Litteraturhistorien är en prydlig historia, böcker sorterade efter namn och årtal. Daniel Defoe skrev ”Robinson Crusoe” (1719). Jonathan Swift skrev ”Gullivers resor” (1726). Jane Austen skrev ”Stolthet och fördom” (1813). Vi vet det, eller kan lätt slå upp det. Det är ingen hemlighet. Vad man lätt glömmer bort är att den tidens läsare oftast inte hade en susning. Trots att titelsidan är en nästan lika gammal uppfinning som boktryckarkonsten, var det egentligen först på 1900-talet som det blev allmänt bruk att sätta ut författarens fullständiga namn på den. Av alla böcker som gavs ut i England i slutet av 1700-talet var nästan 70 procent anonyma, kryptonyma eller pseudonyma arbeten. I mitten av 1800-talet låg siffran runt 50 procent.

Den som bläddrar i Halkett och Laings ”Dictionary of the Anonymous and Pseudonymous Literature of Great Britain”, ett stort uppslagsverk i sju band från 1880-­talet, kan sida upp och sida ned ta del av de mest fantasifulla hugskott, teorier och spekulationer rörande vem som egent­ligen skrivit vad. Bland de tusentals titlar som avhandlas hittar man nästan alla mästerverk i den engelska kanon, från Shake­speare, Milton och Byron till Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë.

Varför ville gårdagens författare inte skylta med sina namn offentligt? Hur påverkade det synen på litteraturen när man som läsare bara hade texten att förhålla sig till? Inget ansikte på författaren, inga förhandsintervjuer eller hemma hos-reportage, inget mysigt småprat i tv-soffan att döma den nya romanen efter. Finns det ­saker som bara låter sig sägas under täckmantel? Vad innebar det i så fall för litteraturens roll i samhället när författaren marknadsanpassades och blev ett varumärke? Hur hittade böckerna hem till slut? Vem röjde författarens sanna identitet, och varför? Det är intressanta frågor som nästan inte ägnats någon uppmärksamhet alls. Här finns en helt okänd dimension av litteraturhistorien att utforska, en anonymitetens egen kulturhistoria.

I Anonymity: A Secret History of English Literature (Faber and Faber, 376 s) gör John Mullan en första ansats att dra upp riktlinjerna för hur en sådan historia skulle kunna se ut. Mullan är professor i engelska, medverkar regelbundet som bokkrönikör i The Guardian och har tidigare bland annat givit ut den underhållande krönikesamlingen ”How Novels Work” (2006). Den nya boken gör inga anspråk på att vara heltäckande, men ger på sina knappt 400 ­sidor ändå en fascinerande överblick över de senaste 500 årens vitt skiftande bruk av och bevekelsegrunder för att hålla sig med ett nom de plume.

Ser man till boktryckarkonstens barndom och de närmast följande århundradena fram till upplysningen är det förvisso inte att undra på att författarna helst höll sig bakom kulisserna. Att sätta sitt namn på en bok var inte sällan att underteckna sin egen dödsdom, i synnerhet om innehållet berörde känsliga ämnen som politik och religion. Oftast fick budbäraren ta smällen istället. 1663 dömdes boktryckaren John Twyn i London till döden för att ha låtit trycka en anonym pamflett som kritiserade det onödigt stränga rättsväsendet. Domen löd högförräderi och för detta dömdes Twyn till hängning, dragning och fyrdelning, vilket innebar att den arme mannen först hängdes, plockades ner just innan döden inträffade, för att sedan kastreras, få sina inälvor utdragna, brännmärkas, halshuggas och styckas i fyra delar. Huvudet sattes på en påle vid Ludgate, androm till varnagel. Twyns fall var dessvärre inte särskilt ovanligt. Den sista boktryckaren som dömdes till döden för ­någon annans ord var en 18-årig lärling vid namn John Matthews. Året var 1720.

Daniel Defoe, sin tids kanske allra flitigaste användare av olika alias, undgick med nöd och näppe samma grymma öde. För att försvåra identifikationen av sina verk hade Defoe (eller ”De foe”, fienden, som han kallades i en efterlysning) övat upp ett otal olika handstilar, men tvingades likväl ägna stor del av sin karriär åt att gömma sig för myndigheterna. Efter att ha blivit röjd av en angivare var det endast tack vare en högt uppsatt vän som han klarade sig undan med ett lindrigare spöstraff.

