Science fiction-berättelsertar inte sällan sin utgångspunkt i kontrafaktiska satser av typen ”Tänk om...”: tänk om det gick att konstruera en maskin som möjliggör resor i tiden; tänk om det fanns intelligent liv på Mars; tänk om vi lever i en datorgenererad verklighet som styrs av en osedvanligt sadistisk demiurg...
Tänk nu om det skrevs en tysk doktorsavhandling som hävdar att det i Sverige finns en kanoniserad, inhemsk science fiction-tradition, men att de flesta svenska litteraturforskare av prestigeskäl eller ren okunnighet ofta förnekar att denna har kopplingar till den föregivet lättsmälta och populära underhållningsgenren. Detta må låta som ren science fiction, men faktum är att avhandlingen, Ulrike Noltes Schwedische ”Social Fiction”. Die Zukunftsphantasien moderner Klassiker der Literatur von Karin Boye bis Lars Gustafsson (Verlagshaus Monsenstein und Vannerdat, 351 s), lades fram redan år 2002.
I sin fascinerande doktorsavhandling i nordistik undersöker Nolte alltså ett tidigare minst sagt försummat område, den svenska framtidslitteraturen och dess relation till science fiction-genren. Hon argumenterar för att det i Sverige, ett land som annars länge präglats av ett ovanligt ringa intresse för sf-litteraturen, i jämförelse med de flesta andra länder finns överraskande många erkända författare som vid sidan av sina mer konventionella alster gjort utflykter till sf-litteraturens etablerade teman och motivkretsar.
De verk som på detta sätt kan sägas vara besläktade med sf-genren är till antalet ganska många, vilket medfört att Nolte tvingats begränsa sig till utförliga analyser av endast en handfull, Karin Boyes ”Kallocain” (1940), Harry Martinsons ”Aniara” (1956), P C Jersilds ”Djurdoktorn” (1973) och ”En levande själ” (1980) samt Lars Gustafssons ”Det sällsamma djuret från norr” (1989). Eftersom Ulrike Nolte själv är verksam som sf-författare i Tyskland och bland annat skrivit den prisbelönade romanen ”Jägerwelten” (2000) kan hon anses väl lämpad för att undersöka verken ur ett sf-perspektiv, med allt vad det innebär av intertextuella jämförelser med genrens övervägande engelskspråkiga kanon. Oftare än man skulle tro underlåter hon också att dra förhastade slutsatser om direkt påverkan från utländska förlagor. Nolte menar snarast att det rör sig om ett slags genreturism, där författare utan ingående kunskaper om science fiction ändå valt att utnyttja genrens vidsträckta möjligheter att i fiktiv form behandla politiska frågeställningar. Ett huvuddrag inom den svenska framtidsskildringen är nämligen att de flesta författare som på detta sätt chartrat ett plan till fiktionens framtidsland valt att skriva samhällskritiskt. Att denna tradition uppkommit just i Sverige, men inte i många andra länder, tror hon har att göra med att den svenska litteraturen i ovanligt hög grad varit politiskt medveten.
Inom sf-forskningen delas science fiction inte sällan upp i två poler, i en naturvetenskaplig och futurologisk så kallad hard sf, och i en mer humanistisk och samhällsorienterad soft sf. Medan den förra, som ibland anses härstamma från Jules Verne, ofta utmärks av en förkärlek för ämnen som teknik och fysik präglas den senare, i H G Wells efterföljd, av spekulationer som främst grundas på sociologiska, politiska, filosofiska och psykologiska idéer. En underavdelning till soft sf går ibland under benämningen social fiction, med vilken avses ett slags science fiction där ofta dagsaktuella, politiska, samhällsvetenskapliga och sociologiska frågor sätts under luppen genom att samtida tendenser extrapoleras i fiktiv form.
Som framgår av avhandlingens titel menar Nolte att det främst är just denna typ av samhällskritiska sf-berättelser som är representerade inom den svenska framtidslitteraturen. Hon anser dessutom att verken från Boye till Gustafsson är så starkt förankrade i sin tillkomstsituation att de indirekt kan användas för att teckna den svenska samhällsutvecklingen från andra världskriget och framåt.
