Den amerikanske 1800-talsfilosofen Ralph Waldo Emerson menade att det är något ytterst speciellt som sker med oss när vi läser poesi från gångna tider; det är ett dubbelt perspektiv som öppnar sig, när vi möter ett då och ett nu simultant, där den ursprungliga rösten måste abstraheras från det förgångna, och vi ställs inför dess oförställda kraft, oberörd av tidens härjningar. Det är en läsning som vistas i det sköra.

I myten lever poeten Emily Dickinson en sorglig tillvaro, schabloniserad som den isolerade nuckan från Amherst, en enstöring som lite smått vimsigt kokade ihop sina kryptiska dikter. Den här enstöringsmyten har varit mest dominerande, allt sedan den sparsmakade publiceringstakten under hennes livstid har expanderat i sitt omfång, och nu omfattar nästan 1800 dikter. Men är då Dickinson en inbjudande eller exkluderande poet? Vad som kan konstateras är att hon långt ifrån är någon lätt poet, utan att hon använder poesin som ett sätt att söka sig till kunskap, som ontologiska undersökningar, där poesin i lika hög grad är kreativ som den är analytisk.

Men hon var inte tillbakadragen eller undanskymd, utan hade ett socialt liv, där hon skickade otaliga dikter i brev till olika korrespondenter – alltid i ett slags dialog, för tänkta läsare, och hon hade läsare. Däremot saknas instruktioner i hur hon ville bli läst: det fanns ingen ängslan i mottagandet, och hon ville inte styra läsningen – tolkningen överlät hon åt läsaren. Därmed blir dikterna mindre monologiska än traditionen erkänt, utan snarare dialogiska, skrivna i ett slags utåtriktad samtalsform.

Jed Deppman visar i sin bok Trying to Think with Emily Dickinson (University of Massachusetts Press, 239 s) att Dickinson i vår tid helst behandlas med silkesvantar, blir nostalgiserad, pastischerad och ironiserad. Hans bok vill erbjuda en mer nyanserad bild, fästa uppmärksamheten på hur Dickinsons tänkande kan fungera inspirerande för idéer som tar sin utgångspunkt i vår tid, i 2000-talet.

Att Dickinson i sina dikter inte tänker som någon annan är något av en truism. Hennes blick är genuint unik, och den som endast bekantat sig med hennes dikter i svensk översättning – exempelvis i den urvalsvolym som går under namnet ”Mitt brev till världen” – bör känna till att dessa översättningar ofta väljer att lägga till rätta den kantiga rytmen och friserar de ovårdade rimmen: att läsa Dickinson i original är att ställas ansikte mot ansikte med ett brutalt språk, chockerande tankar, och ofta paradoxala förslag, idéer som ifrågasätter ett logiskt tänkande. Vad Deppman vill visa med sin bok är hur dessa idéer sammanfaller med modern filosofi, så som den uttrycks av den italienske filosofen Gianni Vattimo, och hans pensiero debole , det ”svaga tänkandet”, hur världen är beskaffad.

Dickinson uppehåller sig vid abstraktioner, kring det som inte låter sig konkretiseras. Deppman vill undvika att läsa in vilka idéer som döljer sig i dikterna, utan försöker snarare visa hur tänkandet genererar olika strategier som hon realiserar. Ofta rör det sig om avbrutna infall, tankar som inte når sitt slut, utan hamnar i fragment, innan de tänkts färdigt. Att tänka handlar ofta om att försöka tänka, att misslyckas. De oftast korta dikterna blir i den tyska romantikens mening fragment, vända mot en öppenhet: dikterna slutar ofta i ett nästan, där hon lovar ett svar, men bara kommer nära . Det här kan uppfattas som frustrerande och ett hinder för läsningen, eller bli suggestivt på ett lockande sätt. I stället för att ge oss hela tanken får vi fragmentet av en tanke, i den meningen att vi inte har kontrollen eller styrseln över tankarna, utan att de i Nietzsches mening tänks åt oss.

