I år har det gått 50 år sedan avkoloniseringen av fjorton franska kolonier i Väst- och Centralafrika. Trots den långa tidsrymd som gått sedan självständigheten har Frankrike mer än andra kolonialmakter behållit ett starkt inflytande över sina forna kolonier i Afrika. Genom sin närvaro har Frankrike fått tillgång till en exklusiv inflytandesfär som bidragit till landets grandeur och position som internationell aktör, tillgång till strategiska resurser som uran och olja, en marknad för franska varor samt – inte minst – en inflytandesfär där man kunnat projicera sina språkliga och kulturella ambitioner om en fransktalande gemenskap. Kontinuitet har därför varit ledord för Afrikapolitiken under hela Femte Republiken under så vitt skilda presidenter som de Gaulle, Pompidou, Giscard d’Estaing, Mitterrand och Chirac.
Före presidentvalet 2007 talade Nicolas Sarkozy om behovet av förändring och nya relationer till Afrika. I samband med ett besök i Benin år 2006 betonade han värdet av ”vänskapliga, konstruktiva och balanserade” relationer med Afrika. Dessa skulle bygga mer på transparens och mindre på de nätverk som tidigare kännetecknat Frankrikes relationer till Afrika. Sarkozy menade att det skulle bli ett slut med ”hemliga sändebud som inte har något annat mandat än det som de hittar på åt sig själva” (Radio France Internationale 19/5 2006).
I slutet av maj 2010 stod Sarkozy värd för sitt första fransk-afrikanska toppmöte i egenskap av president. Mötet, som ägde rum i Nice under två dagar, var det 25:e i ordningen. Av Afrikas 52 länder representerades 38 av sina statschefer. Vilka slutsatser kan vi dra om Frankrikes relationer till de forna kolonierna i Väst- och Centralafrika femtio år efter ländernas självständighet? Vad finns att säga om Sarkozys Afrikapolitik så här långt? Blev toppmötet i Nice det ”brott med det förflutna” som Sarkozy tidigare talat sig så varm för?
Frankrike kallades länge för ”Afrikas gendarm” för sin benägenhet att intervenera militärt i samband med politiska oroligheter. Totalt gjordes 19 franska militära interventioner i Afrika mellan 1962 och 1990. Interventionerna har varit möjliga genom de militära bilaterala avtal som skrevs under i samband med självständigheten och genom den militära närvaron i form av strategiskt placerade militärbaser i Afrika. Motiven till interventionerna har varierat: från att skydda franska medborgare och intressen till att stävja rebelluppror eller ge stöd till den sittande regimen. De militära avtalen har alltid rymt ett stort mått av politisk flexibilitet och aldrig inneburit att Frankrike per automatik varit förpliktigat att ingripa.
De ekonomiska banden mellan Frankrike och de forna kolonierna har underlättats genom valutasamarbetet med de 15 länderna i franczonen. Valutasamarbetet grundades så tidigt som 1945 och innebär att den franska centralbanken garanterar konvertibiliteten mellan CFA-francen och den franska valutan och – sedan 1999 – med euron.
Det gemensamma bruket av franskan och nära personliga band mellan franska och afrikanska ledare har borgat för den långa kontinuiteten. Många av de afrikanska ledarna har gått i franska elitskolor och har långa historiska band till Frankrike, exempelvis Elfenbenskustens förste president Félix Houphouët-Boigny (1960-93) som var medlem i den franska nationalförsamlingen 1946 och 1959 och minister i fyra franska regeringar.
