Om två år passerar mänskligheten en viktig milstolpe. Enligt FN:s prognoser kommer mer än hälften av världens befolkning då att bo i städer. Urbaniseringen är ett nytt och sensationellt fenomen som i grunden förändrar Homo sapiens levnadsvillkor. Det stora flertalet människor har alltid bott på landsbygden och försörjt sig på jordbruk. Ekonomhistorikern Angus Maddison har beräknat att blott sex procent av Europas befolkning, och omkring tre procent av Asiens, var stadsbor för 500 år sedan. Fler kunde det inte vara. Dåtidens lågproduktiva jordbruk förmådde helt enkelt inte att generera det överskott av livsmedel som skulle ha fordrats för att livnära en större stadsbefolkning.
Med industrialismens genombrott i början av 1800-talet skapades förutsättningar för en mera omfattande urbanisering. Industrialismen ledde till en kraftig höjning av produktiviteten, inom hela ekonomin. Böndernas förmåga att producera livsmedelsöverskott blev allt större. Redan år 1820 hade stadsboendet i både Västeuropa och Japan
ökat till tolv procent, medan urbaniseringen i det ekonomiskt mindre utvecklade Kina stannade på under fyra procent. 100 år senare, 1920, bodde drygt en tredjedel av Europas relativt välbärgade befolkning i städer; i tredje världen stannade andelen stadsbor på knappt 7 procent. Ekonomhistoriker har regelmässigt nyttjat städernas befolkningsmässiga betydelse som en indikator på nationers välstånd.
Först från 1900-talets mitt har vi en tillförlitlig statistik över urbaniseringen, mycket tack vare FN:s insiktsfulla arbete på området. Resultaten av detta arbete redovisas i en serie av regelbundet återkommande rapporter, ”World Urbanization Prospects”. De data jag presenterar i det följande baserar sig på detta material.

År 1950 bodde 55 procent av industrivärldens befolkning i städer; vid det senaste sekelskiften hade urbaniseringsgraden stigit till 75 procent, och till 2030 prognostiserar FN en ytterligare ökning till 83 procent. I tredje världen dominerar landsbygden fortfarande befolkningsbilden, men
städernas betydelse ökar där mycket snabbare än i de rika länderna. Urbaniseringsgraden 1950 var blott 18 procent i u-länderna; prognosen för 2030 pekar på 56 procent, mer än en tredubbling under 80-årsperioden.
Industrialismen är den viktigaste förklaringen till att människorna flyttat till städer, och då inte enbart på grund av jordbrukets stigande förmåga att skapa livsmedelsöverskott när modernäringen moderniserats och mekaniserats. Industriföretagen gynnas av skalfördelar, och lokalisering till städer har utgjort en betydande fördel, ty endast där fanns ett stort utbud på arbetskraft och en avsättningsmarknad för det som industrierna producerat. Industriföretagen är regelmässigt ömsesidigt beroende av varandra, där det enas produktion utgör insatsvaror för andra, men också på grund av det berikande erfarenhetsutbyte som företagens närhet till varandra befrämjar. Geografiska företagskluster har tenderat att leva kvar när de en gång bildats, trots att utvecklingen av transporter och kommunikationer
minskat avståndens betydelse.
Städernas stora och diversifierade arbetsmarknad lockade samtidigt till en utflyttning från landsbygden, och lockelsen ökade av att industrin regelbundet kunde bjuda över jordbrukets lönevillkor. Allt var förstås inte idylliskt. I varje fall i tätbefolkade länder stöttes arbetskraften brutalt ut från jordbruket när höjd produktivitet minskade modernäringens behov, och de friställda hade få alternativ till sysselsättning i städernas industrier. Stadens levnadsvillkor under sent 1800-tal ter sig helt förskräckliga för senare generationer, vilka haft förmånen att växa upp i det välstånd som industrialismen skapat. Ändå måste industriarbetet och stadsmiljön för de flesta ha varit att föredra framför landsbygdens undersysselsättning och tristess.
Städerna har alltid utgjort en social lockelse för dem som bott på landet. Livet i staden gav befrielse från den stränga och ofta obehagliga sociala kontroll som präglade livet på landsbygden. I staden gavs möjlighet att vidga det
sociala umgänget med likasinnade, till exempel över ett glas på baren. Det bjöds på varieté och teater, senare också bio, nöjen som knappast varit tillgängliga på landsbygden, varken i rika eller fattiga länder. Städerna har erbjudit möjligheter till högre utbildning och tillgång till kultur. Stadsborna har sedan länge kunnat nyttja elektricitet, med åtföljande ljus och bekvämlighet, medan landsbygdens elektrifiering är en rätt ny företeelse i rika länder, och ännu långt ifrån genomförd i fattiga.

