Det jag i efterhand minns bäst från barndomens första Gotlandsresa är min förundran över de mystiska stenarna på stranden. De var lustigt formade och påminde med sina fantasifulla mönster om primitiva växter och djur. De var spår av förstenade, 400 miljoner år gamla livsformer: fossil.
Dylika spår av urtida liv har fångat människors uppmärksamhet åtminstone sedan antiken. Fossilen har dock tolkats och använts på väldigt olika sätt genom åren. Det moderna uppsvinget för fossilletandet började vid slutet av 1700-talet, då européerna började söka sig ner på stränderna i stora skaror i den nya förvissningen att havsluft och havsvatten var bra för hälsan. Det var kanske inte så förvånande att även fossilen i detta sammanhang tillskrevs läkande och allmänt magiska egenskaper: belemniter, en nu utdöd grupp av bläckfiskar med långsträckt, konformat skal, kunde till exempel användas för att bota ögoninfektioner, medan de vackra, spiralformade ammoniterna ansågs skydda mot ormbett och motverka impotens.
Kombinationen fossilrika stränder, tron på övernaturliga krafter och köpkraftstarka turister förvandlade på många håll de lokala fossilletarnas verksamhet från en ren samlarsyssla till en potentiellt blomstrande affärsaktivitet. Detta var något som bland andra Mary Anning (1799–1847), Englands skickligaste fossiljägare, såg till att utnyttja. Anning, bosatt i den romantiskt belägna kuststaden Lyme Regis nära Cornwall, blev i början av 1800-talet en mytomspunnen gestalt inom brittisk naturvetenskap, och om det inte hade varit för henne är det troligt att den geologiska och paleontologiska (fossilstuderande) vetenskapens framväxt i Europa hade sett annorlunda ut.
I samband med förra årets uppmärksammande av Darwins 200-årsdag utkom två nya böcker som går på djupet i studiet av denna ovanliga kvinnas liv och verk. Den ena, skriven av journalisten Shelley Emling, bär den något dramatiska titeln The fossil hunter. Dinosaurs, evolution, and the woman whose discoveries changed the world (Palgrave MacMillan, 234 s). Det är en populärvetenskapligt hållen biografi, med utvikningar kring paleontologins utveckling i stort. Den andra boken är till sin form en historisk roman, Remarkable creatures (Harper Collins, 352 s) av den mer kända Tracy Chevalier. Båda författarna är amerikanska, men London-baserade kvinnor i 50-årsåldern. Och båda levererar läsvärda insikter i naturvetenskapens tidiga utveckling ur en ung, fattig och outbildad kvinnas perspektiv, på ljusårs avstånd från föreläsningssalarna och salongerna i Oxford och London.
Fossilförsäljningen som levebröd var egentligen faderns idé: Richard Anning var till yrket snickare, men övergick efter familjens flytt till Lyme alltmer till den till synes lovande fossilbranschen. Fem eller sex år gammal började både Mary och hennes storebror Joseph göra fadern sällskap på små fossilletarexpeditioner. Fadern lärde barnen hur man kunde känna igen lovande objekt, och hur man med olika verktyg kunde blotta fossil som dolde sig under lager av lera och märgel. Dessutom tillbringade dottern oräkneliga timmar med fadern hemma i snickarverkstaden, där han visade henne hur man med en liten borste och nål kunde rengöra de mystiska strandstenarna från jord och skiffer samt skrubba och polera en fossilyta så att den glänste i mineralernas ljusa färger – något som avsevärt ökade de förstenade urtidsdjurens marknadsvärde.
Expeditionerna var inte ofarliga: stora stenar kunde när som helst ramla ner uppifrån de instabila klippor som tornade upp sig över stranden. 1810 dog fadern efter ett svårt fall från en av strandklipporna. Mary var då 11 år. Året efter gjorde brodern Joseph en märklig upptäckt i form av ett förstenat kranium. Det påminde om en krokodils, med undantag för att dess öga var bisarrt stort. Mary ägnade de följande två åren åt att leta efter de övriga delarna. Joseph var nu upptagen av en lärlingsutbildning och kunde inte göra henne sällskap. När hans syster sent omsider faktiskt hittade skelettet väckte det huvudbry, ty det såg inte alls ut som en krokodils, så som man förväntat sig. Det påminde snarare om en korsning mellan fisk och ödla.
