I över 20 år har den väpnade tamilska befrielserörelsen LTTE – Liberation Tigers of Tamil Eelam – klassats som den effektivaste och mest brutala terrororganisationerna i världen. Militärteoretiker har beskrivit Velupillai Prabhakaran, LTTE:s grundare och obestridde ledare, som en av 1900-talets mest briljanta innovatörer på gerillakrigföringens område vid sidan av Mao Zedong, den nordvietnamesiske överbefälhavaren Vo Nguyen Giap och Ernesto Che Guevara. Uppskattningsvis 65 000 människor har dödats från inbördeskrigets utbrott 1983 till 2002, då regelrätta fredsförhandlingar inleddes mellan de tamilska tigrarna och den lankesiska regeringen, med norska diplomater som medlare. En miljon internflyktingar har tvingats bort från sina hem under konflikten. Ungefär 600 000 hade flytt utomlands. Prabhakaran är, vid sidan av Usama bin Ladin, en av världens mest eftersökta brottslingar men hyllas samtidigt som en halvgud av tusentals fanatiska anhängare.
En första biografi över LTTE:s hemlighetsfulle ledare har nyligen publicerats. Bokens fullständiga titel lyder Inside an Elusive Mind – Prabhakaran: The First Profile of the World's Most Ruthless Guerilla Leader (Vijitha Yapa Publications, 290 s). Författaren, den indiske journalisten M R Narayan Swamy, har bland annat arbetat för nyhetsbyrån AFP och har bevakat utvecklingen på Sri Lanka sedan 80-talets början. Den uppmärksammade boken ”Tigers of Lanka”, som Narayan Swamy gav ut 1994, har blivit ett standardverk om LTTE och den långvariga konflikten på Sri Lanka.
Först några ord om den historiska bakgrunden. Singaleserna, den lankesiska majoritetsbefolkningen, talar ett indoeuropeiskt språk och anses ha invandrat från norra Indien för ungefär 2 500 år sedan. Det tamilska Cholariket i Sydindien, som hade sin blomstringstid under åren 800 till 1 200 e Kr, dominerade periodvis handelsvägarna på Indiska oceanen från Östafrika till Indonesien och erövrade bland annat Sri Lanka. I synnerhet under den epoken invandrade tamiler och bosatte sig på norra delen av ön och längs östkusten. En särskild befolkningsgrupp, som kallas indiska tamiler, rekryterades av de brittiska kolonisatörerna på 1800-talet som plantagearbetare. Av Sri Lankas befolkning på 20 miljoner är 67 procent singaleser och ungefär 20 procent (4 miljoner) tamiler. Den aktuella etniska konflikten har också en religiös dimension. Den moderna singalesiska identiteten genomsyras av det theravadabuddhistiska kulturarvet medan de flesta tamilerna är hinduer och en minoritet är muslimer.
Sri Lanka är fortfarande – i stort sett – en plantageekonomi. Ungefär 750 000 hektar, vilket motsvarar 44 procent av landets odlade areal, utnyttjas för odling av te, naturgummi och kokosnötter. De tre exportgrödorna står än i dag för den största delen av Sri Lankas utländska valutaintäkter. Ständigt fallande världsmarknadspriser – sedan 1950-talets början – har skapat en svårhanterlig samhällskris i landet som successivt förvärrats av den snabba befolkningsökningen och bristen på alternativ. Det latenta missnöje, som
strukturkrisen genererat, har gynnat hänsynslösa etniska politiker som sällan tvekat att spela ut befolkningsgrupperna mot varandra och göra den utpekade motparten till syndabock och hatobjekt.
