Sent på hösten 1879, några månader efter färdigställandet av genombrottsromanen ”Röda rummet”, börjar August Strindberg planera ett nytt bokprojekt som temamässigt ligger ganska långt ifrån det samhällskritiska perspektivet i debutromanen; han tänker skriva en bok om Stockholm i äldre tider.

I sin självbiografiska framställning i ”Tjänstekvinnans son” anger Strindberg tidpunkten då han aktivt började arbeta på sin Stockholmshistoria till perioden efter att reaktionerna på Röda rummet hade tonat ut, det vill säga våren 1880: ”Under det bullret lade sig, ordnade han [Strindberg] ett stort kulturhistoriskt material, som under årens lopp samlat sig under biblioteksarbetet, och under intryck av de beskrivningar av gamla tiders liv i Europas huvudstäder, som på sista tiderna utgivits, upplade han planen på ”Gamla Stockholm”.”

Strindberg var sedan 1874 tjänsteman på Kungliga biblioteket (KB) och hade därigenom tillgång till ett stort kulturhistoriskt material. Strindbergs chef, den originelle riksbibliotekarien Gustaf Klemming, var dessutom själv en flitig kulturhistoriker och som anställd på KB förväntades man använda sig av bibliotekets samlingar som underlag för kulturhistoriska publikationer. Dessutom kunde Strindberg den vägen få tillgång till nyutgiven svensk och utländsk litteratur i ämnet.

KB kunde också förse Strindberg med material till hans huvudprojekt inom temat kulturhistoria, nämligen den omfångsrika studien ”Svenska folket” som började utges i häftesform 1881, alltså medan Stockholmsboken fortfarande var under utgivning (även ”Svenska folket” gavs, som brukligt var, successivt först ut som häften med några kapitel i varje).

Som framgår av citatet från Tjänstekvinnans son, var den alltid lika konjunkturkänslige Strindberg också medveten om den samtida europeiska trenden att publicera böcker om Europas storstäder. När Strindberg tillkännager sina planer om en Stockholmsbok för Seligmanns förlag – Röda rummets förläggare – så anger han fransmannen Victor Fournels ”Les rues du
vieux Paris” från 1879 som förebild.

Det är inte svårt att se att denna bok företer likheter i upplägget med ”Gamla Stockholm”, även om den svenska studien skulle komma att bli betydligt blygsammare i omfång och val av illustrationsmaterial. Också engelsmannen John Jesses ”London: its celebrated characters and remarkable places” (1871) är en bok som mycket väl kan ha inspirerat Strindberg, särskilt vad gäller Stockholmsbokens skildringar av original som strövat på huvudstadens gator. Det fanns för övrigt också svenska föregångare, inte minst August Blanches skildringar av det tidiga 1800-talets Stockholm.

Bakgrunden till Strindbergs planer på en bok om det gamla Stockholm ligger inte minst i hans under det sena 1870-talet alltmer utvecklade intresse för den nya vetenskapen folklivsforskning – som ett sätt att närma sig vanliga människors livsmiljö i ett historiskt perspektiv.

Redan i den ”Anmälan” som åtföljde det första häftet anknyter förlaget till denna nya trend i den samtida bokutgivningen: ”Icke endast de stora politiska omvälvningarna, slagfältens segrar eller nederlag, icke endast idéverldens stora strömningar älska vi höra förtäljas, utan även lifvet i det lilla söka vi att utforska och lära känna; vi vilja liksom tränga oss in i flydda tiders innerligaste lifsverksamhet...”.

Strindberg hade goda relationer till den 1872 startade Skandinavisk-etnografiska samlingen och dess initiativtagare Artur Hazelius. Samlingen ombildades 1880 till Nordiska museet, också med Hazelius som chef. Både Strindberg och medförfattaren av Stockholmsstudien Claes Lundin kunde i arbetet dra nytta av Hazelius insamlade material. Strindberg antyder också i brevväxlingen med förlaget att goda kontakter med Hazelius är nödvändigt för ett lyckat resultat med boken.

