Psykologiska test har nu funnits i ungefär hundra år och användningen av dem tycks bara öka. De första testen var så kallade intelligenstest, vilka fortfarande används; i mängder av studier har man funnit att intelligenstest ger en ganska god prognos för prestation i många olika typer av yrkesbefattningar.
Personlighetspsykologin har en lång historia, som ytterst går tillbaka på Galenos temperamentslära under antiken. Under 1800-talet var frenologin populär, läran om hur man kan ställa diagnos på personlighet utifrån ”knölar” på kraniet, men den diskrediterades grundligt mot slutet av seklet. Behovet av personlighetsdiagnostik kvarstod dock. På 1920-talet uppstod en efterfrågan på test som skulle mäta sådant som emotionell stabilitet, utåtvändhet och integritet.

Det visade sig emellertid betydligt svårare att konstruera sådana test än intelligenstest, och dessutom svårt att väsentligt förbättra den prognos som görs på grundval av intelligens. Svårigheterna var av flera slag. För det första var (och
är fortfarande) många personlighetstest av självrapporttyp, det vill säga den testade ska ta ställning till påståenden. Som exempel på detta kan tas ”Jag är ofta nervös”. Den som håller med om detta påstående får poäng i en skala som avses mäta nervositet. I typfallet har man ett antal, kanske 10-20 sådana påståenden som varierar temat nervositet och som kan vara positivt eller negativt formulerade. Problemet är att den testade givetvis genomskådar uppläggningen och svarar enligt sina egna syften. Gäller det att bli antagen till ett jobb som uppenbart inte passar för nervösa personer är det troligt att den testade skönmålar sig själv och svaren blir värdelösa om de inte korrigeras för en sådan tendens.
En annan svårighet har att göra med att personligheten är ett luddigt begrepp. Vilka är egentligen personlighetens dimensioner? Den moderna forskningen om den frågan har pågått i nästan ett sekel. I början tycktes antalet dimensioner bli större och större. Några forskare gick igenom en engelskspråkig
ordbok och fann cirka 7 000 ord som kunde antas beskriva olika personlighetsdimensioner. Så småningom utvecklades statistiska metoder med vars hjälp detta kaos kunde reduceras till ett mindre antal. Psykologen Raymond Cattell fann 16 dimensioner och de ligger som grund för det välkända testet ”16 pf”. Senare fann andra att det gick att reducera antalet till bara fem, kallade ”the big five”: utåtvändhet, pålitlighet, nervositet, öppenhet och sociabilitet. Dessa begrepp återkommer som centrala i många kulturer, särskilt de som använder indoeuropeiska språk. En stor del av forskningen kretsar numera kring de fem stora, och nya föreslagna dimensioner måste alltid visa att de har något nytt att ge utöver dem, vilket inte är lätt.

Ska vi nöja oss med att personligheten har fem dimensioner, varken mer eller mindre? Personligheten är förstås en oerhört viktig aspekt i många sammanhang, inte minst i arbetslivet. Men i en klassisk bok publicerad 1968 visade Walter Mischel, professor vid Stanforduniversitetet,
att personlighetstest ytterst sällan kan ringa in mer än en ganska blygsam del av arbetsprestationen, cirka 10 procent. Det var visserligen före de fem storas dagar och värdet uppskattas numera vara något högre, inemot 15 procent, men det mesta förblir alltså oförklarat utifrån dessa så kallade psykometriska test. Kanske vi måste ta till ett helt annat sätt att tänka kring personligheten?