Mary Anning hade vid denna tid knappast någon aning om att den naturhistoriska forskningen befann sig i en dynamisk fas. Franska forskare gick i bräschen för denna utveckling, men tumultet i samband med franska revolutionen hade gett engelska forskare en chans att komma ifatt. 1807 hade Geological Society grundats i London, och en ny professur i geologi planerades vid Oxford. Denna nya dynamik stimulerades inte bara av upplysningstänkandet och det därmed sammanhängande intresset för naturhistoria, utan även av den industriella revolutionen i England. Denna tog sig nämligen uttryck i en stark ökning av allehanda grävande aktiviteter – från gruvdrift till kanalbyggen – varigenom underjordens lager av sedimentära bergarter tenderade att komma i dagen på ett helt nytt sätt. Detta ledde dels till nya fossilfynd och dels till ny teoribildning kring dessa geologiska lagers tillkomst: det stod allt tydligare klart att berggrunden ruvade på en storslagen berättelse om jordens och livets historia.
Ovetande om allt detta sålde Anning sitt stora fossilfynd för en ansenlig summa till den lokale godsägaren, som i sin tur sålde det vidare till Bullocks populära, halvvetenskapliga museum i London, där det väckte stor uppmärksamhet och drog åt sig de vetenskapliga institutionernas ögon. Den förstenade varelsen ifråga döptes efter flera år av debatt till ”ichthyosaurus”, vilket helt enkelt betydde fisködla.
Upptäckten blev början på vad som kanske kan kallas den första dinosauriemanin i England. Visserligen hade man redan tidigare hittat tecken på dessa urtida reptilers existens i form av fragmentariska ryggkotor, revben och liknande, men ingen hade någonsin skådat ett komplett skelett av en dylik varelse. Några år senare upptäckte Anning resterna av ytterligare ett underligt urtidsdjur, vilket döptes till ”plesiosaurus”. Detta fossil var ungefär tre meter långt och två meter brett, men dess huvud var besynnerligt litet: bara en decimeter stort. Dessutom var det förbundet med kroppen med en svanliknande hals bestående av inte mindre än 34 halskotor.
Båda fossilfynden, men särskilt det senare, väckte bestörtning, eftersom de skiljde sig så uppenbart åt från kända livsformer. Tidigare hade man tagit för givet att fossilen var lämningar av djur vilka, som art betraktade, ännu existerade i något hörn av världen. Denna tanke föreföll rimlig så länge det handlade om små djur. Men Annings skelett var så stora och så annorlunda att det föreföll osannolikt att de skulle ha undgått engelsmännen, som med sitt växande, globala imperium ansåg sig ha gedigen kunskap om jordens sällsamheter.
Den logiska slutsatsen tycktes bli att fossildjuren en gång hade existerat, men sedermera dött ut. Det var en radikal tanke som den franske forskaren Georges Cuvier hade lanserat några år tidigare, dock utan att kunna presentera bevis som förmådde övertyga allmänheten eller det vetenskapliga etablissemanget. Det var tydligt att bevisen måste vara kraftfulla. Tanken på utdöda djur var nämligen oerhört provocerande för var och en som läst Bibeln. Det föreföll oacceptabelt att Gud skulle ha tillåtit ett utplånande av några av sina egenhändigt skapade livsformer. Något sådant ingick inte i den kristna världsbilden.
Mary Annings fynd, och hennes professionella hantering och bearbetning av dem, var dock av en sådan kvalitet att det inte längre gick att förneka att fantastiska, nu inte längre existerande varelser hade levt på jorden. Hennes upptäckter kom därmed att få en avgörande inverkan på den vetenskapliga debatten.
