Psalmsången är en väsentlig del av vår svenska kyrkas gudstjänst. Därför är också psalmboken en väsentlig bok. Psalmboken har en så stor betydelse inom Svenska kyrkan och dess medlemmar att den ibland har betecknats som en ”psalmbokskristen” kyrka.

Vi räknar vår första psalmbok från år 1695. Det är ett förvånansvärt sent datum med tanke på att det byggdes ett antal kyrkor i Sverige redan på 1100-talet.

Men psalmens historia börjar i Bibeln. Den stora sångskatten – gemensam för hela kristenheten – är Psaltaren med sina 150 Davids Psalmer. Länge var ordet ”psalm” synonymt med psaltarpsalm. Många av dem ger eko även i vår nuvarande psalmbok.

I den katolska kyrkan fanns länge ingen församlingssång. Den gregorianska musiken var en affär mellan liturg och kör där församlingen möjligen kunde få stämma in i ett ”Kyrie Eleison” (”Herre, förbarma Dig”).

Församlingens deltagande i gudstjänsten med församlingssång kom i gång på allvar först i och med reformationen. Martin Luther ville blåsa liv i liturgin och att församlingen skulle delta i mässan och inte endast åhöra den. Ett av redskapen för detta var att införa församlingssång. Han ville att evangeliet, det goda budskapet, skulle stimulera människor till att ”sjunga, tacka och lova Gud och vara glada i evighet”. Han skrev själv psalmer – eller kyrkovisor, som han kallade dem. Hans mest kända psalm är parafrasen på den 46 psaltarpsalmen, den som börjar: ”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, / som aldrig svikit.” Detta har i Luthers hand och efter Olaus Petris översättning till svenska blivit psalmen: ”Wor Gudh är oss en weldig borg, han är wor skiöld och weria”, som Luther även komponerade melodin till.

Vid sidan av Luther kom en hel rad av tyska protestantiska psalmdiktare och man började mycket snart samla deras sånger i häften, där, i avsaknad av en enhetlig kyrkoledning, snart nog varje stift hade sin egen version.

Till Sverige kom reformationen år 1527 i och med Västerås recess, och innan dess fanns det alltså ingen församlingssång. Den stora personligheten vid reformationens genomförande (vid sidan av Gustav Vasa) var Olaus Petri. Tillsammans med sin bror, Laurentius Petri, började han mycket snart översätta inte bara reformationens psalmer utan även latinska hymner som ”Werldelens frelsare kom här / lät see at jungfrun moder är”, en hymn från 300-talet. Tillsammans gav de ut häften med sånger och psalmer vilka i stort sett till både utformning och innehåll är översättningar från tyska. Visserligen saknar häftena författar- och utgivarnamn, men det torde inte råda något tvivel om vilka som står bakom. Av de första utgåvorna finns inga exemplar kvar. Det första fullständigt bevarade trycket härrör från 1536. Detta är egentligen de första dikter som kommer ut på svenska. Stiernhielm, som kallas för ”den svenska poesins fader” publicerade sin stora lärodikt ”Hercules” först hundra år senare. Häftet heter ”Swenske songer eller wisor nw på nytt prentade / forökade / och under en annan skick än tilförenna utsatte” och innehåller 47 sånger eller psalmer. Några av dem finns med även i vår nyaste psalmbok, även om de är något omskrivna. Där finns till exempel psalmen ”Hwar man må nu wel glädhia sig / här är stor frögd å färde / ty Gudh är oss nu nådelig / som voro döden werde”, men även den latinska hymnen ”Veni creator spiritus” som på svenska blivit ” Kom Helge Ande Herre godh / besök vårt hierta giff oss modh”. Det skulle emellertid dröja 160 år till innan den första officiella psalmboken blev verklighet.

Det är en rik flora av psalmböcker som utkommer under 1500-talet, varav några till och med heter ”Then swenska psalmboken” utan att ha stöd för en så anspråksfull titel. Det fanns även namn, hämtade från tyskan, som ”Enchiridon”, vilket närmast betyder ”handbok”. Den anges vara ”flitigt öfversedd och korrigerad” och innehåller, förutom psalmer, ett kalendarium inklusive anvisningar för hur datum för påsken skall räknas ut med söndagsbokstav och gyllental. Psalmböckerna skiljer sig åt till både urval av psalmer och deras ordningsföljd, samt med smärre varianter i texten.