Parallellt med de offentliga kontakterna har det länge funnits en mörkare sida av Afrikapolitiken, dold för den breda allmänheten. Omtalade och omskrivna är förekomsten av korruption, bland annat i form av ”afrikanska” bidrag till franska valkampanjer och – framför allt – i samband med korruptionshärvan kring det då statliga franska oljebolaget Elf Aquitaine. Det så kallade ”Françafrique”, ett nätverk bestående av affärsmän, politiker och lobbygrupper, har med sina parallella maktstrukturer utövat ett stort inflytande över den franska utrikespolitiken. En av nyckelspelarna i nätverket var Jacques Foccart (1913-97), legendarisk och mytomspunnen rådgivare i afrikanska frågor åt franska presidenter som Charles de Gaulle, Georges Pompidou, François Mitterrand och Jacques Chirac. Samtliga drog nytta av Foccarts omfattande kontakter i Afrika. Detta betyder inte att de afrikanska staterna ska betraktas som Frankrikes ”lydstater”. Redan 1984 konstaterade den franske statsvetaren Jean-François Bayart i ”La politique africaine de François Mitterrand” att det ibland var de afrikanska presidenterna som ”drog i trådarna”, till exempel för att påverka tillsättningen eller ”petandet” av franska biståndsministrar.
Trots kontinuiteten, har Frankrikes Afrikapolitik under de två senaste decennierna kännetecknas av en ambivalens mellan att, å ena sidan, bevara privilegierade relationer med de forna kolonierna, och å den andra, en önskan att bredda samarbetet till länder utanför den traditionella intressesfären. Konflikten tolkas som en konflikt mellan traditionalister och förnyare, där de sistnämnda önskat ”normalisera” de fransk-afrikanska relationerna. Politiken har kritiserats för att vara ”likgiltig” inför Afrikas problem, varvat med anklagelser om ”neokolonialism”, att man engagerat sig för mycket.
Ett av de första tecknen på förändring var president Mitterrands uppmärksammade tal i La Baule 1990, då Frankrike för första gången framhöll att biståndet i framtiden skulle kopplas till demokratiska framsteg i mottagarländerna. Budskapet för den så kallade ”Paristroïkan” var att Frankrike inte längre var beredd att skicka soldater och ekonomiskt bistånd för att rädda odemokratiska ledare. Talet var sensationellt med tanke på Frankrikes tidigare stöd till ledare som Mobutu Sese Seko och Jean-Bedel Bokassa. Uttalandet gjordes i samband med det fransk-afrikanska toppmötet i La Baule och tolkades dock mer som en reaktion på händelserna i Östeuropa, snarare än uttryck för en verklig vilja att förändra politiken. Tilllämpningen av de principer som uttalades i La Baule har inte varit konsekvent; i vissa fall har de tillämpats, i andra inte.
Devalveringen av CFA-francen i januari 1994 är en annan viktig händelse som pekar mot förändring, inte minst mot bakgrund av valutans långa historik och symboliska betydelse för de fransk-afrikanska relationerna. Devalveringen kritiserades i skarpa ordalag med ord som ”övergivande” och ”förräderi”. En vanlig kommentar var att det var självaste samarbetet mellan Frankrike och Afrika som hade devalverats.
Frankrikes militära relationer har under slutet av 1990-talet orienterats i riktning mot multilaterala insatser inom ramen för Afrikanska Unionen, FN och EU, samt stöd till regionala insatser. Med den tidigare stängningen av de viktiga franska militärbaserna i Centralafrikanska republiken och, mer nyligen, av baserna i Elfenbenskusten (2009) och Senegal (2010) verkar ytterligare ett blad ha vänts i de fransk-afrikanska relationerna.
Därutöver finns flera andra händelser av betydligt allvarligare karaktär som lett till kritik och ett ifrågasättande av de fransk-afrikanska relationerna. Den inrikespolitiska krisen i Elfenbenskusten och Frankrikes agerande i denna har lett till kraftigt nedkylda relationer med det land som en gång beskrevs som ”Frankrikes skyltfönster i Afrika”. Med hänvisning till ”de allvarliga meningsskiljaktigheter som finns mellan de två länderna” vägrade Elfenbenskustens president Laurent Gbagbo att delta i årets toppmöte i Nice. Den största enskilda händelse som skakat om Frankrikes relationer till Afrika är folkmordet i Rwanda. Frankrikes militära stöd till huturegimen och oklarheterna kring Operation Turkos som genomfördes under sommaren 1994, ledde till att Frankrike blev förknippad med folkmordet. Den franska allmänheten är normalt inte särskilt engagerad i fransk utrikespolitik i Afrika. Men denna gång ledde händelserna till ett mycket kraftigt fördömande och krav på ökad moral och reformer av fransk Afrikapolitik.
