Hitlers ”tusenåriga rike” blev bara ett dussin år gammalt men det har lämnat outplånliga spår. Det var ett traumatiserat Europa som sopade ihop skärvorna efter krigsslutet och sökte svaret på frågan hur det som skett hade kunnat ske. Vi svenskar, som stått i periferin av de katastrofer som skakade kontinenten på 1900-talet, kunde länge vårda illusionen att det som hänt inte angick oss. Först när krigsgenerationens barn på 90-talet ifrågasatte den historiebilden och krävde sanningen om Sveriges agerande under Hitlertiden kom en diskussion igång kring frågan om vår eftergiftspolitik hade varit nödtvungen och om den var moraliskt försvarbar.
För att skapa klarhet i Sveriges roll under Tredje riket gav den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson år 2000 i uppdrag till Humanistisk-vetenskapliga forskningsrådet att genomföra ett stort forskningsprogram om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Till koordinator för ”Swenaz” eller ”Nazistprogrammet”, som det snart kom att kallas, utsågs Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet. Han fick också uppdraget att skriva en ”syntetiserande slutrapport för en bred publik”. Den rapporten har nu publicerats: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Bonniers, 711 s).
Åmarks bok är den första omfattande översikten över den forskning som har bedrivits i Sverige kring frågan om vår nationella roll under Hitlertiden. Åmark, som disputerade i Stockholm 1973, har varit involverad i forskningen om Sverige och nazismen från första stund och kan av egen erfarenhet skildra hur perspektivet har förskjutits.
I historieprojektet ”Sverige under andra världskriget” (SUAV), som genomfördes från mitten av 60-talet till slutet av 70-talet vid Stockholms universitet, handlade det endast om krigsåren, och det var politikerna och militärledningen som stod i fokus. Sveriges militära beredskap var en kärnfråga med det underförstådda budskapet att våra militära resurser hade varit så bristfälliga att de långtgående eftergifterna för tyska krav under kriget var befogade. På den tiden, konstaterar Åmark, betraktade varken han eller andra historieforskare inom SUAV-programmet Förintelsen som en del av den svenska historien. Folkmordet på judarna ansågs vara ett rent tyskt och judiskt problem.
När Swenaz-projektet initierades år 2000 hade insikten mognat att bilden av Sverige som det neutrala, moraliskt oförvitliga landet var en nationell skönmålning som måste rannsakas. Nu sattes inte bara krigsåren under lupp utan även årtiondena dessförinnan, och blickfältet vidgades till att omfatta även det civila samhället: pressen, näringslivet, olika organisationer, kulturlivet, privatpersoner... Teman lyftes fram som tidigare ansetts vara irrelevanta: vilken roll spelade antisemitismen i det svenska samhället? Vad visste svenskarna om Förintelsen? Hur handhades flyktingpolitiken och hur togs misstänkta krigsförbrytare om hand?
Med sin bok har Åmark fullgjort uppdraget att ställa samman forskningsresultat från en rad olika områden och discipliner och gjuta dem samman i en ”syntetiserande” rapport. Han har grupperat frågorna i fyra kapitel. Det första handlar om Sveriges relationer till Nazityskland: utrikespolitik, ekonomiska relationer och handelspolitik, presspolitik och nyhetsförmedling. I andra delen analyseras den roll nazism, rasism och antisemitism spelade i det svenska samhället. Del tre handlar om Sverige och Förintelsen och belyser den svenska flyktingpolitiken. I sista delen reflekterar Åmark kring ”Neutralitetens moraliska dilemma”.
Boken bygger i huvudsak på tidigare forskning men Åmark går vidare och öppnar nya perspektiv. Det är dags, säger han, att sätta punkt för debatten mellan ”småstatsrealism” och ”moralism” som pågått ända sedan krigsslutet. Idag övertygar inget av dessa två perspektiv.
Småstatsrealismens företrädare hävdar att samlingsregeringens eftergifter var nödvändiga för att bevara freden. Idag kan man dock se att det i första hand var ekonomiska intressen som styrde den svenska förhandlingspolitiken. De ansvariga ville till varje pris säkra importen av varor så att ingen brist skulle uppstå som under första världskriget, och det var handeln och inte rädslan för krig som avgjorde omfattningen av vårt samarbete med Nazityskland.
Idag vet vi också att opportunism spelade en central roll för vår anpassningspolitik. Det fanns i vida kretsar ett ideologiskt intresse för nazismen, och så länge Tyskland var segerrikt ville man samarbeta med naziregimen för att garantera Sverige en privilegierad position i det ”Neuropa” nazisterna ville skapa efter Tysklands seger.
Därför kan vi avsluta diskussionen om Sverige var neutralt eller inte, för den frågan är utredd, säger Åmark. De långtgående eftergifter vi gjorde gentemot Nazityskland vederlägger tesen om vår neutralitet. Vi vet idag att det var våra egna intressen som styrde vårt agerande, vi handlade nationalegoistiskt och utgick ifrån att vi hade rätt att göra det. Något ansvar för judarna på kontinenten kände vi inte, och så länge det var möjligt för dem att fly stängde vi våra gränser av rädsla för att få en ”judefråga” i Sverige.
Men även det moraliska perspektivet, som har dominerat inom forskningen under de senaste femton åren, är problematiskt, framhåller Åmark. Det är anakronistiskt, därför att det bedömer dåtidens handlande utifrån dagens kunskaper och värderingar. Vi vet idag att Tyskland inte hade planer på att anfalla Sverige, men det kunde de dåtida aktörerna inte utgå ifrån. Vi måste sätta oss in i deras läge och inse hur svårt det var att fatta beslut i en tid när allting ställdes på sin spets, händelserna följde slag i slag och ingen riktigt hann fatta vad som skedde. Hur ska ett litet demokratiskt land handskas med situationen när en mäktig granne omvandlas till en brutal diktatur? Vad innebar det för svenskarna att bo granne med ondskan? Vilka problem ställdes de inför och vilka förutsättningar hade de att klara av dessa problem?