Det kan också tyckas vara en paradox, hur denna jagstarka diktare ändå låter sitt jag träda tillbaka i dikterna, låter sig bli universell; dock med sitt jag i behåll, intakt. Det är ett tänkande som utmanar, och läsningen blir krävande. Dickinson tänker i gåtor, skriver i gåtor. I de många jag-dikterna utnyttjar hon olika personae, ikläder sig olika roller. Men är det ett starkt – ett styrkt – jag, eller ett försvagat? Hon kan påminna om en Tintomara, den gäckande gestalten från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke”, där hon låter sitt diktjag gestaltas som pojke, drottning, hustru, sjöman, hysteriker: i en ständig förvandlingsprocess rör hon sig med schabloner, drömbilder, önskedrömmar, farhågor, där allt ska realiseras i hennes poetiska tillvaro. Hon hittar röster som begagnar olika slags vokabulär, som en metod att strukturera sitt eget tänkande.

Därmed öppnar sig en annan intressant fråga: hur ska man nå poesins sanningsanspråk? Om den varken finns eller existerar i vad poeten direkt skriver eller i omskrivningar och parafraser? Att söka den bokstavliga sanningen blir vanskligt, och riskabelt. Det är här Deppman visar det fruktbara i Vattimos ”svaga tänkande”, som han menar att Dickinson föregriper med sina dikter. Det finns inga statiska tolkningar av dikternas utfästelser. Hennes sanning (hennes tänkande) går inte att föra ned på narrativ nivå – det hon säger är alltid snett, vinklat – just därför kan vi beklaga att hans bok inte uppehåller sig vid en av hennes mest slående dikter i just det avseendet, den som inleds med orden ”Tell all the Truth but tell it slant”. Ofta talar hon i negationer, genom att beskriva det negativa – det dåliga – i stället för att lyfta fram det positiva, något bra, i ett omvänt tänkande. Läsaren förväntas eller tvingas se enbart det dåliga, och därmed tänka sig det bra, tänka fram det bra – det blir en utvecklande färdighetsövning.

För Dickinson var ett liv utan tänkande per definition inte ett liv – för henne var det en provokation med människor som inte tänker. Thomas Wentworth Higginson var hennes viktigaste läsare och den som också gett oss ovärderliga ögonvittnesskildringar av henne som samtalspartner, och vars omtalade oförmåga att förstå sig på hennes dikter blivit ett legendariskt exempel på konservativ och okänslig läsart: Jed Deppman menar eftertryckligt att Higginson inte alls var någon bristfällig läsare som ville tukta både hennes dikter och hennes tänkande – snarare uttrycker de liknande tankebanor i sin korrespondens, och i stället för att vara en censurerande instans blir han en tillåtande och uppmuntrande kanal för dikterna. Att han uppfattade dikterna som otänkbara för publicering betyder ändå bara att han förstod hur uppseendeväckande annorlunda och radikala de var: det drastiska bildspråket och de aggressiva metaforerna kunde inte passera, eller fogas in för att passa tidens smak. Hon använde poesin experimenterande, för att testa gränsen för vad som låter sig göras, genom att uppsöka gränsen för analys och undersökning av det egna psyket.

En bärande myt är hur poesin är känslans språk – något som Oscar Wilde vänder sig mot med sin utsaga att all dålig poesi har sitt ursprung i äkta känslor (”Kritikern som konstnär”). Higginson har registrerat hur Dickinson favoriserar känslan när hon kommenterar vad poesi betydde för henne: ”Om jag fysiskt erinrar mig som om det översta på mitt huvud lyftes bort, då vet jag att det är poesi”. Å andra sidan visar konkordanser till dikterna att hon betydligt oftare uppehåller sig vid hjärnan och tänkandet än vid kroppen och känslorna. Det är ett tänkande som prövar och tänjer på gränserna – men hon söker frivilligt upp det omöjliga, det obeskrivbara, där hon vistas på gränsen. Hon försöker hela tiden få läsaren att ändra sitt perspektiv, genom att föreslå det annorlundas praktik.