Repressalierna utövades inte bara av staten. Där fanns också, skriver Mullan, gott om kringdrivande gatukritiker som gärna gav misstänkta poeter en omgång. Den store John Dryden blev en kväll insläpad i en mörk gränd och så illa misshandlad att han närapå miste livet. Detta för en satirisk vers som sedermera visade sig vara felattribuerad. Efter att ha publicerat ”Dunciaden” (1728) vågade sig Alexander Pope aldrig utanför huset utan sällskap av sin grand danois och ett par rejäla pistoler.

Det märkliga är att 1700-talets ökade tryckfrihet på intet sätt minskade antalet anonyma publikationer. Beaktar man de försiktighetsmått som Swift vidtog inför utgivningen av ”Gullivers resor” – en hel cirkus av medkonspiratörer, maskerade kurirer, anonyma kopister och nattliga ­möten på dimhöljda gator – skulle man lätt kunna tro att han hade bilan hängande över nacken. Men så var alls inte fallet. I själva verket rörde det sig om ett tidigt ­exempel på det som vi i dag kanske framför allt förknippar med pseudonymt utgivna böcker: ett avancerat marknadsförings­jippo. Inget säljer som ett stort mysterium med allt vad det innebär av rykten, tissel och tassel. Fråga Arne Dahl, Ciona, Nikanor Teratologen eller Gunnar Blå.

Där anonymiteten tidigare varit en fråga om liv och död antog den efter Swift alltmer karaktären av en kurragömmalek med pressen. Syftet var inte längre att förbli okänd, utan avslöjad. Tids nog. ”Gullivers resor” är fullspäckad med spjuveraktiga ledtrådar till författarens identitet, och långt ifrån alla är vilseledande. Hade Swift mot förmodan inte blivit utpekad som bokens författare skulle han ­säkert själv ha skrivit ett pressmeddelande. Samtidigt anar man ett mått av fåfänga bakom hemlighetsmakeriet. Skulle boken gå dåligt var det ju bara att låtsas som att det regnar – ingen skada skedd. Ännu har ingen tagit på sig ett pseudonymt författarskap som sågats längs med fotknölarna.

Sir Walter Scott, författaren till ”Ivanhoe” och andra historiska romaner i den så kallade Waverly-serien, lyckades dra ut på den här katt och råtta-leken i mer än 13 år. Scott var en av 1800-talets allra populäraste författare, men in i det sista bara känd som ”The Great Unknown”. Det spekulerades vilt i ämnet, till och med runt författarens eget frukostbord. Många gissade ­redan tidigt på Scott, som blånekade. Till slut skrev en viss Adolphus en lång komparativ avhandling som jämförde Scotts poesi (som han gav ut under eget namn) med passager i Waverly-böckerna. Scotts beskrivningar av hundar, menade han, avgjorde frågan. Scott fann det hela så smickrande att han i ”The Fortunes of Nigel” (1822) lät ”författaren till Waverly” dyka upp i ett mörkt rum för att dryfta tesen. Den mystiska gestalten prisar Adolphus iakttagelseförmåga, men förklarar att han ämnar fortsätta hålla tand för tunga. Scott kröp till korset först 1827, fem år före sin död, efter att ha hamnat i en ekonomisk knipa.

Men allt var inte kittlingar och lekar. Pope upptäckte att han fick bättre recensioner om han publicerade sig anonymt. Självklart finns också de som föredragit anonymiteten av ren blygsamhet – men betydligt färre än man kan tro. Mullan framhåller Lewis Carroll (Charles Dodgson) som ett närmast unikt exempel på motsatsen till manlig fåfänga efter riddartiden. Men det gäller alltså bara män. För den stora delen av skrået – kvinnorna – var valet att publicera sig inkognito långt in på 1700-talet en självklarhet som sällan ifråga­sattes. Många av dem delade också samma pennamn, ett anspråkslöst namn med månghundraåriga anor. De kallade sig kort och gott för ”A Lady”. En sådan anstod det inte att göra sina tankar och innersta känslor till allmän egendom. Av alla de tusentals böcker som utgivits av anonyma damer är ”Förnuft och känsla” (1811) den mest berömda. Jane Austen publicerade faktiskt inte en enda roman i eget namn under hela sin livstid – men pseudonymen ”A Lady” använde hon bara denna enda gång. I likhet med många andra författare som önskade förbli okända använde hon efter debuten epitetet ”Av författaren till…”.

