Till August Strindbergs obändiga geni hör hans förmåga att förleda läsaren. Det märkvärdiga med essäerna i exempelvis ”En blå bok” från 1907 är att man gång på gång blir bedragen, men hela tiden är medveten om det. Man står under författarens överinseende, och ändå känns det försåtligt att gå vidare. Ofta slutar det med att läsaren får syn på sig själv och sina fördomar, Strindbergs metod är närmast sokratisk.
Det kanske mest briljanta stycket i ”En blå bok” handlar om kornknarrens existens. ”Känner du någon som har sett honom?”, frågar Läraren sin adept Johannes, där de går en sommarkväll mellan klövergärden. ”Nehej”, svarar Johannes. Men om nu kornknarren ändå existerar: hur kommer det sig att den, som inte kan flyga eller ”flyger mycket dåligt”, flyttar till Italien på hösten? Om man räknar enligt Alfred Brehms mönster, skriver Strindberg, ”så skulle det finnas fem millioner kornknarrar på våren, och efter det han lägger 7 till 12 ägg om sommaren så finnas 35 millioner kornknarrar i vårt land om hösten. Skulle man inte se dessa när de flyga eller vandra över Öresund?” Eller när de ”går genom Tyskland, vandrar över Alperna eller genom Sankt Gotthards tunnel?”. Under Strindbergs hand förvandlas kornknarren till metafysik – onekligen ett bravurnummer, förklätt till ett stycke vetenskap.
Med grundmurat förakt inför auktoriteter och ”vetenskapsbrackor” skrider Strindberg med gott humör till verket. Han vetenskapar hellre än bra, och ofta mot bättre vetande: kornknarren existerar alldeles bestämt, den är en utmärkt långdistansflygare och övervintrar i Afrika. Ändå är man lockad att ge Strindberg rätt. Den retoriska tonen är så övertygande, och författaren tar som alltid sig själv och sin sanningslidelse på största allvar. Strindbergs forskarmödor blir genom denna dumdristighet närmast tragikomiska. Det gäller i synnerhet de alkemiska experimenten och den egensinniga språkforskning han i upprepade perioder försökte sig på. Allt blev till en ursinnig jakobskamp. Redan titeln på ett av Strindbergs sista arbeten röjer företagets hopplöshet: ”Kinesiska språkets härkomst”.
Jag tänker på allt detta vetenskapande när jag läser texterna i den brokiga samlingen Kvarstadsresan, Fabler och Societeten i Stockholm samt andra prosatexter 1880–1889 – volym 18 i den monumentala Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Sedan 1981 är detta väldiga projekt i rörelse under mödosam, men redaktionellt oklanderlig utgivning. Man siktar på 72 volymer, varav 65 nu är utgivna. Och trots att myten om Sisyfos måste ha gjort sig påmind under ändlösa redaktionsmöten, kämpar man tappert vidare med sin textetablering. Redaktörerna författar kommentarer, jämför olika upplagor och manuskript, normaliserar stavning och studerar med filologiskt nit texternas tillkomsthistoria.
Med en envis oregelbundenhet har alltså Nationalupplagan i närmare 30 år påmint om Strindbergs starka och levande närvaro i litteraturen. Samtidigt som författaren genom åren blivit ett slagfält för diverse experter, passionerade felfinnare och självutnämnda kännare, är han i hög grad tillgänglig för alla – inte minst genom denna pedagogiska standardupplaga. Till Strindberg kan man komma utan förkunskaper, hans text lever i varje ögonblick. Och ingen har exklusiv rätt att tala om hans verk; det är därför man frestas att ta till orda.