Annie Murphy Paul diskuterar i sin bok The Cult of Personality: How Personality Tests are Leading Us to Miseducate Our Children, Mismanage Our Companies, and Misunderstand Ourselves (Free Press, 320 s) ingående och mycket kritiskt de viktigaste personlighetstesten: Rorschach, Myers-Briggstestet, Cattells 16 pf, TAT-testet, diverse test där barn uppmanas att göra teckningar som sedan tolkas, MMPI och naturligtvis de fem stora. Hon beskriver på ett intresseväckande sätt hur dessa test utvecklats. Det kan röra sig om tilllämpningar inom vården, rättsväsendet och inte minst näringslivet. Somliga av dem är av
självrapporttyp (16 pf, MMPI, Myers-Briggs) medan andra är projektiva, det vill säga de presenterar ett mångtydigt material (som Rorschachs bläckplumpar) och psykologen tolkar svaren mer eller mindre subjektivt. Testen har fått stor genomslagskraft med många praktiska tillämpningar. Varje år testas miljontals människor med dem. För upphovsmännen torde de vara små guldgruvor. Bara i USA omsätter de årligen cirka 700 miljoner dollar. Testmarknaden utmärks av en betydande tröghet. Kravet på forskning och nyutveckling är svagt, vilket givetvis ytterligare ökar den ekonomiska vinsten för testförlagen. Forskning bedrivs givetvis men tycks sällan leda till några förändringar av testen. Rorschachtestet, för att ta ett exempel, introducerades ursprungligen 1921, och än i dag används samma bläckplumpar.

Paul visar hur vissa personlighetstest skapat grunden för en ”kult”. De har många användare som är bergfast övertygade om metodernas giltighet och som fortsätter att använda dem trots att forskningen gett dem
mycket svagt stöd, om något alls. Testen seglar på en framgångsvåg som tycks bli allt starkare. Det är en utveckling som pågått sedan mitten av 1900-talet. I stort samma test som är ledande i dag fanns redan då.
Benägenheten att genomskåda testerna och ge alltför positiva svar har gjort att man utvecklat statistiska metoder för att försöka korrigera sådana tendenser (även om ett ledande test för mätning av de fem stora - NEO-PI-R - saknar sådana skalor). MMPI är ett test som var tidigt ute med den idén. Detta test är främst tänkt för kliniska tillämpningar och ger skalor på till exempel depression eller paranoia. Det har fått en enormt omfattande tillämpning, men själva grundidén tycks inte fungera. De skalor man bygger på är rent statistiskt konstruerade. De är baserade på vad psykiatripatienter med skilda typer av diagnos sagt om sig själva. Men skalorna har inget tolkbart psykologiskt innehåll. De tycks inte mäta några kända begrepp och de har visat sig tämligen otillförlitliga när det gäller att
ställa diagnos på nya patienter. Sambandet med ett annat ledande kliniskt test, Rorschach, är obefintligt.

Cattells test 16 pf ger vidare en alltför komplicerad bild av den testade. Vem kan få någon ordning på 16 dimensioner, särskilt om de benämns med Cattells kryptiska neologismer? Valideringen av detta test inom näringslivet lämnar mycket i övrigt att önska, trots att det funnits sedan 40-talet.
Forskningen har dock visat att självrapporttest har en viss användbarhet och kan ge en viktig komplettering till annan information, speciellt om de korrigeras beträffande skönmålning. Detta säger Paul aldrig klart ut, och hennes avvisande av självrapporttest är onyanserat även om hon med all rätt pekar på många problem med dem.

Myers-Briggs-testet är en historia för sig. Det är ett självrapporttest och bygger på Jungs teori om att det finns åtta psykologiska typer. Två amatörpsykologer, Isabel Myers och Katharine Briggs, knåpade ihop sitt test på 40-talet efter att ha läst en bok om Jungs typteori. De lade
till åtta typer och laborerar alltså med totalt 16. De menar att typindelning låter sig göras med deras enkla flervalstest som tar cirka 20 minuter att besvara och som kan utvärderas av en dator. Detta motsatte sig Jung, som ansåg att typindelning är ett alldeles för schematiskt sätt att beskriva människor och han ansåg sannerligen inte att det kunde göras med ett enkelt flervalstest på 20 minuter.
Trots dessa betänkligheter är testet en stor framgång. Varför? Människor uppskattar de beskrivningar som testet producerar. De är genomgående positiva och smickrande. De bygger naturligtvis på den testades egna, självbeskrivande svar och därför känner man igen sig. Det är sig själv man ser i Myers-Briggs spegel, men det är en sminkad och förskönad bild. Vem vill inte tro på sådant? Testet används till lite av varje, även i vårt land där hundratusentals testningar har gjorts. Det kan gälla urval (fast detta tar testagenturen avstånd från, vilket hedrar den), sammansättning av arbetsgrupper eller
yrkesrådgivning. Kärnidén är att testet skapar en ökad självkännedom, men ingen forskning har kunnat verifiera den tesen. Det troliga är att testet bekräftar den självuppfattning som den testade redan har, förser den med en ”vetenskaplig” legitimitet och förklarar att han eller hon på många sätt är en bra person.

