Sture Linnér brukade berätta att han en gång på 1950-talet satt på en parkbänk utanför Princeton University i USA för att invänta ett viktigt möte. Vid hans sida på bänken satt en äldre herre som föreföll mycket bekant till utseendet. Plötsligt kom en liten flicka fram och bad den åldrige bänkkamraten att hjälpa henne med matematikläxan. Det gjorde denne gärna, med stor omsorg och länge fördjupade sig den lilla flickan och åldringen i matteboken. Då kunde inte Sture Linnér längre styra sin nyfikenhet utan tog till orda: ”Förlåt att jag besvärar, men det var väldigt vad Ni liknar Albert Einstein!” Varpå den gamle prompt svarade: ”Jag är Albert Einstein!” Och så berättade Einstein om sin vana att varje morgon sitta där på parkbänken och öva huvudräkning. Det var enligt hans mening ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i gång.
Om Einstein övade sig varje morgon med att dra multiplikationstabellen, brukade Sture Linnér för sin del istället ta temat på grekiska verb samtidigt som han gjorde sin morgongymnastik. Det var hans sätt att hålla hjärnan vid god vigör. Var och en som tagit befattning med den grekiska verbläran vet att också den metoden är ett förträffligt sätt att hålla intellektet i trim. Som en extra finess tycker man sig bakom alla de svåra stam- och temaformerna – aorister och perfekt participer – plötsligt få inblickar i årtusenden av europeisk kulturhistoria. Att kunna se ända tillbaka till Bysans, samtidigt som man böjer verb och trampar på trampcykeln … vilken sällsam och lycklig kombination, menade Sture Linnér.
Ibland dramatiserade han kanske en smula för effektens skull när han gav oss ögonblicksbilder sådana som dessa. Men det var samtidigt hans verkningsfulla knep att som god lärare och popularisator fånga publikens uppmärksamhet. Antingen han berättade valda delar av sitt liv tillsammans med Dag Hammarskjöld eller om sina öden som företagsledare och Lamco-chef i Monrovia, eller som Röda kors-delegat i det krigshärjade Grekland eller han föreläste om Homeros, Herodotos, Aiskylos eller Pindaros, brukade hans ögon tindra av bildningsiver och entusiasm. Hemligheten i hans storslagna insats som antikkännare och humanist låg nog inte bara i att han varit med om så mycket märkvärdigt eller i att han förvärvat en sådan oerhörd beläsenhet. Den låg lika mycket i hans lågande bildningsentusiasm, i att han var så lycklig när han fick förmedla vetande. I en tid då all bildning och inte minst humaniora står lågt i kurs lyckades han inskärpa att vetande först och främst är en outsinlig källa till glädje. Vilken oerhörd tillgång att få bli förtrogen med Pindaros eller för den delen att få böja grekiska verb, utbrast Sture Linnér. Och när hans ögon började tindra i takt med dessa glada utrop smittade hans glädje av sig. Hans stora publik märkte intuitivt att han menade vad han sade.
När den unge grekdocenten i Uppsala 1943 disputerat på avhandlingen ”Syntaktische und lexikalische Studien zur Historia Lausiaca des Palladios”, kunde han i och för sig nog lätt ha fullföljt en bana som klassiker. Men livet som kammarlärd passade honom inte. Det fanns redan från början hos honom ett oemotståndligt behov av att spränga gränser och att utforska den värld som ligger bortom Verona. Det betydde inte att han kapade banden med vare sig den grekiska verbläran eller med Uppsala. Med jämna mellanrum återkom han till sin egen och Dag Hammarskjölds stad, och vi är många som minns hur han då trollband publiken i en fullsatt universitetsaula. Antingen han tackade för den lagerkrans han aldrig fått tillfälle att emotta under kriget eller skildrade Dag Hammarskjölds sista dygn här på jorden, var han lika häpen över all den lycka som livet gett honom.
Så hade till exempel en enkel grekisk chaufför lärt honom att bildning sannerligen inte bara innebär att kunna snobba med grekisk verblära utan går djupare än så. Som Röda kors-delegat i Grekland 1943 hade Linnér en gång råkat få bevittna hur en nazitysk patrull uppe i en bergsby avrättade ett antal grekiska motståndsmän. Sture Linnér var på väg att dra sin egen pistol ur hölstret för att skjuta ner den flinande tyske officer som beordrade avrättningen. Men då ingrep chauffören handgripligen och hindrade honom. ”Nej, herr Sture,” så uttryckte han sig, ”Ni skall inte sänka Er till bödlarnas nivå.” Och denna humanitet ville Sture Linnér gärna se som själva inbegreppet av hellensk livsvisdom. Om det fanns något drama i den grekiska litteraturen som han särskilt beundrade, var det Aiskylos ”Perserna”. Ty där hade han lärt sig att bildning inte består i att nödvändigtvis ge tillbaka när man blivit kränkt, inte heller i att mörda en fiende, ens när man lyckats besegra honom. Aiskylos ädelmod gentemot främlingar och slagna fiender fångade något centralt i det grekiska etos som passade Linnér. Gärna återkom han till de bevingade raderna i Emil Zilliacus översättning:
Att segra över hatet i eget bröst
och slagen ovän räcka sin hand på nytt –
lär oss det, du, som skildrar segern
både i vapnens och hjärtats världar.