Den här 690-sidiga volymen samlar essäer, artiklar och prosatexter från 1880-talet – Strindbergs mest energiska och argaste decennium. Personangrepp och smädediktning var två av Strindbergs favoritgrenar, och vid en jämförelse framstår dagens litteraturdebatt som en tebjudning. Men i svaveloset från rasande brev och paskiller står en sällsynt produktiv och samlad författare: den benådade stilisten, skarp i sina psykologiska analyser och med mästerlig kontroll över sina uttrycksmedel. Överallt den outgrundliga känslan för interpunktion: den drivna kommateringen, inskotten, varje semikolon på sin absoluta plats. Mångsidigheten, variationen och motsägelserna i 80-talets litterära produktion är häpnadsväckande: ”Giftas”, ”Tjänstekvinnans son”, ”Hemsöborna”, ”Fröken Julie” – för att bara nämna några av de mest centrala verken. Under trycket av Nietzsches filosofi formas sedan mot decenniets slut en aristokratisk individualism i verk som ”Tschandala” och ”I havsbandet”. En viss förvirring uppstår i smedjan, och själskriserna kommer allt tätare. Av 80-talets naturalist blir så småningom en infernogestalt med vetenskapliga ambitioner, en konspiratorisk teckentydare som inte nyktrar till förrän efter sekelskiftet, i mötet med Harriet Bosse och det försoningsgrubbel som fullbordar ”Ett drömspel” 1901.
Men nu var det augusti 1882 och Strindberg anmäler sin avgång ur tjänsten som extra ordinarie amanuens på Kungliga biblioteket. Bakom sig har han sitt definitiva genombrott med ”Röda rummet” 1879, och framför sig en osäker framtid som fri litteratör. Från 1883 vistas han tillsammans med hustru och barn långa perioder utomlands, i mer eller mindre frivillig landsflykt. Med utstuderad trotsighet skriver han brev och stridsskrifter från den svåra exilen, där ”man får dö på gatan om man inte betalar kontant”. I förskingringen får han en skarpare bild av sitt hemland och sina fiender – den oscarianska moralism och unkna kristendom som i honom ser en samhällsomstörtare som till varje pris måste tystas.
Genom sin satellitnärvaro i kulturdebatten förvandlas han till en fjärran men respektingivande röst som ifrågasätter allt som tas för givet i samhället. Knappast någon maktstruktur undgår kritik. Hans radikalism provocerar i synnerhet kyrkan, vars utdrivningsförsök kulminerar med Giftasprocessen 1884. Den självbiografiskt hållna berättelsen ”Kvarstadsresan” skildrar processen så som Strindberg vill att den ska gå till historien. Det behöver väl inte tilläggas att den är en partsinlaga, svävande i gränslandet mellan dikt och verklighet – denna sällsamma förblandning som är författarens signatur och främsta tillgång.
Sedeskildringen ”Societeten i Stockholm”, som ursprungligen skrevs under pseudonym för en fransk tidskrift, är ett satiriskt mästerstycke, vars beska observationer lika väl kunde ha gällt vår egen tid. Här får sig hela det institutionaliserade samhällslivet en känga: kungahus, teatrar, överklass. Författare som misshagat Strindberg detroniseras i lakoniska ordalag. Bland dem lyser starkast hatobjektet Carl David af Wirsén, ”hovpoeten som aldrig är indisponerad”. Svenska Akademien liknas vid ett jesuitseminarium, och tidningsredaktionerna förvandlas till kappvänderier. Om den konservativa Nya Dagligt Allehanda heter det att den är ”en kvällstidning, iförd nattmössa och lidande av kronisk letargi, vet aldrig vad klockan har slagit. Den redigeras av en advokat, som mot ett modest vederlag tror på Jesu sällskap och Bernadottes ofelbarhet.” Strindberg har i sin samhällsrapport återuppväckt det friska humöret från ”Det nya riket” och repeterar inför ”Svarta fanor”. Det är en underbar läsning.