Den fysiska miljön i städerna var uppenbart sämre än på landsbygden under de tidiga faserna av industrialiseringsprocessen. Miserabla hygieniska förhållanden jämte hopträngdhet ledde till att infektionssjukdomarna grasserade intensivt. En flytt till staden innebar statistiskt en förkortning av livet. Imponerande förbättringar av den fysiska stadsmiljön har dock genomförts sedan dess, och städernas dödstal är numera lägre än på landsbygden, såväl i rika som fattiga länder. Orsaken är framför allt att de
medicinska landvinningarna är lättare att applicera i den urbana miljön. Trots kvarstående brister i städernas fysiska miljö på många håll, inklusive den högre förekomsten av våld, kriminalitet och stress, utgör stadsmiljön som helhet en attraktion för individer och hushåll, och bidrar till att förklara den pågående trenden mot ökande urbanisering.
Inflyttningen till städerna är omöjlig att hejda mer än tillfälligt, och då måste det till politiskt våld. Den tredje världens urbaniseringsgrad har sedan 1960-talet ökat med drygt en procentenhet per år. Det finns egentligen blott två tillfälliga avvikelser från denna stabila trend. Den ena orsakades av Kinas brutala kulturrevolution på 60-talet, den andra av de röda khmerernas härjningar i Kambodja på 70-talet. Omflyttningen från stad till landsbygd krävde en terrorpolitik som ledde till miljontals politiska mord i de båda länderna. Efter att de radikala och tragiska tvångsförflyttningarna från städer till landsbygd upphörde, återgick också dessa nationer
till den traditionella urbaniseringstrenden.
Megastäder, det vill säga städer med en befolkning på över tio miljoner, representerar världens snabbast växande typ av bostadsort. 1950 fanns blott en megastad i världen, New York. 1975 hade antalet stigit till fem, och år 2000 var man uppe i 16. För 2015 prognostiserar FN att 340 miljoner människor, nästan fem procent av hela världens befolkning bor i sammanlagt 21 megastäder. Något överraskade är framväxten av megastäder nästan i sin helhet ett u-landsfenomen. 1975 låg tre av de fem megastäderna i tredje världen. För år 2015 prognostiserar FN att hela 18 av de 21 megastäderna finns i u-länderna. Tokyo har lett storleksligan ända sedan 1975 och beräknas om tio år ha drygt 27 miljoner invånare. Dacca, huvudstaden i Bangladesh, prognostiseras då vara världens näst största stad, med ett invånarantal på 22,8 miljoner. Bombay, Sao Paolo, Delhi och Mexico City kommer också att ha passerat 20-miljonersnivån, medan New York, sjuan i hierarkin, stannar på blott 18
miljoner. Har du hört talas om Tianjin, den minsta av megastäderna år 2015? Inte det? Staden ligger i Kina, och passerade niomiljonersstrecket redan vid sekelskiftet.