Paul är inte heller nådig mot de projektiva testen. Rorschach har man inte lyckats att övertygande validera, och i det amerikanska rättssystemet tycks det bli mindre populärt med tiden. Den kritiska diskussion som förs i böcker av den typ som publicerades av Wood, Nezworski, Lilienfeld, och Garb för några år sedan (”What”s Wrong With the Rorschach Test?”) tycks åtminstone i USA läsas av advokater som lärt sig ställa kritiska frågor till psykologer och psykiatriker.
Samma kritik kan riktas mot andra projektiva test. TAT-testet utvecklades på 30-talet av Henry Murray vid Harvarduniversitet. Murray hade liksom Myers och Briggs inspirerats av Jungs typteori men hans test är helt annorlunda. Det
använder sig av tavlor som visar människor i mångtydiga situationer. Uppgiften är att berätta deras historia. Utifrån sådana berättelser ansåg Murray att han kunde ställa diagnos på testpersonernas personlighet, och inte bara på ytan som Myers-Briggs, utan på djupt liggande omedvetna krafter som drev de testade. Inga av dessa anspråk har validerats utöver de fallbeskrivningar som publicerats av Murray och andra. Ett i Sverige utvecklat projektivt test, DMT, har påståtts ge tillförlitliga prognoser för stridsflygares sätt att fungera. Det har använts för urval av piloter inom många länders flygvapen, men uppföljningar visar att det inte håller måttet. Sambanden mellan testet och piloternas prestationer är i stort sett slumpmässiga. De ursprungliga, mycket lovande, resultaten framstår som oförklarliga.

Under andra världskriget fick Murray i uppdrag att utveckla metoder för att välja ut amerikaner för spionuppdrag över hela världen. Ingen tycks veta om hans metoder fungerade men det var ett dramatiskt
uppdrag och efter kriget tog andra över hans idéer och utvecklade en metodik för simuleringsövningar. Detta har nu blivit en omfattande verksamhet. De prövade - det kan gälla sådant som befattningar som företagsledare - får under flera dagar ett antal uppgifter som liknar arbetsuppgifter. Deras sätt att lösa dessa uppgifter observeras och bedöms av psykologer. Sådana bedömningar har ett visst prognosvärde, och de fungerar betydligt bättre än TAT-testet.

Pauls kritik av testen är mycket läsvärd och informativ men den är alltför generell. Ta till exempel hennes diskussion av de fem stora. Det är sant att de beskriver personligheten med grova penseldrag, lite som de första frågor man vill ställa om en ny bekantskap som man inte tidigare haft någon information om. Är det en trevlig, utåtvänd, pålitlig, sällskaplig och stabil person? Onekligen viktigt att veta om det gäller en anställning! Men visst finns det oändligt mycket mera att säga om en person. Om situationen helt förändras kanske hon visar helt nya
sidor?
I en artikel i The New Yorker (20/9 2004) beskrev Malcolm Gladwell ett fall med en amerikansk soldat under andra världskriget. I det civila var han stillsam och fredlig, kulturintresserad och kanske lite inåtvänd. I djungelkriget mot japanerna förvandlades han till en stridslysten och blodtörstig Rambo-typ. Vem kunde ha gjort en prognos av det? Säkert inte Myers-Briggstestet, i alla fall, och det verkar inte troligt att andra personlighetstest skulle ha klarat det.

Inför sådana exempel måste medges att prognoser till en dramatiskt annorlunda situation är något som är svårt eller kanske omöjligt att göra. Men om situationen är ungefär densamma kommer människor att bete sig på ett likartat sätt. Detta är en tillräcklig grund för många praktiska tilllämpningar.
Paul lyckas inte heller övertyga om att det finns väl fungerande alternativ till testen. Det enorma suget efter sätt att mäta personligheten kommer att fortsätta att skapa efterfrågan på dessa test och det är bara att hoppas att humbug
och skoj ska få lite färre kunder än hittills. Det finns lovande resultat och praktiskt värdefulla metoder men det gäller att skilja agnarna från vetet.

(under strecket)