Det självständiga Sri Lankas första regering bildades 1948 av det mångkulturella majoritetspartiet UNP, United National Party. Partiets ledarskap hade rekryterats från den engelsktalande och västutbildade samhällselit som strävade att överbrygga landets interna motsättningar till förmån för satsningar på modernisering och framtida välfärd. Men redan efter några år bröts det pluralistiska UNP sönder. I parlamentsvalet 1956 segrade SLFP, Sri Lanka Freedom Party, ett etniskt parti vars mål var att gynna singaleserna på de andra gruppernas bekostnad och göra buddhismen till statsreligion. En av de första åtgärder som Solomon Bandaranaike”s SLFP-regering vidtog var att ersätta engelskan som landets officiella språk med singalesiskan, en åtgärd som omedelbart raserade karriären för de välutbildade tamilska byråkrater som dominerat förvaltningsapparaten under den brittiska epoken. Regeringens provokativa identitetspolitik startade en etnisk sönderfallsprocess, konstaterar Narayan Swamy, en destruktiv spiral där UNP och SLFP konkurrerade med ständigt nya diskriminerande reformförslag i syfte att vinna den singalesiska majoritetens röststöd. Ett par decennier av fruktlösa förhandlingar underminerade ofrånkomligen de kompromissvilliga tamilska politikernas ställning och stärkte de extrema separatistpartier som krävde en självständig tamilsk stat på norra Sri Lanka.
Prabhakaran föddes 1954 i en småstad på den tamildominerade Jaffnahalvön. Barndomskamrater har beskrivit honom som ett bortskämt sladdbarn, en blyg plugghäst som köpte böcker för veckopengarna. Redan från början var det självklart att han skulle göra karriär som byråkrat precis som fadern och många andra inom den tamilska medelklassen. Framtidsutsikterna mörknade dock alltmer under 60-talet på grund av regeringens antitamilska politik och den förvärrade arbetslöshetskrisen. En alltmer desillusionerad Prabhakaran slukade historiska romaner som glorifierade mäktiga tamilska riken och hinduiska krigare i ett fjärran förflutet.
Åren kring decennieskiftet 1970 var, som bekant, studentprotesternas tid över hela världen. Tamilska studenter demonstrerade på Jaffnas gator och gick till våldsam attack mot regeringsfordon och byggnader. Tillsammans med några kamrater hejdade Prabhakaran en statsägd buss på en landsväg och satte omedelbart eld på fordonet. Från den dagen var han på flykt, hänvisad till en illegal karriär eller internering på livstid. Den 27 juli 1975 ledde Prabhakaran en kommandogrupp som mördade Jaffnas borgmästare Alfred Duriappah. Det välplanerade dådet chockade Sri Lanka, konstaterar Narayan Swamy. Trots massakrer och etniska rensningsoperationer under de gångna åren var attentatet det första politiska mordet som ytterligare bidrog till att förvärra samhällskonflikten. Extremisternas terrorstrategi var enkel – det gällde att blåsa under den etniska hatprocessen och provocera fram ett gerillakrig i de tamilska provinserna som den reguljära lankesiska armén aldrig kunde vinna. Efter mordet på Duriappah hade Prabhakaran profilerat sig som de militanta separatisternas främsta kultfigur. Hans närmaste politiska förebild stod att finna i Vietnam där den kommunistiska vietconggerillan nyligen segrat efter trettio års krig mot den forna kolonialmakten Frankrike och USA.
De ursprungliga tamilska tigrarna var en tidstypisk stadsgerillagrupp som uppstått i Jaffna vid 70-talets början. Några år senare grundades terrorcellen TNT, Tamil New Tigers, av en liten krets av trofasta sammansvurna med Prabhakaran som ledare. Vid en hemlig konferens den 5 maj 1976 bildades LTTE, de tamilska befrielsetigrarna, och TNT upplöstes. Den nya organisationen formades som ett leninistiskt avantgardeparti. Antagningsreglerna för nya rekryter var stenhårda. En befrielsetiger fick avsvära sig alla världsliga njutningar som alkohol, tobak, spel och kärleksrelationer. De försågs med en cyanidkapsel i en halskedja som skulle användas när alla andra flyktvägar var avskurna. Ingen skulle någonsin fånga en befrielsetiger levande.
