av vårt land.
Om man blickar tillbaka på 1900-talet, ser man att en avgörande roll spelades av de introduktörer av svensk litteratur som fanns i bakgrunden och som ibland också tog på sig rollen som översättare av verk de ansåg angelägna. Den förste store introduktören var Lucien Maury, som i sin verksamhet täckte in nästan hela första hälften av 1900-talet. Han följdes vid halvsekelskiftet av C G Bjurström, som gjorde en betydelsefull insats både som introduktör och översättare ända fram till sin död 2001. Man kan också konstatera att Nobelpriset bidrog till att författare som Lagerkvist, Martinson och Johnson blev översatta till franska i relativt stor omfattning, liksom författare från andra nordiska länder som Undset, Hamsun och Laxness. Trots ett totalt sett ganska stort antal översatta verk var det dock knappast fråga om något verkligt genombrott för svensk skönlitteratur i Frankrike: denna förde där en på det hela taget undanskymd tillvaro fram till 80-talet. Förutom August Strindberg var det framför allt Selma Lagerlöf och Stig Dagerman som dessförinnan utmärkte sig. Strindberg står för övrigt fortfarande i en klass för sig bland svenska författare i fransk översättning, i första hand tack vare sin dramatiska produktion.
Översättningen av svensk skönlitteratur till franska tog alltså fart på 80-talet och har därefter fortsatt att konsolidera sin ställning i Frankrike. Man kan fråga sig vad som hände vid denna tid och vilka faktorer som kan ha givit upphov till uppsvinget. En viktig orsak är att det kring 1980 framträdde en ny generation översättare, ofta med rötter i den franska universitetsvärlden, bland vilka Philippe Bouquet var en av de mest tongivande. Såväl genom sina översättningar som genom sin kulturförmedlarroll har dessa nya översättare i hög grad medverkat till att flera moderna svenska författarskap blivit kända och lästa i Frankrike.
Den nya generationen översättare tog sig an uppgiften att översätta en rad yngre svenska romanförfattare på frammarsch. Bland dem som fick se flera av sina böcker i fransk språkdräkt under 80-talet finner vi Göran Tunström, Torgny Lindgren, P O Enquist, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Carl-Henning Wijkmark. Verk av dessa författare fortsatte att översättas på 90-talet, då även flera böcker av Björn Larsson och Henning Mankell drog till sig uppmärksamhet i Frankrike. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att just de nämnda författarna har blivit flitigt översatta och i många fall fortsätter att bli det i betydande omfattning: det rör sig om personer som i Sverige rönt stora framgångar hos såväl kritiker som läsare och som i flera fall och på flera sätt representerar något nytt inom svensk litteratur, både tematiskt och stilistiskt. Man återfinner inte sällan hos dem allmänmänskliga teman, som torde bidra till att böckernas innehåll engagerar läsare över nationsgränserna och upplevs som relevant.
En inte oviktig faktor i detta sammanhang är de litterära priserna. Ett antal svenska författare har fått prestigefyllda franska priser, vilket har skapat intresse för deras verk från såväl kritik som publik; här kan nämnas P O Enquist (Prix du Meilleur Livre Étranger för ”Le Médecin personnel du roi”, 2001), Björn Larsson (Prix Médicis Étranger för ”Le Capitaine et les rêves”, 1999), Torgny Lindgren (Prix Femina du Roman Étranger för ”Bethsabée”, 1986) och Jan Guillou (Prix France Culture du Meilleur Roman Étranger för ”La Fabrique de violence”, 1990).
En subgenre som måste framhållas är barn- och ungdomslitteraturen. Frankrike har inte samma väletablerade tradition att falla tillbaka på som Sverige när det gäller böcker anpassade för dessa målgrupper, vilket torde vara en av orsakerna till att svensk barn- och ungdomslitteratur fram till sekelskiftet var väl representerad på den franska marknaden. De två största namnen är Astrid Lindgren och Elsa Beskow, men också ett flertal av deras yngre kollegor har översatts till franska och blivit populära. Det förefaller dock som om svensk barn- och ungdomslitteratur under det senaste decenniet har förlorat lite av sin framskjutna position i Frankrike, möjligen beroende på en hårdare inhemsk konkurrens.
Också inom andra subgenrer har svenska författare gjort sig gällande i Frankrike, inte minst har svensk dramatik översatts och spelas sedan lång tid tillbaka, främst tack vare Strindberg och Dagerman. Redan i slutet av 1800-talet översattes ett antal av Strindbergs pjäser till franska, vilket också gäller hans norske kollega Ibsen. Man kanske rentav skulle kunna tala om en mindre nordisk ”teatervåg” vid denna tid, då ett 50-tal nordiska teaterpjäser utkom i fransk översättning. Strindbergs dramer uppförs kontinuerligt och det förefaller vara mer regel än undantag att det finns någon Strindberg-uppsättning att beskåda i Paris. Även Dagerman spelas i betydande omfattning på franska scener (ofta i form av dramatiseringar av hans prosaverk) och han har i Frankrike, nu liksom tidigare, en hängiven skara beundrare, bland vilka man för övrigt finner 2008 års Nobelpristagare i litteratur och tillika mottagare av förra årets Dagerman-pris, J M G Le Clézio; denne har ägnat Dagerman flera artiklar som har varit väsentlig för Dagermans mottagande i Frankrike. På senare tid har också Lars Norén tagit plats i sällskapet med sina relationsdramer, även om han hittills inte har blivit lika uppmärksammad inom den franska teatervärlden som sina föregångare.