Etnologin eller folklivsforskningen var en rörelse i tiden, med tydlig historisk anknytning till romantikens vurm för folkets historia. Det klassiska svenska arbetet i ämnet under 1800-talet är naturligtvis Olof Hyltén-Cavallius ”Wärend och Wirdarne. Ett försök i svensk ethnologi” (1863-1868). Hazelius redan omtalade Nordiska museum, dialektstudier vid universiteten i Lund och Uppsala samt nybildade studentföreningar som samlade in muntligt traditionsmaterial är andra exempel.

Termen ”folkliv” användes alltmer, till exempel i C A Dahlströms ”Teckningar ur svenska folklifvet ”(1857). Skildringarna ur folklivet handlade inte bara om landsbygden. En klassisk folklivsskildring med direkt anknytning till storstadslivet är August Blanches ”Taflor och berättelser ur Stockholmslifvet”, som började utges 1845.

Strindbergs historiskt-etnografiska intresse avspeglas också i skådespelet ”Gillets hemlighet” från 1880 – som utspelas i en medeltida miljö kring byggandet av Uppsala domkyrka – men framför allt i två andra verk, ”Kulturhistoriska studier” från 1881 och naturligtvis i det stora arbetet Svenska folket från 1881-82. ”Jag tror att det är konjunktur för Svenska Saker nu...” som Strindberg skriver till Bonniers förlag med anledning av utgivningen av Kulturhistoriska studier.

Strindberg drog sig inte för att personligen delta i en mycket konkret anskaffning av material till den kommande Stockholmsboken. Bekanta och släktingar med kännedom om det äldre Stockholm approcheras och på vårkanten 1880 får vännen Willehad Lindström brev angående ett besök i resterna av det gamla Svartbrödraklostret vid Österlånggatan, mittemot Den gyldene Freden. Strindberg uppmanar Lindström att ta med sig ”nödiga utensilier”, till vilka Strindberg räknar:

1:o En sumplykta (Davy”s lamp[en oljelampa som på 1800-talet användes i gruvor]) finns en sådan att köpa i Sthlm eller får vi göra en sjelfva? 2:o En bundt starkt segelgarn i händelse af irrgångar. 3:o Om möjligt en räddningslina, om man skulle behöva gå ner i djup. 4:o Facklor! (SB, 2. s 120).

Det fanns uppenbarligen också ett mer personligt präglat skäl till Strindbergs intresse för kulturhistoria. I Tjänstekvinnans son skriver han till exempel att det nya intresset för historien på något sätt sammanfaller med hans egen personliga utveckling. Han menar till och med att detta personlighetsdrag påverkat hans bild av historien.

Det som egentligen var alltför avlägset för att han själv skulle kunna ha personliga minnen av det som hänt, förvandlas till något i tiden näraliggande. (Redan Fredrik Böök pekade för övrigt på hur Strindberg använde sig av personliga barndomsminnen, bland annat i sina noveller med motiv från 1500-talet).

Till och med Strindbergs egna förslag till illustrationer i Gamla Stockholm påverkades i den riktningen – han väljer gärna föremål från sin egen barndom. Man bör dock inte tolka detta så att Strindberg har entydigt positiva minnen av sin barndom; Tjänstekvinnans son pekar ju knappast i den riktningen.

En rimligare förklaring till Strindbergs förhållande till sitt eget och stadens förflutna är kanske att Strindberg med Gamla Stockholm tog avsked av den stad han minns från sin barndom. En ny tid hade på mycket kort tid – ett eller halvannat decennium – förvandlat Stockholm till en modern stad.

Det är inte orimligt att Strindbergs minnesbilder i Gamla Stockholm är färgade av nostalgin över ett skede i stadens historia som definitivt var över; en epok gick mot sitt slut. Kanske kan man se Gamla Stockholm som en form av förövning till Svenska Folket, där Strindberg säkert också kunde utnyttja överskottsmaterial han hittat i samband med arbetet på den större studien.

Klart är också att han vill bli klar med Gamla Stockholm så fort som möjligt för att få tid till arbete med den större studien. Strindberg hann dock bara skriva en inledning samt ett första kapitel (av bokens totalt nitton) innan han insåg att han måste få hjälp.

