I Alex Garlands storsäljande roman ”Beach” får huvudpersonen en karta av en man på ett påvert hotell i Bangkok. Kartan visar vägen till en mystisk och mycket vacker strand, dold för världen av grönskande träd och kantad av korallrev: ”På denna vita strand tillbringar en koloni av utvalda resenärer månader med att fiska bland korallerna. De ger sig av om de vill, återvänder, stranden förblir densamma. [...] 'Det är paradiset', mumlade Sammy. 'Det är Eden.'”
Garlands tropiska strand är en gammal dröm om det jordiska paradiset överförd till ”Lonely Planet”-åldern. Jakten på ”det orörda” har för länge sedan fyllt kartans vita fläckar, och om ett smultronställe omnämns i den globalt spridda guideboken är det sannolikt liktydigt med en dödsdom över det som ursprungligen lockade besökare.
Den tropiska stranden som paradismetafor kan sägas ha rötterna i Louis Antoine de Bougainvilles skildring av sitt besök på Tahiti år 1768. Hans och efterföljarnas berättelser om den givmilda naturen, de vänliga öborna och de nakna, villiga flickorna trollband Europa. På dessa stränder mötte den ädle vilde som bland andra Rousseau hade skrivit om, den naturligt goda människan som civilisationen inte hade perverterat.
Föreställningen om den tropiska, paradisiska stranden visade sig vara mycket slagkraftig, långlivad och användbar. Ett vykort som många soldater sände hem från första världskrigets skyttegravar föreställde en palmkantad sandstrand under en jättelik sol, en yttersta motpol till helvetet av lera och granatsplitter.
Inte minst i filmen och reklamen odlas föreställningen om och längtan till den tropiska stranden. Den kan användas som stimuli för att få oss att köpa såväl resor som lotter, romaner, läsk och kokosfyllda chokladbitar. Vit sand och vindkrökta palmer vid turkosfärgat vatten; scenografin är så etablerad i vårt medvetande att hotell på Tahiti ersätter den naturliga, svarta lavasanden med vit för att uppfylla gästernas förväntningar.
Men när Sammy i ”Beach” liknar den tropiska stranden vid Edens lustgård, så är det en modern omtolkning i Bougainvilles anda. Bibelns paradis var inte en strand, utan en kringgärdad trädgård.
Den tropiska versionen är bara en del av stranden som symbol för frihet, förvandling och njutning. Men stränderna på mer näraliggande kuster och öar började inte ses som utflyktsmål och lekplatser förrän med den så kallade fritiden. Det krävdes ett fjärmande från naturen för att vi skulle tillbe stranden, som i äldre tid var en okänd, farlig vildmark. Den var en plats från vilken man blickade ut över det skrämmande okända och kanske oändliga, och till vilken döden anlände i form av smittsamma sjukdomar eller invasionsstyrkor. Den var en gräns mellan elementen, mellan natur och civilisation, mellan liv och död.
Från stranden stiger man ombord i Karons båt för att färdas över floden Styx från de levandes rike till de dödas. Eller så bordar man en segelbåt för den sista färden, som i Pär Lagerkvists i dödsannonser ofta citerade dikt ”Livsbåten” från 1940: ”Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset.” Också i Psalmboken finns ett löfte: ”På den andra strand: / Se det goda land / På den andra strand”, heter det i psalm 345.
Strandens historiska och kulturella roll benas upp med närmast bedövande detaljrikedom i Lena Lenceks och Gideon Boskers ”The Beach: The History of Paradise on Earth” (1998). De börjar med havens uppkomst och följer strandens roll genom historien. Romarnas hedonistiska attityd till stranden skulle komma att ersättas av kristen fruktan och prydhet. De europeiska artistokraternas grand tours förvandlades med tiden till medelklassungdomarnas närmast rituella ryggsäcksresor som ett led i strävan att skaffa socialt kapital och en vacker solbränna.
Men det dröjde länge innan avkläddhet och solbad blev självklara inslag på stranden. De tidiga badorterna besöktes för det hälsobringande havsvattnets skull, inte för lek och uppvisning av den egna kroppen. Och så länge majoriteten av USA:s och Europas invånare var jordbrukare betraktades solbränna som ett klassmärke, så det gällde att vårda sin bleka hy. Stadslivets hierarkier fördes över på bad- och kurortslivet.
Den brittiska badortsidén spreds över världen via den franska Atlantkusten och Rivieran. De påklädda gäster som morgnar och kvällar sänktes ned i kylslaget vatten medelst såkallade badmaskiner ersattes av oljeblanka exhibitionister i bikini och tanga under gassande sol. Coco Chanel brukar anges som den som på 20- talet gjorde solbrynt hud på modet.
När stranden intogs av soldyrkare kom den likt den nordiska bastun åtminstone ytligt sett och för stunden att upphäva sociala gränser och sänka sexuella barriärer. I avkläddheten är vi jämlika på ett sätt som inte förekommer någon annanstans i samhället. I den meningen är stranden en påfallande demokratisk arena. Flower power-epokens strandlevande hippies predikade fred och jämlikhet, medan 60- och 70-talens kaliforniska surfingkultur var individualistisk i sin hyllning av nöje, njutning och fysiska bedrifter.
För dagens ryggsäcksresenärer är stranden en central plats där tiden tillfälligt stannar, vilket Torun Elsrud beskriver i sin färska doktorsavhandling om backpacker-kulturen med titeln Taking Time and Making Journeys: Narratives on Self and the Other among Backpackers (Sociologiska institutionen vid Lunds universitet, 225 s). Det är på stranden man kopplar av och jämför sina strapatser innan sökandet efter det exotiska fortsätter i denna individualistiska massrörelse. I sin roman renodlar Alex Garland drömmen om denna strand, ett Landet Ingenstans för ett utvalt fåtal.