Det är dessa frågor vi måste analysera om vi vill förstå vad som skedde i Sverige under nazitiden, säger Åmark. Det är lätt att döma i efterhand, men moraliserandet blir ytligt om det inte följs upp med analyser av vilka konsekvenser ett annat agerande kunde ha fått. Och vi måste också ställa frågan vilka följder vår hållning fick för utvecklingen i Tredje riket och för Nazitysklands möjligheter att genomföra sin politik.
Man kan inte generalisera och säga att Sverige handlade si eller så, varnar Åmark. De ansvariga politikerna hade ofta skilda åsikter och många beslut föregicks av intensiva debatter. Inom det svenska samhället drog olika grupper åt olika håll. Det fanns inget regelverk för hur den tyska nazipropagandan i Sverige skulle bemötas och därför handhades dessa frågor på olika sätt. Några företag rättade sig efter nazisternas krav att avskeda judar, andra gjorde det inte, några präster följde raslagarna vid giftermål, andra inte. Ett centralt organiserat demokratiskt försvar mot den nazistiska propagandaoffensiven fanns inte.
Idag, när vi har facit i hand, kan vi förvånas över hur svårt det uppenbarligen var för dåtida svenskar att förstå vad Nazityskland var och vad det stod för, säger Åmark. Per-Albin Hansson och många med honom såg i kriget inte en ideologisk kamp mellan demokrati och diktatur utan ett stormaktskrig, där det låg i Sveriges intresse att förhålla sig neutralt. Samlingsregeringen var därför mån om att tysta ner alla kritiska röster för att inga konflikter skulle uppstå. Skildringar av naziterrorn avfärdades som ”grymhetspropaganda” och förbjöds.
Den aggressiva nazismen hade i Sverige ingen framgång, och nazistpartiet hade en ytterst ringa uppslutning: 1 procent. Men det fanns en utbredd vardagsantisemitism – ett ”antisemitiskt bakgrundsbuller” kallar Åmark det. Många svenskar delade nazisternas övertygelse att judarna hade för mycket makt och borde hållas i schack och hade därför ringa empati med dem som flydde undan Hitlerregimen.
Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 började dock en omsvängning i Sveriges flyktingpolitik. De skandinaviska judarna kände man ansvar för, och när det 1942 blev känt att de norska judarna torterades och deporterades sattes räddningsaktioner i stor skala igång. Det fanns heller inget motstånd mot den beslutsamma aktionen för att rädda Danmarks judar över sundet i oktober 1943.
Vi måste se att inställningen till flyktingfrågan i Sverige genomgick en dynamisk förändring, påpekar Åmark. Slog vi på 30-talet igen dörren för flyktingar, stod den vid krigsslutet på vid gavel. När 10 000 koncentrationslägerfångar fick vård i Sverige i juni 1945 stötte det inte på några protester.
I sista delen av sin bok går Åmark in på neutralitetens moraliska dilemma och tar upp frågan vad Sveriges agerande gentemot Nazityskland har betytt för efterkommande generationer. Vår hållning under Hitlertiden, konstaterar han, har lämnat djupa sår och lever vidare idag som ett olöst moraliskt trauma. Vi bodde granne med ondskan och vi kunde inte motsvara den självbild vi har av Sverige som det moraliskt oförvitliga, förebildliga landet. Det gör ont.
Bearbetningen av Hitlertiden har i vårt land, det klargör Åmarks analys, genomgått samma stadier som i Västtyskland men med en betydande tidsförskjutning. Under de första efterkrigsdecennierna dominerade förträngning och tabubeläggning. Därpå följde bortförklaringar och rättfärdigande. Mot det protesterade krigsgenerationens barn och krävde klarhet. Efter årslånga debatter har man slutligen kunnat enas: även den som valde att tiga och anpassa sig under Hitlertiden hade ett medansvar för vad som skedde, men vi efterlevande har inte rätt att döma, eftersom vi sluppit leva i en så fasanfull tid och därför förskonats från problem som krigsgenerationen ställdes inför.
Och nu, då det stadiet är nått, kan även vi svenskar äntligen börja bearbeta känslor på ett djupare plan – det trauma Åmark talar om som ärvs vidare från generation till generation: skuldkänslor över vårt svek mot judarna under Hitlertiden, sorg över att Förintelsen kunde ske och få ett så katastrofalt förlopp, skam för att vi överlät åt andra att bära de bördor och offer som krävdes för att Nazityskland skulle besegras – en skam som Åmark, född 1944, själv känner när han i Norge står inför minnesmonument över dem som fallit i kampen mot Hitler.
Åmarks reflektioner kring neutralitetens dilemma öppnar nya perspektiv som för vidare. Sitter skam- och skuldkänslor djupare hos oss än i de krigförande och ockuperade länderna? De kan med rätta beteckna sig som Hitlers offer, men den ursäkten har ju inte vi. Är det därför just vi svenskar har tvekat så länge att ta itu med vår roll under Hitlertiden?
Åmarks rapport kommer att bli ett standardverk, inte bara inom historieforskningen utan också inom andra discipliner. Då han har tagit sitt uppdrag att skriva för en bred publik på allvar använder han sig av ett enkelt och vardagligt språk, och han belyser komplicerade sammanhang på ett åskådligt och lättfattligt sätt. Hans bok torde därför väcka stort intresse även utanför fackkunniga kretsar. Man kan hoppas att detta viktiga verk får den vida läsekrets det förtjänar.