Omkring år 1600 börjar prästerskapet motionera om att kungen och kyrkan skall ta ett samlat grepp om psalmboksfrågan, så att en ”Den svenska kyrkans psalmbok” kan bli verklighet. Det är bara en liten överdrift att säga att sedan dess har psalmboken i 400 år oavbrutet utretts, stötts och blötts, kommittéer har tillsatts, utlåtanden har avgivits, psalmboksförslag har lagts fram och vederbörligen kritiserats sönder och samman. Nya kommittéer har tillsatts, nya förslag har tagits fram och så vidare. Under tiden kom den ena psalmboken efter den andra, alla mer eller mindre privata. En av de mera kända var den så kallade Upsalapsalmboken från år 1645.

Denna flora av psalmböcker är märklig. Till skillnad från Tyskland med dess flora av autonoma furstendömen var ju Sverige ett enda rike med en enväldig kung. Karl XI var också mycket riktigt missnöjd med avsaknaden av en enhetlig psalmbok för hela riket och gav kyrkoherden Jesper Svedberg (sedermera biskop i Skara och för övrigt far till Emanuel Swedenborg), uppdraget att utarbeta en. Svedberg hade till hjälp bland andra den utomordentlige poeten Haqvin Spegel, som slutade som ärkebiskop.

Svedberg blev klar 1694. Han fick prästerskapets approbatur för sitt förslag och lät trycka en stor upplaga på egen bekostnad. Han satsade 50 000 daler kopparmynt av egna pengar. Men så fort den hade kommit ut, utsattes den emellertid för en skoningslös kritik, och detta trots att prästeståndet redan studerat och godkänt den. Några av de övriga biskoparna hade funnit ”många svåra fel” och ”en och annan kättersk villfarelse”, och hela upplagan drogs in. 20 000 exemplar belades med försäljningsförbud. Svedberg förlorade största delen av sitt satsade kapital. Den behandling Svedberg och hans psalmbok utsattes för utgör en skandal, utan motstycke i svensk litteraturhistoria. Det verkliga skälet till biskoparnas kritik torde ha varit avundsjuka. Det kan tilläggas att den inte var mera kättersk än att en del av den indragna upplagan senare exporterades till kolonierna i Nya Sverige.

Ett exempel på den kritik man anförde är följande. I en psalm för trettondedagen lyder en strof: ”Af Saba konungar komma tre. / Guld, rökelse, mirrham offrade de. / Halle; Halleluja”. Denna korta vers ansågs innehålla tre anstötligheter, nämligen: med Saba avses Söderlandet, vilket är fel, ty de vise männen kom från Österlandet; påståendet att de var kungar härrör ej från Bibeln, utan är ett påvligt påfund; samt att antalet kungar anges vara tre, vilket inte heller har stöd i Bibeln. Det är verkligen många villfarelser i en så kort text! Svedberg försvarade sig med att det var en ordagrann översättning av en medeltida latinsk hymn, samt att den varit publicerad i åtskilliga psalmböcker tidigare utan att någon anmärkt på den. Det hjälpte inte. Psalmen var kättersk! (Det kan tilläggas att de tre kungarnas – som alltså kanske varken var tre eller kungar – kronor på irrvägar funnit sin plats inte endast i det svenska riksvapnet, utan även på vårt ishockeylandslags tröjor.)

Kungen ansåg sig tvungen att påbjuda en omarbetning. Efter en omfattande revision kunde så en ”Uppå Kongl. Maj:ts nådigsta befallning öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad” version utkomma 1695. Detta är alltså vår första officiella psalmbok. Den innehåller 413 psalmer. 78 psalmer hade uteslutits ur Svedbergs tidigare förslag Märkligt nog finns den ovan kritiserade strofen om heliga tre konungar kvar i oförändrat skick. Även om den på grund av kritiken var starkt reviderad, brukar den ändå kallas för Svedbergska, alternativt Karolinska psalmboken. Den blev i sann mening en folkbok och lär ha kommit ut i 250 upplagor om tillsammans 1,5 miljoner exemplar innan den avlöstes av Wallinska psalmboken av år 1819. Men även sedan dess har den tryckts och spritts. Det sista trycket härrör från 1904; i vissa församlingar i Norrland var den i bruk ännu in på 1900-talet. Historiens omdöme om 1695 års psalmbok som helhet är att den är ett värdigt monument över den svenska stormaktstidens kärva och manliga reli­giositet.