Nu finns badorter i alla delar av världen som kan locka människor som har råd att betala för att roa sig eller göra ingenting. Med början på 60-talet har charterresandet, som till en överväldigande del är inriktat på sol, sand och bad, bidragit till att göra turismen till vad som ibland karakteriseras som världens största industri.
För romantiska diktare som Shelley och Lord Byron var stranden en plats för självinsikt och kontemplation, för möte mellan ande och intellekt. Det är en tradition som i vår tid odlats av Ulf Lundell och andra som gärna blandar vemod med existentiella frågor.
Men vattenbrynet som plats för pånyttfödelse får olika innebörd om man befinner sig på en öde och vindhärjad strandremsa, Playa de las Americas eller i Saint Tropez. I Frankrike förde impressionisterna badortsvistelsen till sybaritisk nivå. De avbildande stranden som en plats där stadsbor möttes och umgicks. Konstnärer som Monet, Sisley, Pissarro och Renoir skildrade kusten mellan Deauville och Étretat som lyckliga, solbelysta landskap med segelbåtar och fiskare, badare och eleganta besökare på visit. I en mening fungerade målningarna som lockande turistbroschyrer, och följdes av en flod av badortsbilder i tidningar och på vykort.
Diktare och målare har visat vägen till stränderna. Var vi än söker oss i litteraturen, filmen och konsten hamnar vi ideligen i denna elementens gränstrakt. Mellan Odysseus och Pamela Anderson i ”Baywatch” skymtar bland många andra Jesus vid Genesarets sjö, Fredag på Robinsons ö, Skagenmålarna, Picasso, pojkarna i William Goldings ”Flugornas herre” och gåtfulla gestalter på Ingmar Bergmans Fåröstränder. Den lilla strand på Oahu bland Hawaiiöarna där Burt Lancaster och Deborah Kerr kysstes i vågskummet i ”Härifrån till evigheten” kallas Eternity Beach och har blivit något av en kultplats.
Fiktionens stränder har historiska motsvarigheter i bland annat de icke-existerande öar som länge förekom på sjökort. I boken ”Phantom Islands of the Atlantic” (1996) beskriver Donald S Johnson hur misstag, bedrägerier och myter kom nya öar och stränder att stiga ur havet och etableras i människors medvetande.
I novellantologin ”The Penguin Book of the Beach” (2002) är det Gabriel García Márquez som tydligast knyter an till äldre mytologi i både miljö och ämnesval när han låter en fiskeby förvandlas sedan invånarna har funnit en drunknad man med överjordiska kvaliteter. De andra författarna i samlingen, som Ian McEwan, Italo Calvino, Keri Hulme, Raymond Carver och Michel Tournier, har alla sina egna versioner av betydelsen hos denna zon av uppvisning och ensamhet, av fruktan och lycka. Under strandens romantik finner man ofta krav på avgöranden, saker ställs på sin spets, den fysiska avkläddheten blir gärna också själslig.
Det tycks som om stranden inbjuder till tankar och frågor som annars har svårt att tränga igenom bruset av intryck. Att från en atoll, som strängt taget bara är en långsträckt, ömtålig strandremsa i oceanen, blicka ut över en vattenöken som enligt kartan är obruten i hundratals mil, kan ge en ojämförlig känsla av både svindel och ett stort lugn.
Vad drev till exempel polynesiernas urfäder att lämna sina stränder för att ge sig ut på ett hav som mycket väl kunde vara oändligt som rymden? Var det bara makt- och vinningslystnad som fick européer att lämna torra land trots att somliga påstod att vidunder väntade i djupen och att havet var tjockflytande bortom synranden?
Inför sådana frågor kan stranden symbolisera det rörande obändiga i människans kunskapstörst och nyfikenhet. På ett vardagligare plan kan strandens magnetism åtminstone delvis förklaras av att den erbjuder ett slags lindring för civilisationströtthet. Om tillvaron framstår som alltför kommersiell och kaotisk, kan man på stranden ta ett steg tillbaka till en plats där vi tillåts vara barn pånytt. I det slipslösa tillståndet kan paragrafryttaren bygga sandslott, tillfälligt invaggad i tron att man kan återvända till något enklare och ursprungligt. Men ny teknik, som internet och mobiltelefoni, gör att strandens avskildhet och funktion som fristad inte längre är självklar. Den som så önskar kan etablera sitt mobila kontor under parasollen.
Stranden förändras inte bara i vår föreställning utan också konkret. På platser där tidvattnets verkningar är påtagliga – vid Kanalöarna, till exempel, kan det skilja över tio meter mellan hög- och lågvatten – byter landskapet ideligen skepnad. Turismen förvandlar många strandlandskap till oigenkännlighet, och i ett större perspektiv kan växthuseffektens höjning av havsytans nivå medföra en dramatiskt ökad erosion som gradvis flyttar stränderna allt längre inåt land. På andra håll gör landhöjningen att fiskelägen och hamnar med tiden fjärmas från vattnet. För mindre än tusen år sedan var Pisa en hamnstad, och det land som nu är finländska Österbotten, vilket inlandsisen tryckte ned för tio tusen år sedan, höjer sig en centimeter om året. Kusten vid Kvarken drar sig västerut och kommer Finland att växa med tre kvadratkilometer om året.
Det betyder att om ungefär 2600 år är dessa stränder försvunna, och de som då bor här kommer att kunna gå torrskodda mellan Vasa och Umeå.
