Stress var länge ett problem utan namn. I dag förknippas ordet med fenomen relaterat till krav och självförverkligande.
Foto: Scanpix
En nära vän, en del äldre än jag, minns hur han på 50-talet under den fria samvaron efter ett föredrag på en studentförening hörde föredragshållaren, psykiatern Gunnar Lundquist, i förbifarten nämna ett nytt, intressant psykiskt problem som kallades ”stress”. Själv minns jag en historia min morfar berättade någon gång i början av 60-talet. Den handlade om en ung man som var ”så nervös” – ordet nervös uttalade morfar med en liten grimas – att han hade svårt att få jobb, men som efter många om och men blev anställd för att sortera potatis. Han skulle sortera i tre kategorier, stora, medelstora och små, men efter bara ett par dagar var han förtvivlad och utbrast: ”Det här klarar jag inte, jag blir så stressad av att ständigt behöva fatta beslut.” Jag tror att det var första gången jag hörde ordet ”stressad” och också det uttalade morfar med en grimas. I dag är ”stress” ett ord på allas läppar, ja, det finns undersökningar av lågstadieelever som visar att också de uppfattar sig själva som stressade och det ligger nära till hands att fråga sig vad som egentligen händer med ett begrepp när också barn har fått tillgång till det.
Den frågan kan idéhistorikern Maria Björk naturligtvis inte ge något svar på i sin doktorsavhandling Problemet utan namn? Neuroser, stress och kön i Sverige från 1950 till 1980 (Acta Universitatis Upsaliensis, 306 s), men genast i inledningen citeras faktiskt ett uttalande av Gunnar Lundquist från 1952: ”Nära hälften av alla vårdplatser för sjuka i vårt land disponeras av psykiskt sjuka eller defekta, och av det klientel, som söker en allmänpraktiserande läkare utgöres minst hälften av patienter, som huvudsakligen har psykiska symtom. /---/ På goda grunder har man antagit att mellan 5 och 10 procent av befolkningen har sådana nervösa besvär eller visar sådana psykiska brister, att deras harmoniska anpassning är betydligt försvårad.”
Nej, här använder Lundquist ju ännu inte ordet stress och den människo- och samhällssyn han ger uttryck åt är en annan än den vi vanligen förknippar med begreppet. Men vad det handlar om är ändå delvis detsamma, nämligen symtom som huvudvärk, muskelvärk, magkatarr, trötthet, hjärtklappning, andnöd, svimningar och ångest, och för Björk är det just en poäng att synen på den här typen av diffus sjuklighet har varierat över tid.
Avhandlingen är i högsta grad stimulerande även om den helt klart hade vunnit på en åtstramning – den är full av upprepningar och omtagningar. Björk går fram decennium för decennium och analyserar tre olika typer av texter, nämligen journalmaterial från två internmedicinska kliniker, medicinsk rådgivnings- och debattlitteratur avsedd för en större publik och sist men inte minst texter om kvinnan och det kvinnliga där kön diskuteras explicit.
50-talet var folkhemstankens, det starka samhällets storhetstid. Det fanns inte samhällsproblem utan bara problem för samhället – problem som självklart skulle gå att lösa eftersom de var mindre än de problem som redan lösts. (Ett av tidens optimistiska uttryck var ”restnöd”). Eftersom samhället var gott innebar allt tal om nervös sjuklighet därför – som Lundquist ovan – att tala om en avvikande, till själva sin konstitution svag och därmed ”defekt” människa i ett i grunden gott samhälle. (Att det mot den bakgrunden var högst naturligt att patienter strävade efter att diagnostiseras som organiskt snarare än psykiskt sjuka tar Björk inte närmare fasta på.)
Patienter som någorlunda fogligt accepterade diagnosen neuros kunde räkna med att en stor apparat skulle sättas igång för att inpassa och anpassa dem: man – eller snarare: män – kunde få semester och vilohemsvistelser eller yrkesrådgivning med anlagstestning som kunde leda till omplacering på jobbet. För kvinnor var situationen en annan: man ansträngde sig inte för att hitta en plats för dem på arbetsmarknaden för det var fortfarande hemmafruidealet som gällde och det var ett ideal som ännu inte på allvar ifrågasattes.