Medan kvinnliga författare som kallade sig för ”A Lady” och liknande tydligt funnit sig tillrätta i sin könsroll, fanns också de som tog en könsneutral eller maskulin pseudonym i protest mot den. Litteraturkritiken har alltid tenderat att läsa kvinnor självbiografiskt, medan mäns texter anses äga en helt annan allmängiltighet. Att mörka sitt kön var för George Eliot (Mary Ann Evans) och många andra enda sättet att få sina texter bedömda som konst. Eliot trädde fram först när en manlig präst gjorde anspråk på äran – och pengarna – för ”Adam Bede” (1859).

Samtidigt finns gott om exempel på män som valt en feminin pseudonym – för att sälja bättre. Majoriteten av läsare är kvinnor och kvinnor läser helst kvinnliga författare, så trodde man åtminstone i mitten av 1700-talet. Mot slutet av seklet och ­under stor del av 1800-talet var knepet så vanligt förekommande att kvinnliga författare regelbundet fick sin könsidentitet ifrågasatt. Jane Austen var inte ensam om att få höra att hennes romaner var alldeles för välskrivna och kloka för att vara skrivna av en kvinna. Det var tvärtom ett mycket tidstypiskt recensionsomdöme. Så kunde också Charlotte Brontë, när hon 1848 gav ut ”Jane Eyre” under pseudonymen Currer Bell, läsa i tidningen att hon garanterat var en man. Det var hennes bristande kunskaper i hur en dam gör morgontoalett som avslöjade henne.

Det mest animerade kapitlet i Mullans bok ägnas åt just litteraturens kusin kritiken. Liksom litteraturen var kritiken länge en anonym historia – Times Literary Supplement började införa signerade recensioner först 1974. En anonym kritikerstab, menade man fram till dess, garanterade objektiva och opartiska omdömen, höjda över mänsklig fåfänga och personligt käbbel. Fullt så fint funkade det nu inte i verkligheten. Författare som recenserade sig själva, gjorde hackmos av sina fiender och höjde sina vänner till skyarna tycks snarare ha varit regel än undantag. Exemplen är många och hårresande. James Boswell som i en lång drapa hyllade sitt eget makalösa geni, John Godwins dotter Mary Shelley som skamlöst utgöt sig över pappas senaste mirakel. Kapitlet borde vara obligatorisk läsning för alla som slentrianmässigt beskärmar sig över den samtida kritikens förfall.

”Anonymity” lider av en del upprepningar och mindre slarvfel, men är på det hela intressant och tankeväckande läsning. Det enda man kan beklaga är den summariska behandlingen av de senaste hundra årens utveckling. Mullan noterar egentligen bara att pseudonymer blivit allt ovanligare, och numer fyller en delvis ­annan funktion. Idag är det inte ovanligt att författare skriver romaner i eget namn och deckare i ett annat. Inte för att de skäms för att skriva genrelitteratur, utan som ett slags konsumentvägledning. Den som köper en bok av Arne Dahl vet att han får något annat än om han köper en av Jan Arnald. Det rör sig bara om olika varumärken.

Frågor om vad dagens smått hysteriska exponering av författaren har för implikationer för litteraturens vidkommande får man själv fundera på. Mullan är ingen filosof på det sättet. Han är en brittiskt skolad empiriker och konstaterar som sådan bara kort att det i dagens mediesamhälle inte längre är möjligt för en författare att låta texten tala för sig själv. Inte om hon vill bli läst. Publiken kräver ett ansikte på författaren, som ett slags genväg till förståelsen av verket.

Mediernas personfixering är förvisso inget nytt. Vad John Mullans bok ytterst visar är att läsare i alla tider har varit mer nyfikna på författarens frukostvanor än på hennes böcker. Det nya skulle i så fall vara att författaren numer är den första att före­slå en titt i kylskåpet.