På motsvarande vis var det säkerligen den djupa humaniteten hos Dag Hammarskjöld som slog an en sträng hos hans medhjälpare och nära vän Sture Linnér. När de båda tillsammans axlade de svåra diplomatiska uppdragen under Kongokrisens mörkaste dagar eller när Linnér skötte de tekniska uppdragen åt FN i Kongo och med tiden även blev FN-chef i Egypten, handlade det inte om bildning utan om att omsätta bildningsidealen i praktisk handling. Det verkar som om Linnér med sin blandning av sunt förnuft, personlig utstrålning och övertalningsförmåga var klippt och skuren för sådana sysslor. Att Dag Hammarskjöld inte lät honom äntra det olycksplan som förde honom själv i döden utan förmådde honom att flyga med ett annat plan, medförde att Linnér fick leva ännu många år och verka i folkförbrödringens, u-hjälpens och antikvetandets tjänst. Men arvet efter Hammarskjöld vårdade han in i det sista. Ännu kort före sin död besökte han det stora biblioteket i Alexandria − som han själv varit med om att ta initiativet till − och föreläste om Dag Hammarskjöld. Att det bibliotek han själv drömt om och föreslagit nu blivit verklighet fyllde honom med förundran. Men inte bara förundran. I ordalag som man tycker sig känna igen skriver han i sin allra sista understreckare den 20 mars 2010: ”Bibliotekets föreståndare inbjöd mig nyligen att föreläsa om Dag Hammarskjölds personlighet och livsgärning. Vilken lycka att på ort och ställe få bevittna hur en vision jag var besatt av för mer än tjugo år sedan nu förverkligats så överdådigt.”
På min bokhylla trängs Sture Linnérs antikböcker i långa rader, boken om ”Homeros” (1985), Hesiodos ”Theogonin” och ”Verk och dagar” (i Ingvar Björkesons översättning och med Linnérs inledning, 2003), ”Sicilien. Strövtåg i tiden och rummet” (1999), ”Byzantinsk kulturhistoria” (1994), ”Grekisk gryning” (2005), ”Europas födelse” (1991), ”Lans och båge. Aischylos Perserna” (1992), ”Hellenskt och romerskt” (1998), i dessa och många andra arbeten liksom i över 100 understreckare i SvD har Sture Linnér förmedlat det antika kulturarvet till oss nutida läsare.
Men i knappast någon annan bok kommer man honom så nära som i den charmfulla volymen ”Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna” (1996), skriven med den lätta pennföring och personliga älskvärdhet som vi vant oss vid att betrakta som hans stilistiska kännemärke. Titeln anknyter till en tradition berättad hos Plutarkos. När Parthenontemplet en gång skulle byggas, fick mulåsnorna slita hårt med att dra upp byggnadsmaterialet uppför den höga borgklippan. Till tack för sitt slit fick de efter avslutade strapatser beta fritt i staden. Men en mulåsna vägrade att ta emot denna ynnest. Hon tog sig före att istället tjänstgöra som vägvisare för alla de nya djur som drog vagnar upp till Akropolis. Och just så ville Sture Linnér ha sin egen livsgärning uppfattad. Med en karakteristisk blandning av anspråkslöshet och stolthet såg han sig som mulåsnan på Akropolis, den som pekar ut vägen för oss andra till vidgat vetande om vår kultur begynnelse.
Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter.
Ty sådan var Linnérs ständiga ambition, att spränga gränser, att odla grekisk nyfikenhet inför det främmande. Att ingen människan är en ö och att vi bör vara försiktiga med att vara nedlåtande mot främlingar – de kan kulturellt sett vara våra förfäder − hörde alltså till hans ständiga käpphästar. Men för den skull frånsade han sig naturligtvis aldrig hemkänslan i det grekiska och i vår egen kultur. Det är bara genom att tryggt bottna i det egna som man har utsikter att kunna famna och glädjas åt vår nya globaliserade värld. Bara genom att ärligt och öppet erkänna att det finns gränser och noggrant studera kulturskillnaderna, ansåg han att man har utsikter till framgång som gränsöverskridare. Inte för intet har den film om hans levnad och livsgärning som i dagarna färdigställts av Louise Ankarcrona och Johan Almqvist fått den träffande titeln ”Mannen utan gränser”. I den har många av hans vänner medverkat för att skildra hans livsverk på diplomatins, företagsamhetens, u-hjälpsarbetets och antikvetandets områden. Inspelad i Uppsala och Aten, på Kreta och i Alexandria beräknas den få sin premiär på Svenska Filminstitutet den 25 maj. Man får hoppas att SVT axlar sitt kulturansvar och så småningom låter visa den också för en bredare publik.
När Sture Linnér som vördad nestor dök upp på frilansträffarna på Svenska Dagbladet brukade många yngre fylkas kring honom för att lära och lyssna. Senast anförtrodde han oss att han − som vanligt − var i färd med att skriva en ny bok, den här gången om den store lyrikern Pindaros. Endast det bästa är gott nog, ansåg vår snart 93-årige vän. Ty visst höll han Pindaros grekiska för att vara vanvettigt svår och det sammanpressade bildspråket för ursinnigt kryptiskt. Men svårigheter är ju till för att övervinnas, det visste redan mulåsnan på Akropolis och det visste Sture Linnér. För övrigt öppnade sig hos Pindaros de stora utsikterna. Denne insåg livets ständiga växlingar och var inte främmande för åldrandet och döden. Men gudarna skänkte människan i segerns stund också ljus och ära. Vilken lycka att få syssla med sådant, ansåg Sture Linnér. Och citerade, medan hans gammalmansblick formligen tindrade av lycka och glädje, de skönaste rader som någonsin skrivits på grekiskt tungomål:
Vad äro vi? Vad äro vi ej?
Skuggan av en dröm är människan.
Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandra vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.