Kvinnor kunde få husmorssemester eller hemvårdarinnehjälp och eventuellt också ”psykoterapi” vilket vid den här tiden väsentligen innebar samtal genom vilka de å ena sidan skulle få lätta sina hjärtan, å andra sidan inse sina begränsningar och finna sig till rätta med sin roll. Klagande kvinnor uppfattades som bortskämda och besvärliga och med självklar patriarkalism skriver en läkare: ”Att jag gentemot neuroser uppträder med en viss fasthet och inte låter mitt handlande dirigeras av deras nycker måste ju hos en del patienter te sig föga tilltalande.”
Att hemmafruars trötthet kunde ha andra orsaker än för mycket hushållsarbete och barnpassning noterades, men suddigt och smått motsägelsefullt som i ”Nutidskvinnan. En brevkurs om sundhet, skönhet, livsstil” (1956): ”Fastän hemmen blir mer lättskötta från år till år och arbetet i sig självt är både roligt och omväxlande, så går många husmödrar omkring och upplever sig som trötta. Ofta springer nog den tröttheten mera ur olust än ur överansträngning. Men tröttheten kan också bero på, att det är så pressande att alltid ha människor omkring sig att tänka på och planera för.” Det tyngande ansvaret, rollen som familjens ”ankare och fyrvaktare” som det heter i ett annat besvärjande citat, är helt klart en mer acceptabel orsak till trötthet än ren och skär ”olust” över ett arbete som en gång för alla kategoriskt definierats som ”roligt och omväxlande” – åtminstone ”i sig självt”.
I rättvisans namn bör kanske ändå tilläggas att det också fanns motsägelser – eller kanske snarare drag av överslätande tvångsharmonisering – i synen på männens villkor på arbetsmarknaden. I boken ”Hälsolära” från 1947 heter det först: ”Vi har alla en uppgift att utföra, en plats att fylla, och ju bättre vi lyckas härmed, desto bättre trivs vi med vår tillvaro. Ur den synpunkten är det viktigt, att vi får ett arbete, som passar oss, att ’vi kommer på rätt plats’. Yrkesrådgivningen har här en viktig uppgift att fylla. Många nervösa svårigheter har sin grund i att man inte passar för eller trivs med sitt arbete.”
Men sedan kommer några mer förmanande meningar: ”Å andra sidan får vi inte låta oss nedslås av svårigheter eller obehag i ett arbete, som vi inte kan komma ifrån. Vi måste komma ihåg, att ett väl utfört arbete alltid har sitt värde och att vi, om vi gör vårt bästa, har rättighet att vara nöjda och då trots allt bör kunna känna trivsel med tillvaron.” Och till slut predikas än mer ohöljt den förnöjsamma anpassningens budskap: ”Kan man inte ändra en sak, bör man för sin själsliga hälsas skull finna sig däri och söka få tag i det värdefulla, som dock finns däri.”
Men 60-talet kom att innebära stora förändringar. Nu ifrågasattes moderniteten i allmänhet och det starka samhället i synnerhet och när samhället inte längre var självklart gott behövde man inte heller se avvikelser från det ”normala” som svaghet. Sjukdom var snarare en följd av olyckliga omständigheter än av individuell otillräcklighet.
Det var nu man på allvar började använda begreppet stress för att beskriva en reaktion på yttre påfrestningar. Den hade tre steg. Första steget, alarmreaktionen, innebar att kroppen mobiliserar sig inför en fara. Det andra, motståndsstadiet, innebar kroppens strävan att härda ut och om ingen vila gavs följde obönhörligen utmattningsstadiet. Stress förknippades i första hand med arbetslivets jäkt – man började tala om Typ A-människan, karriärristen som stressade sig till en hjärtinfarkt och som väckte både beundran och oro.