På vårkanten 1880 engageras därför alltså Claes Lundin, en välkänd Stockholmsjournalist som dessutom själv publicerat böcker om Stockholms historia, i huvudsak baserade på artiklar han skrivit i Stockholms Dagblad. Nu ska han emellertid samarbeta med den framgångsrike författaren till Röda rummet, litteratören på modet i det tidiga 1880-talets Stockholm; det blir praktiskt taget omedelbart kollision.

Snabbskrivaren Strindberg tycker att Lundin tar för lång tid på sig och att han skriver för utförligt; av båda dessa skäl fördröjs utbetalningarna från förlaget. Strindberg har som vanligt stora ekonomiska bekymmer och är beroende av de succesiva utbetalningarna av honoraret för de publicerade häftena.

Lundin är emellertid inte sen att ge igen. Han antyder att Strindberg slarvar med sakuppgifter och är svår att samarbeta med. (”Gamla Stockholm suger musten ur mig...A.S är omöjlig i alla avseenden...” som Lundin skriver till vännen litteraturprofessorn Karl Warburg). De kapitel som kan hänföras till Lundin är i allmänhet mer utförliga men ger också ett överlag mer genomarbetat intryck än Strindbergs egna bidrag.

Kanske kan denna konflikt också relateras till deras skilda roller som författare. Lundin hade tidigare mest skrivit om 1800-talets Stockholm och kände uppenbarligen ett behov av att studera det äldre källmaterialet grundligt. Strindberg däremot hade alltför många järn i elden för att kosta på sig mer djupgående forskningar i ämnet.

Lundin hade dessutom en smalare publicistisk plattform och kanske därför också mer att försvara; han vågade inte ”slarva”. Sammantaget är också Lundins textbidrag till Gamla Stockholm betydligt mer omfattande än de som kan attribueras till Strindberg ensam. Till detta kommer konflikter kring stavningen.

Lundin förespråkade – i tidens anda och med Publicistklubben i ryggen – ett mer modernt stavningssätt medan den i andra avseenden så moderne Strindberg höll fast vid de gamla stavningsformerna och skrev qvinna, lefva och menniska fram till sin död. (Strindberg var dock inte ensam; det skulle dröja åtskilliga år innan ett modernare stavningssätt hade fått allmänt genomslag).

Konflikten med Lundin skulle återkomma lång tid därefter i Strindbergs efterlämnade texter och korrespondens. Det handlar då nästan uteslutande om hur mycket arbete som respektive författare lagt ner på boken. Men det finns också en annan, mer marknadsrelaterad konflikt. Samma år som Gamla Stockholm började utges, 1880, publicerade nämligen Lundin en egen bok, ”Från Stockholms synkrets”, huvudsakligen baserad på hans artiklar i Stockholms Dagblad.

Strindberg såg det som uttryck för illojal konkurrens. Lundin kunde på egen hand göra sig en slant på intresset för stadens historia och därmed riskerade det gemensamma projektet Gamla Stockholm att få mindre antal köpare. (Å andra sidan anklagade Lundin Strindberg för att hålla undan material som i stället skulle publiceras i Svenska Folket!)

Till slut roddes dock projektet i hamn och bokversionen av Gamla Stockholm kunde ges ut på hösten 1882 under titeln ”Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor; framletade, samlade och utgivna av Claes Lundin och August Strindberg”.

Boken sålde hyggligt och utkom av allt att döma i ytterligare ett par upplagor fram till Strindbergs dödsår, 1912. Så sent som 1973 utgavs en faksimilutgåva. Strindbergs inledningskapitel, där han i skönlitterär form tar med läsaren på en Stockholmspromenad på 1730-talet hör fortfarande till bokens mest läsvärda bidrag.

Boken ger i övrigt en bred bild av Stockholms historia, från medeltiden och framåt. Kapitelrubriker som ”Folkfester”, ”Farsoter”, ”Eldsvådor” och ”Flora och fauna” antyder bredden i framställningen. Gamla Stockholm räknas fortfarande till de klassiska Stockholmsskildringarna.