Inom filmen har Ingmar Bergman en självklar plats hos franska filmentusiaster. Retrospektiverna avlöser varandra, hans filmmanus finns översatta till franska och han utgör en given referenspunkt i filmsammanhang. Även svensk lyrik har på senare tid börjat översättas till franska – tidigare rörde det sig framför allt om bidrag i antologier. Man kan till exempel notera att Tomas Tranströmers lyriska produktion mellan 1954 och 2004 är översatt till franska, liksom att Harry Martinsons ”Aniara” numera finns i fransk översättning.
Den svenska litterära våg som inleddes på 80-talet ökade i styrka under 90-talet, då den franska utgivningen av svensk litteratur uppvisade en markant ökning i förhållande till det föregående decenniet. Litteraturvågen har behållit mycket av sin kraft under det nya seklets första decennium, framför allt genom kriminalromanens massiva inbrott på den franska bokmarknaden men också genom översättning av nya, yngre författare (Jonas Gardell, Christine Falkenland och Maja Lundgren, för att nämna några).
Inte endast böcker av svenska författare har översatts i ökande omfattning under 90- och 00-talen, utan det har också skrivits böcker om svenska författare; så har till exempel Strindberg, Dagerman och Bergman blivit föremål för ingående studier av franska forskare. Det stegrade intresset för svensk litteratur i Frankrike har också visat sig i ett antal ambitiösa publikationer som mer allmänt behandlar de svensk-franska kulturrelationerna, som ”Influences” (1988), ”Une Amitié millénaire” (1993) och ”Svea & Marianne” (2007, anmäld under strecket 22/7 2008). Även essäer och facklitteratur har på senare tid börjat översättas i större omfattning; detta gäller bland annat verk av författare som Sven Lindqvist, Göran Rosenberg, Bodil Jönsson och Peter Englund, ett förhållande som avspeglar det rådande uppsvinget i Sverige för texter av detta slag.
Det är inte bara en ny generation författare och en ny generation översättare som har bidragit till att stärka den svenska skönlitteraturens ställning på den franska marknaden. Också förlagen har haft stor betydelse. Många mindre förlag har varit involverade och vart för sig svarat för ett mindre antal utgivna verk. Men framför allt är det förlaget Actes Sud, beläget i den sydfranska staden Arles, som under lång tid har satsat på nordisk litteratur i fransk översättning och som dessutom har haft turen att förfoga över tre veritabla kioskvältare, nämligen Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi. Andra förlag med specialinriktning på nordisk litteratur är Gaïa och L’Élan, men också stora, väletablerade förlag som Gallimard och Grasset har nordiska författare på sin repertoar.
Ett annat viktigt inslag är boklådornas lansering av en författare och dennes verk, något som i hög grad har gagnat till exempel Henning Mankell och Stieg Larsson, vars böcker har blivit väl omhändertagna och fördelaktigt exponerade i de franska boklådorna. Försäljningssiffror är notoriskt svåra att få fastställda, men de relativt talrika nytryck och pocketutgåvor som återfinns i handeln tyder tveklöst på att svenska författare ofta har uppskattats av de franska läsarna.
Recensioner, artiklar och intervjuer i ”rätt” tidningar och tidskrifter – och gärna samtidigt – är en oskattbar tillgång för att bli omtalad och läst. En artikel i Le Monde des Livres kan vara guld värd och betydligt mer värdefull än aldrig så många omnämnanden i landsortspressen. Det är vanligt att man i de franska artiklarna samlar flera svenska eller nordiska författare och lägger upp artikeln med utgångspunkt i speciella teman och infallsvinklar. I takt med att litteratur från de nordiska länderna har blivit mer vanligt förekommande i Frankrike, har klichéerna blivit färre och kritiken mer nyanserad. Artiklar och referat i den seriösa pressen har klart ökat i antal sedan den svenska ”litteraturvågen” sköt fart på 80-talet, vilket naturligtvis har gynnat intresset och försäljningen, och det stora flertalet anmälningar har varit påfallande positiva och uppskattande.
Det kvinnliga inslaget bland svenska författare översatta till franska har även ökat markant under de gångna årtiondena. Bland dem som har fått se flera av sina verk i fransk översättning kan nämnas Kerstin Ekman, Agneta Pleijel, Marianne Fredriksson och Majgull Axelsson. Kvinnorna är inte helt oväntat välrepresenterade när det gäller barn- och ungdomslitteratur och de försvarar likaledes väl sin plats när det gäller kriminalromaner. Parallellt med att svensk barn- och ungdomslitteratur under det senaste decenniet tappat mark i Frankrike, har den nordiska, framför allt svenska, kriminalromanen skördat lagrar. Av de översatta deckarförfattarna är många kvinnor; de på senare tid mest framgångsrika har varit Liza Marklund och Karin Alvtegen, som båda finns i fransk översättning med flera av sina böcker.
Svenska kriminalromaner fortsätter således att väl försvara sin plats i de franska boklådorna. Förutom klara kritikerframgångar, då anmälarna bland annat tagit fasta på böckernas samhällskritiska inslag i Sjöwalls och Wahlöös anda, har många svenska kriminalromaner också blivit stora försäljningsframgångar. Det är oundvikligt att än en gång nämna Stieg Larsson, vars ”Millennium”-trilogi har sålt i långt över en miljon exemplar i Frankrike och legat på den franska tio-i-topplistan i över ett år, en ära som mycket sällan vederfars utländska författare. Ytterligare ett bevis på trilogins exceptionella genomslag i Frankrike är att fransmannen Guillaume Lebeau i slutet av 2008 utkom med boken ”Le Mystère du quatrième manuscrit”, som handlar om Stieg Larsson, ”Millennium” och dess efterdyningar.