En stor förtjänst i avhandlingen, som är skriven med ett fräscht utomstående perspektiv på den svenska litteraturen, är att den både ifrågasätter och kompletterar hävdvunna tolkningar av verken. I kapitlet om Boye diskuteras exempelvis, som sig bör, förhållandena i Nazityskland och Sovjetunionen, men Nolte går lite längre och hävdar att ”Kallocain” lika mycket kan sägas spegla beredskapstidens svenska paranoia och misstro. Också i behandlingen av Martinsons ”Aniara” bjuder hon på flera nya infallsvinklar, denna gång till ett verk som vid det här laget borde vara grundligt perforerat av akademiska läsningar. Martinson framstår här plötsligt som betydligt mer nyanserad och vass i sin kritik av teknikutvecklingen än vad många tidigare gjort gällande. När det gäller Jersild koncentrerar sig Nolte främst på författarens kritik av det svenska folkhemmets konformitetstendenser, den sociala ingenjörskonsten, den överdrivna tilltron till tekniken och kommersialiseringen av forskningen. Det mest intressanta i avsnittet är ändå att Jersilds stil och retorik, med relativt oavancerad metaforik och symbolik, påstås ligga mycket nära sf-författarnas traditionella, och man får intrycket att det kan ha varit genrens negativa konnotationer som legat i vägen för att många av hans verk skulle ha marknadsförts som just science fiction.
I kapitlet om Lars Gustafsson visar Nolte att de kortare inslag av science fiction som figurerat redan i författarens 70-talsverk, och som tidigare i stort sett ignorerats av svenska forskare, öppnar flera helt nya tolkningmöjligheter, i synnerhet vad gäller verkens samhällskritiska aspekter. I dessa episoder, som hon menar är grundläggande för förståelsen av verken, ifrågasätts nu inte bara det tekniska framsteget, utan hela sf-genren kan i dem ses som en bild för den totala fantasins frihet, den frihet som endast hör barndomen till och som den genomsocialiserade vuxne dessvärre aldrig kan återvända till.
Trots de övervägande samhällspolitiska läsningarna demonstrerar Nolte en bredd och öppenhet i det att hon gärna kompletterar sina analyser med andra perspektiv. Så tar hon exempelvis vid behov fram psykoanalytisk teori, drar paralleller till taoismen eller diskuterar idéer som egentligen hör hemma i kvantfysiken. I slutet av varje kapitel kompletteras också de fyra författarskapen med kortare analyser av andra prominenta genreturister, som Pär Lagerkvist, Ivar Lo-Johansson, P O Enquist och Sven Delblanc.
Ett utmärkande drag i hela den svenska traditionen av framtidsskildringar är att författarna så gott som uteslutande tecknar ett dystopiskt, pessimistiskt scenario. De negativa samhällstendenserna drivs i allmänhet mycket långt, och när det finns ett ljus i tunneln är det ofta ett annalkande tåg. Denna närmast uppgivna behandling av diktaturer, kärnvapenkrig, teknokrati och planhushållning skulle möjligen kunna förklaras med klichén om nordbornas dystra mentalitet eller som ett utslag av den förkärlek för det svårmodiga som präglat delar av den svenska litteraturen sedan naturalismens genombrott.
Mer troligt, menar Nolte, är att det rör sig om en bredare, internationell tendens eller mekanism styrd av C P Snows två kulturer, i vilken graden av pessimism står i direkt proportion till graden av kritiskt erkännande: för att en framtidsskildring belamrad med termer och begrepp hämtade ur naturvetenskapernas område inte ska bemötas med skepsis av humanistiskt skolade litteraturkritiker måste helt enkelt den fiktiva framtiden skildras i nattsvarta, teknikpessimistiska färger. Endast då kan humanistiska kritiker acceptera, eller till och med hylla verket som fullgod litteratur. Nolte anser således att denna pessimistiska ådra har mindre att göra med nationalitet än med hemvist inom det litterära etablissemanget, och med tanke på hur lätt räknade de ansedda optimisterna är i dag förefaller hennes påstående ganska svårbemött.