När Strindberg sedan i en idéhistorisk exposé från 1888 tar sig an ämnet Voltaire skriver han samtidigt ett självporträtt. Texten är typisk för Strindbergs 80-tal. Det gäller inte bara det smidiga sättet att framkasta argument för sina ståndpunkter, utan även den rastlösa rörelsen mot ständigt nya utsiktspunkter, varav flera förebådar hans fortsatta arbete och de intressen som ska växa sig allt starkare under 90-talet. Essän tar avstamp i vad Strindberg framhåller som Voltaires intellektuella utgångspunkt: Descartes krav att man som sanningssökare måste tvivla på allt. Med denna insikt, menar Strindberg, börjar Descartes sitt revolutionerande och nedbrytande arbete, i syfte att befria människans ande. Eller med Strindbergs ord ge henne ”frihet att forska i allt”. Descartes gör kulturen mogen för en Voltaire, och det är i den senares efterföljd Strindberg går till storms mot samhällets institutioner. Sanningens natur är nämligen stadd i evig rörelse och kan aldrig fixeras i ett bestående system – en ståndpunkt som Strindberg delar med Herbert Spencer, ur vars filosofi han drar slutsatsen att ”regeln för all reformatorisk verksamhet blir, att den skall förhålla sig negativt, tvivlande, eller, populärt talat, nedrivande, nedbrytande, upplösande”.
Det är i synnerhet religionskritiken som förenar Strindberg med Voltaire, och i brev till Georg Brandes den 12 april 1890 skriver han att läsningen av Nietzsche gjort honom uppmärksam på intelligensaristokraten Voltaire: ”Närmaste följden blef ju ett omätligt Kristushat, och derför älskade jag Voltaire, äfven i dennes egenskap af Der Aristokrat des Geistes.” Detta hindrar emellertid inte Strindberg att senare, i likhet med fan själv, bli både gammal och religiös – den mest obegripliga av hans många vändningar.
Med denna religiösa vändning driver Strindberg förutsättningslöst ut i det okända, utan att bekymra sig om någon teori eller metod. Hans molande nyfikenhet attraheras framför allt av skapelsens gåtor, där oanade möjligheter hägrar. Den härva av inkonsekvenser han trasslar in sig i tycks ladda honom med den energi det förestående arbetet fordrar. Tillvaron demonteras och sätts sedan åter samman enligt nyupptäckta mönster. Han resonerar med Swedenborg, som aldrig fann ”någon motsägelse mellan vetenskapen och religionen, ty han genomskådade harmonien i alltet, det lägres motsvarighet i det övre, enheten i motsättningarne”, och han gör i ”En blå bok” omvälvande upptäckter. Existerar kornknarren? Hur kommer det sig att valnöten liknar vår hjärna? Är kanske ”Den Store Byggmästaren” inblandad när Kinnekulles tvärprofil exakt motsvaras av en grekisk pelarbas?
Strindbergs övertro på detaljens förklaringsvärde och korrespondens med helheten – hans längtan efter en monistisk grunddrift i skapelsen – märks tydligast i hans intresse för zoologi och i försöken att finna ett ”för-Babelskt” urspråk, det mänskliga livets hjärtpunkt. I detta krävande arbete måste han lägga alla vetenskaper för sina fötter. Men det förmenta universalgeniet avslöjar sig snart som en entusiastisk amatör inom de flesta områden, utom möjligen historia och botanik. Strindbergs stora bidrag är istället den underliga vetenskapen om människans inre liv, den litterära parallellvärld han skapar och som sjuder av skuld, sorg, bitterhet, uppror; en värld befolkad av Arvid Falk, fröken Julie, Eleonora, Indras dotter, fula Edith.
Strindbergs intresse för korrespondenser har fått sitt vackraste och mest konkreta uttryck i hans celestografier – de experimentella fotografier av himlen som han tog ”utan Kamera och Lins”. Det är en serie suggestiva bilder, gjorda i syfte att avkoda tillvaron och äntligen komma någonting på spåren. Men vad avbildar de egentligen? Ingenting. En galax av abstrakt intighet breder ut sig över plåtarna, omöjlig att avläsa eller tolka – någonting bortom förståndet, bortom mänskliga kategorier. Är det tiden som materialiserats i dessa ärggröna och sepiafärgade plåtar? Att de är vackra bevisar ingenting. På baksidan av ett celestografi har Strindberg skrivit: ”Fotografi af månen utan Kamera och lins. Plåten låg i utvecklaren en ¾ timme utstäld för månen som stod mycket högt. Dornach vårvintern 1894.” Vad var det han drömde om att få syn på? Och vad var det han verkligen såg? Det är i spänningsfältet mellan dessa två frågor som Strindbergs författarskap blir till.