LTTE iscensatte – precis som konkurrerande tamilska terrorgrupper – bankrån, kidnappningar och överfall på polisstationer för att ackumulera ett startkapital. Av långt större betydelse var dock det intima samarbetet mellan Prabhakaran och M G Ramachandran, inflytelserik chefsminister i den sydindiska provinsen Tamil Nadu från 1977 till sin död 1987. Tamilska organisationer i Indien bidrog med resurser och lät LTTE bygga träningsläger, militärsjukhus och baser. Men också den indiska centralregeringen sponsrade de tamilska separatisterna. Den indiska underrättelsetjänsten RAW ordnade bland annat kurser i sabotageverksamhet och bergskrigföring. 1983, när rykten cirkulerade att Indira Gandhis regering skulle utrusta en tamilsk gerillaarmé i hemlighet, strömmade tusentals nya rekryter till LTTE och de andra terrorgrupperna. Året därpå utbildades 200 befrielsetigrar av den indiska arméns experter.
LTTE drogs in i ett vittsyftande stormaktsspel där Gandhi – som upprätthöll vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen – utnyttjade den etniska konflikten på Sri Lanka för att destabilisera president Jayewardenes USA-vänliga regering och stärka Indiens ställning som regional stormakt i Sydasien, skriver Narayan Swamy. Som ingen annan kunde den mästerlige strategen Prabhakaran utnyttja de skiftande konjunkturerna under de år då västvärlden, och i synnerhet Indiens arvfiende Pakistan, stödde den afghanska mujahedingerillans uppror mot den kommunistiska kabulregimen och de sovjetiska ockupanterna. Sakta men säkert manövrerade LTTE ut de övriga tamilska terrorgrupperna. Under ett veckolångt blixtkrig i maj 1986 förintade befrielsetigrarna, för att ta ett exempel, den konkurrerande gruppen Telo genom en skoningslös massaker. I december samma år krossades organisationen Eprlf på liknande sätt. Under 80-talets lopp lade Prabhakaran grunden till det globala kontaktnät – och det hemliga företagskonglomerat – som under nästa decennium skulle göra LTTE till en av världens mest effektiva mordorganisationer.
I juli 1987 lyckades den indiska regeringen, med premiärministern Rajiv Gandhi som fredsmäklare, förhandla fram ett fredsavtal mellan colomboregeringen och de tamilska separatisterna. Indiska fredsbevarande styrkor övertog administrationen av de tamilska provinserna på norra och nordöstra Sri Lanka. Men redan i oktober samma år gjorde LTTE uppror. Trots att Indien utökade ockupationsstyrkan från 5 000 man till ungefär 100 000, och dessutom stöddes av de övriga tamilska grupperna, stod de handfallna inför befrielsetigrarnas raffinerade gerillakrigföring. När den indiska armén gav slaget förlorat och lämnade ön, på nyåret 1990, övertog LTTE i realiteten administrationen av de evakuerade provinserna.
Under den senaste femtonårsperioden har befrielsetigrarna, trots förnyade lankesiska erövringsförsök från 1990 till 1999, konsoliderat sin maktställning.
Tamilska dissidenter har avrättats av särskilda ”revolvergrupper” och LTTE:s mordkommandon, de så kallade Svarta tigrarna. I maj 1991, när aktuella opinionsundersökningar antydde att Kongresspartiet skulle segra i det förestående indiska parlamentsvalet, beordrade Prabhakaran det sensationella självmordsattentat som dödade Rajiv Gandhi. I maj 1993 sprängdes den lankesiske presidenten Premadasa till döds i ett liknande terrordåd. Av ungefär 450 000 exiltamiler, som är spridda över hela världen, finns knappast några som vågar protestera mot utsända tigrars skattekrav och utpressningsförsök, skriver Narayan Swamy. LTTE äger företag och fast egendom i en lång rad länder från Storbritannien till Canada, Singapore, Frankrike, Thailand och många flera. Organisationens rederier blandar legala godstransporter med lönsam smugglingsverksamhet.
Den långvariga lankesiska strukturkrisen – och den katastrofala etniska politiken – har fött en månghövdad hydra som knappast någon fredsprocess kan tämja. Den politiske entreprenören Velupillai Prabhakaran är, precis som andra krigsherrar från Afrika till Kaukasus och Afghanistan, en makthavare att räkna med i dagens värld.