Det intressantaste kapitlet i Deppmans bok handlar om ordböcker, där han visar hur Websters ordbok blir vägledande för den mängd av definitions-dikter Dickinson skriver. Ordböckerna blir också ett exempel på hur den definitiva sanningen måste ifrågasättas, att vaga definitioner blir föremål för undersökning. Ordböckerna fyllde en viktig funktion i USA på 1800-talet, bland annat genom att många immigranter hade behov att kvickt tillägna sig det engelska språket. Därför fanns det en stor marknad för ordböcker, och Noah Webster, som grundade Amherst College och var vän med Emily Dickinsons farfar, skapade den ordbok som fortfarande bär hans namn: som lexikograf var han bland annat ansvarig för den amerikaniserade stavningen av ord som color . Hans tidigare assistent Joseph Worcester skapade den konkurrerande ordboken, som engagerade intellektuella och blev föremål för en kamp som pågick i decennier, där författare som Hawthorne och något senare Dickens ställde sig på uppstickaren Worcesters sida.

Det finns en hög grad av subjektivitet i poeters definition av ord, och i synnerhet Dickinsons vokabulär är högst besvärlig. Där återfinns en ironisk distans som ger dikterna en atmosfär av rådvillhet, där lekfullhet och allvar samsas i samma formulering. I en serie definitionsdikter (som egentligen hellre borde heta ”konnotationsdikter”) ger hon snarast exempel på konsten att undvika definitioner, genom att åskådliggöra hur man förhåller sig till olika begrepp, där hon favoriserar konnotationerna på bekostnad av definitionerna. Hennes definitionsdikter blir neurotiska, laddade med osäkerhet, ett slags kurragömmalek med läsaren, som i följande dikt om erfarenhet:

Experience is the Angled Road

Preferred against the Mind

By – Paradox – the Mind itself –

Presuming it to lead

Quite Opposite – How Complicate

The Discipline of Man –

Compelling Him to Choose Himself

His Preappointed Pain –

Det är först i efterhand som vi kan inse vår dumhet, att erfarenheten styr över intellektet, blir viktigare och har mer makt än förståndet Dickinsons dikt berättar hur erfarenhet kan styra över intellektet, bli viktigare och ha mer makt än förståndet.

I de extatiska ord om läsning som Dickinson kan uttrycka utvinner Deppman i sin bok ett kapitel där han visar hur litteraturen kan bli en frigörande kraft, och samtidigt som det skapar ett beroende ger det en utökad medvetenhet hos den läsande. Hans exempel är tre Bildungsromaner, eller Künstlerromaner, som samtliga fungerar som favoritböcker för Dickinson: Elizabeth Barrett Brownings versdrama ”Aurora Leigh”, George Eliots ”Kvarnen vid Floss”, samt givetvis Charlotte Brontës ”Jane Eyre”. Här återfinns genomgående protagonister som ställs mot manliga auktoriteter och konsekvent avgår med segern, genom att visa sig intellektuellt starkare: dessa manliga 1800-talsauktoriteter parodieras svårt. Denna intellektuella styrka åstadkoms med hjälp av läsning av skönlitteratur, som idealiseras i dessa tre 1800-talsverk. Läsningen i de lästa verken fungerar som förebilder för Dickinson i hur man skapar och bearbetar sitt jag – och rimliga möjligheter upptäcks och frigörs. Framför allt i ”Jane Eyre” blir den unga Janes kritiska och värderande läsning viktig, där hon genom sitt urval – hon väljer självsvåldigt bort det som inte passar hennes syften, exempelvis delar ur Bibeln – även när det innebär hårda straff i pastor Brocklehursts illustration av den nedlåtande attityden mot kvinnliga läsare. Dessutom finns en risk att läsningen enbart blir en återvändsgränd, genom att inte kunna göra annat än demonstrera vad som var ouppnåeligt för en kvinna på 1800-talet. Här träder Dickinsons svaga tänkande, enligt Vattimos mening, in, när hon ikläder sig olika roller för att undkomma det trånga ödet att vara (enbart) kvinna, och utnyttjar olika tonfall – som nihilist, idealist, ironiker, och så vidare. Det svaga tänkandet erbjuder många olika varianter av sanningen, och hos Dickinson blir hennes ärende en uppenbar ambition att försvaga de hårda sanningarna, de definitiva sanningarna.