Vad innehåller då denna första psalmbok? Ja, precis som i vår nuvarande finns där psalmer för kyrkoåret och dess stora högtider, där finns bönepsalmer, både till morgon och kväll; botpsalmer, tacksägelse och lovprisningspsalmer. Där finns psalmer för dop och begravning. Döden är mer påtagligt nära än den är i den nu gällande psalmboken.

På några punkter skiljer den sig emellertid från dagens psalmbok. Den börjar med en avdelning på 22 psalmer som utgörs av Luthers lilla katekes på vers. Orsaken till detta är att det ansågs lättare att lära sig vers utantill – och katekesen skulle kunnas utantill. (Detta var alltså innan ”utantilläxa” blev ett fult ord.) Exempelvis blir så andra budet, det som lyder: ”Du skall icke missbruka Herrens, din Guds namn”, på vers: ”Guds werdiga namn missbruka ej / titt tal skal wara ja och nej. / Låt inget fåfängt gå af tin mun / men hedra Gud af hiertans grund: Kyrie.”

Nästa avdelning består av parafraser på Davids psalmer. Den är stor – 92 psalmer – och några av dem har övertagits av vår nuvarande psalmbok. Ett exempel är den 121 psalmen: ”Jag lyfter mina händer / upp till Guds berg och hus.”

En detalj som är värd att nämnas är att Svedbergs psalmbok är den första som numrerade psalmerna, (detta hade till följd att man måste montera nummertavlor i kyrkorna).

När det gäller det poetiska värdet av de enskilda psalmerna är det naturligtvis svårt för oss i dag att avgöra hur stort det var för 1700-talets människor. Numer är många poetiskt stendöda och några rent pekorala. Ett exempel på detta är en psalm emot dryckenskap som finns i Upsalapsalmboken. Där beskrivs en drinkare på följande sätt: ”Podager och skabb och Wattusot / Siukdom i hufwud och bryste / Med hosta och ther til Lungsoot / Som hufwud och händer riste. / I ögonen se the illa uth / Som alltid dricka och slemma / och kinderna hängia som een klut / Ther på må tu them kenna”. När i gudstjänsten kan man ha sjungit den? I samma psalm framhålls den persiske kejsaren Kambyses från 500-talet f Kr som varnande exempel på hur det kan gå för en drinkare. Man kan fråga sig om det inte fanns bättre exempel på närmare håll.

På 1700-talet utsattes Svedbergs psalmbok för kritik från två håll, dels från de gryende väckelserörelserna, som kom med sina egna sångsamlingar: ”Mose och Lamsens wisor” samt ”Sions sånger”, dels från det litterärt kulturella Sverige. Man måste komma ihåg den väldiga utveckling som den litterära smaken upplevde i Sverige under 1700-talet från det kantigt grovhuggna karolinska språket i Stjerhielms ”Herkules” till det nästan rokokoartade uttryckssättet hos till exempel Kellgren och Lenngren eller det bondskt burleska hos Bellman. Det har vittnats om att man inom så kallade kulturella kretsar aldrig citerade psalmboken utom de gånger man drev gäck med den.

Det är inte så konstigt att en stor del av innehållet i Svedbergs psalmbok upplevs som föråldrat. Den är skriven på det språk som talades i Sverige för 300 år sedan, och med den tidens stavning. Framför allt är det gammalstavningen som nu gör ett så ålderdomligt intryck. Skriver man om en psalm till nutida stavning kan man få ett helt annat intryck.

Som exempel vill jag ta den sista psalmen, nummer 413, i dess ursprungliga klädnad, men med nutida stavning. Den är Svedbergs parafras över den aronitiska välsignelsen från fjärde Mosebok som läses vid varje gudstjänst: ”Herre, signe du och råde / Och bevare nu oss väl! / Herre, ditt ansikt i nåde / Lyse alltid för vår själ! / Herre Gud, ditt ansikt vänd, / och din fred oss alla sänd: / O Gud Fader, Son och Ande, / Dig ske pris i allo lande”.

Den psalmen står sig gott än i dag!



Psalmtoppen visas ikväll 19.00 på SVT 2