Samtidigt som de fyra författarskapen får representera samhällsutvecklingen från det totalitära hotet under andra världskriget, över det kalla kriget, den svenska modellen och dess överbyråkratisering, till 80-talets postmodernism, speglar de enligt Nolte också fyra utvecklingsstadier eller trender inom sf-litteraturen - från 30-talets renodlade dystopiska roman, över 40- och 50-talets berättelser om rymden och kärnvapenkrig samt 60- och 70-talets utbredda politiska intresse, till senare tiders ökade fokus på filosofiska frågor om artificiella verkligheter och intelligenser.
Hur stora likheter med science fiction uppvisar då dessa framtidsberättelser, och räcker de verkligen för att man, som Nolte verkar mena, i fortsättningen också bör betrakta verken som en del av genren? Svaret beror förstås på om man godtar hennes ganska breda definition av science fiction, och går med på att genren bland annat utgörs av samtliga berättelser som utspelas i framtiden, som bygger på den moderna vetenskapliga världsbilden och som innehåller vetenskapligt baserade uppfinningar vilka spelar en central roll i handlingen, såsom sanningsdroger, mimor, goldondrar eller levande hjärnor i burkar.
Dessa nymodigheter eller avvikelser från författarens
verkliga värld kallas inom sf-forskningen ofta nova, och utmärkande för de svenska framtidsberättelserna är enligt Nolte att de sällan handskas med särskilt originella sådana, utan att de oftast redan har figurerat en tid inom den anglosaxiska populärlitteraturen. Detta förhållande kan tolkas på två sätt - båda föga smickrande. Antingen har de svenska författarna smygläst science fiction och plockat på sig vad de tyckt vara användbara godbitar, eller så har de, ofta några år efter de utländska kollegerna, faktiskt uppfunnit hjulet på nytt. Att de sedan vanligtvis utnyttjat dessa i mer litterärt avancerade verk är svårt att förneka, men frågan är förstås om det ens är intressant att försöka avgränsa en genre utifrån rent estetiska värderingskriterier, särskilt som den estetiska halten inom den vedertagna, snävt definierade sf-genren varierat mycket kraftigt.
I sina läsningar har Nolte tagit fasta på verkens centrala nova och utför ett visst intertextuellt detektivarbete för att finna utländska
motsvarigheter. Resultatet kan säkerligen få några litteraturforskare att sätta kaffet i halsen eftersom det inte varit helt ovanligt att man gärna lyft fram exempelvis Harry Martinsons originalitet och profetiska förmåga; i Noltes behandling framstår han som föregångare nästan endast när det gäller intresset för ekologiska frågeställningar. Genomgående för de flesta av verken är vidare att Nolte anser att de, i jämförelse med populärlitterära motsvarigheter, rymmer relativt tama sf-perspektiv, vilket gör dem ovanligt lätta att analysera med hjälp av den begreppsarsenal sf-forskningen byggt upp under de senaste årtiondena. Berättelserna är sparsamma med tekniska innovationer, protagonisterna är ofta mycket jordnära, samhällsformerna kalkerade på redan befintliga sådana och de radikalt annorlunda tankegångarna lyser alltsomoftast med sin frånvaro. Nolte menar till exempel att ”Kallocain” och ”Aniara” med sina få men tydliga innovationer kan ses som ett slags stiliserade, schematiska sf-berättelser som
saknar den raffinerade lek med genrens intertexter som utmärker många av de anglosaxiska sf-verken. Det enda egentliga undantaget i detta hänseende är Lars Gustafssons novellsamling ”Det sällsamma djuret från norr”, som med sina ymniga, ibland ytterst explicita referenser till sf-litteraturen inte bara uppvisar en helt annan förtrogenhet med science fiction, utan med sin vidareutveckling av dess gängse nova också kan ses tillföra genren helt nya frågeställningar samtidigt som många av dess inarbetade sanningar och klichéer parodieras. Till skillnad från vad man inledningsvis misstänker jämför dock Ulrike Nolte ytterst sällan dessa verk med den utländska sf-traditionen i första hand för att påvisa eventuella blamerande brister i originalitet.
Trots att en del av verkens särprägel oundvikligen går förlorad i liknande jämförelser förefaller Nolte trots allt mena att de svenska genreturisterna från Karin Boye till Lars Gustafsson, inte minst med sin estetiska Fingerspitzgefühl, för både genren och den bredare litteraturhistorien gjort en berömvärd insats som saknar internationellt motstycke.