Under de följande åren började Lyme Regis locka till sig oräkneliga fossiljägare, inklusive många kända vetenskapsmän, som ägnade stor möda åt att finkamma stranden och klipporna i hopp om att göra fynd av samma kaliber som Mary Anning. Anning själv blev en eftersökt guide på stranden, vilket gav henne möjlighet att lära känna flera av tidens ledande naturhistoriker. Få av dem lyckades under sina vistelser i Lyme hitta något av värde, men de blev desto mer förbluffade över hur Mary, en ung, fattig arbetarflicka helt utan formell utbildning, kunde trolla fram de mest häpnadsväckande fossil – och över hur hon dessutom var i stånd att med en enastående analytisk skärpa kommentera deras anatomi.
Något annorlunda uttryckt hade Mary Anning tillägnat sig en specialistkompetens på paleontologins område. Denna helt och hållet icke-litterata kunskap räknades visserligen inte som ”vetenskaplig” och hennes arbete förbisågs av många. Men de ”riktiga” vetenskapsmännen blev samtidigt alltmer beroende av hennes kunnande, ty det var Anning som under de följande åren gjorde så gott som alla större, viktiga paleontologiska upptäckter.
Länge förblev hon ett icke-namn i det formella vetenskapliga utbytet. Det första stora erkännandet av hennes bedrifter kom på våren 1820, då en överste Birch, som Mary guidat på stranden ett par år tidigare, sålde sin fossilsamling på auktion i London – och lät hela summan gå till familjen Anning. Dessutom lovprisade han uttryckligen Marys vetenskapliga skicklighet. Genom den stora summan, 400 pund, som auktionen inbringade, väckte spektaklet stor uppmärksamhet, även utanför England. Förutom att Mary nu blev ett ”namn”, spekulerades det vilt om vilken relation den nu 20-åriga fossiljägaren egentligen stod i till den 52-årige Birch.
Shelley Emling nämner detta endast i förbigående, men i Chevaliers historiska roman står den möjliga romansen mellan Birch och Mary inte oväntat i förgrunden. Hur det egentligen var med den saken lär förbli föremål för spekulation, men Chevaliers skönlitterära tolkning av Annings livsöde är oavsett detta mycket mer än skicklig romankonst: det är också en mästerlig studie i vetenskapens sociologi. Förutom älskaren som promotor av kvinnlig vetenskaplig berömmelse introducerar Chevalier en annan gestalt, vars roll Emling inte går till botten med: Elizabeth Philpot, en kvinna ur övre medelklassen som med sin sociala rörelseförmåga och egen vetenskapliga talang av allt att döma blev till en viktig förmedlare mellan Anning och det vetenskapliga etablissemanget. Det är Annings möten med Birch, Philpot och de tillresta vetenskapsmännen på stranden i Lyme som, i kombination med hennes egen kompetens, mot alla odds gör det möjligt för henne att nå erkännande och berömmelse.
Emling är den pessimistiska uttolkaren av Mary Anning, med fokus på det utsiktslösa för en person av hennes kön och klass när det gällde vetenskapliga ambitioner, och de sätt på vilka de bildade – och ekonomiskt oberoende – herrarna oftast förbisåg och ibland direkt motarbetade henne (hon anklagades felaktigt för fusk). Chevalier är mer optimistisk och bygger sin intrig kring en vetenskaplig maktkamp där den fattiga, unga kvinnan paradoxalt nog ändå når stor framgång.
Med åren lät sig Anning alltmer uppslukas av djuplodande tankar och grubblerier. Kanske uppfylldes hon av en förundran och skräck inför urtidsvärldens synbara obegriplighet och livets oerhörda historia. Vad man vet är att hon började tillbringa alltmer tid i kyrkan, istället för på stranden. Några och 40 år gammal insjuknade hon i bröstcancer, vilket ledde till hennes förtida död på våren 1847.