Megastäderna väcker en skräckblandad beundran hos de flesta betraktare. För en utomstående framstår de som oöverskådliga och kaotiska, men för den hemmahörande representerar de en förunderligt väl organiserad värld. Dessa dynamiska stadsbildningar representerar en miljö som deras invånare, såväl individer som företag och förvaltningar, uppenbart finner attraktiv. Om det inte var så, skulle megastädernas expansion omöjligt ha varit så imponerande snabb. En ny FN-rapport (”Globalization and Urban Culture”, 2004) som ingalunda sticker under stol med urbaniseringens avigsidor, skriver samtidigt träffande att städerna ”utgör platsen för förändring och framtidshopp. En undervärdering av städerna i dessa avseenden riskerar att oavsiktligt kompromettera nationers ekonomiska och sociala framtid”.
Är urbaniseringen en välsignelse eller förbannelse
för mänskligheten? En romantisk syn vill gärna betrakta livet på landet, i harmoni med naturen och utan stadens stress och trängsel, som det bästa för människan. Mot en sådan syn står det faktum att urbaniseringstrenden varit spontan överallt i världen. Människor väljer storstäder inte bara som bostadsort. De vallfärdar också dit på tillfälliga besök som turister för att låta sig stimuleras av stadsmiljöns variation och dynamik. Urbaniseringstrenden återspeglar av allt att döma människors preferenser. I vart fall har tvingande politiska åtgärder för att stoppa det ökande stadsboendet ofta utmynnat i tragedier för dem som varit berörda.

Den kanske viktigaste konsekvensen av inflyttningen till städer är nog ändå en grundläggande förändring i förhållandet mellan människorna och naturen. Denna har lämnats märkligt obeaktad i den offentliga debatten, och nämns knappast alls i FN:s befolkningslitteratur. Två förändringar framstår som särskilt vitala, och båda innebär ett slags separation mellan människorna
och den fysiska miljön. Den första är att städerna i betydande grad skyddar sina invånare från naturens nycker. Den andra är att med ökande befolkningskoncentration kan allt större arealer på jorden lämnas i fred från mänsklig åverkan.
Historiskt sett har otämjda naturförhållanden i regel betraktats som en fara för människan. Mänsklig kontroll av naturen har allmänt betraktats som önskvärd, ibland rentav religiöst påbjuden, som i Jehovas gammaltestamentliga påbud till människorna att ta kontroll över jorden. Trygghet och välbefinnande har ofta grundats på att miljön medvetet omformats för att passa specifikt mänskliga behov. Uppbyggnaden av städer är ett exempel på sådan omformning. I den för människan anpassade urbana miljön har risken för ond bråd död till följd av exempelvis orkaner eller vilda djur i stort sett eliminerats. Liksom städernas sociala miljö utgör en lockelse för människor, gör den fysiska miljön det också.

En andra konsekvens av stigande urbanisering är att landsbygden avfolkas, först
relativt, men därefter också absolut. I i-länderna är den absoluta avfolkningen sedan länge ett faktum. Med ständigt färre människor på landsbygden påverkas naturen och miljön allt mindre av mänskliga aktiviteter. Miljövännerna borde välkomna en sådan utveckling. U-länderna ligger flera årtionden efter den rika världen när det gäller landsbygdens absoluta avfolkning. Den alltjämt snabba befolkningstillväxten i dessa länder har lett till att landsbygdens befolkning fortsätter att expandera, även om städernas invånarantal ökar mycket fortare. Men det är bara en tidsfråga när u-länderna hinner ikapp den rika världen. FN beräknar att en absolut avfolkning av landsbygden i tredje världen kommer att påbörjas redan 2020.
Om trenderna förlängs kan vi skönja en framtida värld där den överväldigande majoriteten av människor samlats i städer; där en mycket fåtalig landsbygdsbefolkning bedriver ett intensivt och högproduktivt jordbruk på begränsade arealer; där ytterligare begränsade områden utanför städerna
nyttjas för rekreation; och där resten av världen återlämnats till naturen, som successivt återställer något som påminner om det ”ursprungliga” tillståndet. Den nattlige flygresenären kommer att se jättelika kluster av ljus, ibland förbundna med pärlband av ljuspunkter längs transportlederna, men därutöver i huvudsak mörker.
(under strecket 18/8 2005)