Men samhällsförändringarna i stort spelade också in. Karriäristen må än så länge självklart ha uppfattats som man men nya könsroller var på väg och de innebar inte bara befrielse utan också förvirring. Nu skulle kvinnorna till varje pris ut i förvärvslivet i samma utsträckning som männen. Idealiseringen av hemmafrun förbyttes i demonisering eller åtminstone hänsynslöst misstänkliggörande: hemmafruar ville man på inga villkor tänka sig som stressade för nu framstod de alla som undersysselsatta.
Däremot tänkte man sig gärna att de fyllde läkarnas väntrum med sina nervösa krämpor, att de var vad läkare – bland dem Gunnar Lundquist –uppgivet kallade ”SVB”, det vill säga svid-, värk- och bränn- ”kärringar” som blivit undersökta på nytt och på nytt utan att man kunnat finna några fysiska förklaringar till deras otaliga symtom. (Lundquist medgav i sanningens namn att ”kärringarna” inte behövde vara kvinnor och faktum var att hemmafruar tvärtom hade extremt låga sjuktal.) Han tänkte sig också – om än inte utan att sväva på målet – att de här fallen kunde förstås som depression. Depression var över huvud taget en diagnos som började ta plats på 60-talet, mycket som en följd av utvecklingen inom läkemedelsindustrin: när medicinen väl fanns behövde man sjukdomen.
Bilden av 70-talet blir, som Björk tecknar den, särskilt motsägelsefull. Å ena sidan levde det sena 60-talets politiska medvetenhet vidare och också när det gällde psykisk hälsa tänkte man mycket i termer av klass. Kvinnor framstod nu som särskilt utsatta både fysiskt och psykiskt, för Låginkomstutredningen visade att fem av sex låginkomsttagare var kvinnor över 25. Men samtidigt fanns en annan, långt mer individinriktad trend. Redan under det senare 60-talet hade inte bara yttre påfrestningar utan också individuella behov och önskningar som hamnade på kollisionskurs med omständigheter i arbetsliv eller familjeliv uppfattats som potentiellt sjukdomsframkallande: i en bok med titeln ”Stress i arbetslivet” (1967) listades de viktigaste ”sociala behoven” och till dem hörde nu ”oberoende”, ”självförverkligande” och ”utveckling”.
Nu började självhjälpsböckerna komma och psykologer uppmuntrade medborgarna att finna sig själva med hjälp av autogen träning eller meditation. Björk gör den intressanta iakttagelsen att psykologernas idealpatient var samma kvinnotyp som beskrev sitt existentiella sökande i decenniets bekännelselitteratur: för att kvalificera sig för psykoterapi skulle man, framgår det av journalanteckningarna, ha ”emotionellt djup” och ”goda intellektuella resurser”. (Det är för övrigt nästan rörande att se hur vanliga felstavningar av ordet ”intellektuell” tycks ha varit hos dessa psykiatriker som är så snabba att sätta sig till doms över sina medmänniskors förutsättningar.)
Björk är inte ute efter att dra paralleller till dagens situation men för läsaren är det naturligtvis fritt fram. Än i dag vill de flesta patienter hellre att läkaren ska ge dem en konkret fysisk diagnos och än i dag blir många läkare frustrerade över att inte kunna göra det. Än i dag kan det vara ett dilemma för läkare att de å ena sidan ska företräda patientens intressen och å andra sidan representera samhällets krav på att alla ska arbeta. Och än i dag finns vantrivsel av en typ som Gunnar Lundquist beskrev 1962, alltså för nästan 50 år sen.
Stadsbor, menade han, levde nu som vilsna atomer: ”Den högst konkrete husfadern är utbytt mot en rad anonyma myndigheter. För den enskilda människan har det blivit allt svårare att orientera sig i detta komplicerade system och att finna sig själv. Det har hos många skapat en känsla av tomhet, ensamhet, osäkerhet och otrygghet.”
Det enda som dessvärre inte stämmer i dag är den sista meningen, som lyder: ”Och samtidigt stiger ’den sociala tryggheten’ och levnadsstandarden.”