Om nu Sarkozy gick till val på en förändrad Afrikapolitik, vad kan man säga om hans politik så här långt? I ett tal riktat till ”Afrikas ungdomar” i Dakar i juli 2007 uttryckte Sarkozy en önskan att bryta med den gamla politiken. Med klumpiga formuleringar blev Sarkozy istället anklagad för att ge en fördomsfull bild av Afrika. Med hänvisningar till ”Afrikas mysterier”, ”den afrikanska själen”, ”förfädernas klokhet” samt afrikanens ”symbios med naturen” gavs en bild av kontinenten som påminde om koloniala föreställningar från 1930-talet. Sarkozy beklagade att ”den afrikanske mannen inte hade gjort något avtryck i historien”, ett uttalande som retade upp både franska och afrikanska intellektuella. Kritiken sammanfattas i böcker som ”L’Afrique répond à Sarkozy. Contre le discours de Dakar” (2008), under redaktion av Philippe Rey, och samlingsvolymen ”L’Afrique de Sarkozy: un déni de l’histoire”(2008), som redigerats av Jean-Pierre Chrétien.
Vid toppmötet i Nice i slutet av maj fanns flera tecken i formen för mötet som tyder på en ändrad inriktning. För första gången hade 250 afrikanska och franska affärsmän bjudits in till mötet för att diskutera företagens roll för investeringar och utveckling. De bilaterala överläggningarna med de afrikanska frankofona statscheferna i ”intressesfären” – tidigare ett obligatoriskt inslag i toppmötena – hade i år strukits ur programmet. Separata överläggningar skedde endast med kontinentens ekonomiska giganter – Sydafrika och Nigeria.
Sarkozys ambition att bryta med de gamla nätverken och ”Françafrique” förefaller mer oklar. Journalisterna Antoine Glaser och Stephen Smith, som länge bevakat Frankrikes Afrikarelationer för bland annat Libération och Le Monde, beskriver i ”Sarko en Afrique” (2008) en politik som alltmer fastnat i de gamla nätverken där personliga kontakter används parallellt med officiella kanaler.
Frågan är om inte själva grunden för de nära kontakterna håller på att förändras av förändringar utom Frankrikes kontroll. Frankrike har under 2000-talet blivit alltmer utsatt för konkurrens från andra länder i det som brukade kallas för ”Frankrikes bakgård” (chasse gardée) i Afrika. I november 2006 arrangerade Kina sitt första sino-afrikanska toppmöte i Peking, med deltagande av 48 afrikanska statschefer. Även Japan har flyttat fram sina positioner. I maj 2008 deltog 28 afrikanska statschefer i Japans fjärde toppmöte i Yokohama inom ramen för TICAD, Tokyo International Conference on African Development.
Den fransk-afrikanska närheten urholkas alltmer i takt med att nya politiska eliter tar makten och nya generationer växer upp som inte har samma koppling till Frankrike respektive Afrika som tidigare generationer. Till skillnad från sin företrädare ”Chirac l’Africain”, saknar Sarkozy personliga band till den afrikanska kontinenten. Även fransmännens kopplingar till kontinenten har försvagats. Enligt franska UD är idag cirka 102 000 fransmän bosatta fransktalande Afrika, jämfört med 140 500 år 1985. I allt högre grad söker sig afrikanska elitstudenter från fransktalande Afrika till amerikanska universitet.
50 år efter självständigheten sammanfattas relationen mellan Frankrike och de forna kolonierna kanske bäst av före detta utrikesminister Hubert Védrine: ”allt färre fransmän känner till Afrika och allt färre afrikaner har studerat i Frankrike. Men banden finns fortfarande där.”
