Domen mot den 19-årige amerikanen Shawn Fanning och hans framgångsrika IT-företag Napster gav över en natt den hårdnande kampen mellan storkapital och anarkistiska ideal på Internet ett ansikte. Att en högre domstol i San Francisco i sista stund lät företaget fortsätta i väntan på vidare beslut är inte oväsentligt, men den senaste tidens rättsprocesser mot illegal verksamhet på nätet tyder på en alltmer kraftfull strävan efter att tämja de oregerliga datornäten. Fanning bar på en dröm om en global gemenskap för musikintresserade långt bortom skivbolagens kontroll. Han utvecklade därför en mjukvara för gratis nedladdning av musikfiler från nätet. Från individualismens högsäte på den amerikanska västkusten formulerades än en gång en längtan efter en icke-reglerad samhörighet av fritt tänkande och handlande individer.
Denna längtan kan i olika skepnader spåras genom årtionden av motkulturer: från 60-talets hippiekult, över hackerkultur och cyberpunk till dagens IT-entreprenörer. Men i skuggan av det fria informationsflödet lurar alltid motsatsen. I det väldiga datornätets finmaskighet samexisterar svårigheten att överblicka och reglera med långt ifrån uttömda möjligheter till omärklig bevakning och registrering. När nätet sägs ha en anarkistisk grundstruktur behöver man påminna om dess militära ursprung, vilket ger den finfördelade strukturen en helt annan mening. Dess kaotiska virrvarr skapades för att meddelanden skulle kunna komma fram under brinnande krig, även om delar av nätverket slogs ut. Den dröm om gränslös gemenskap, utplånande av hierarkier, demokratisk nyordning, intimitet och inte minst omedelbarhet som i dag är relaterad till digitala medier är långt ifrån ny.
Vid närmare betraktande är retoriken genomsyrad av centrala teman från upplysningen och romantiken. Detta förhållande ligger till grund för Richard Coynes nyligen publicerade Technoromanticism: Digital Narrative, Holism, and the Romance of the Real (398 s, The MIT Press). Det som aktualiseras i postmoderna sagor om ”den globala byn” är knappast något som uppstått med utvecklingen av Internet, utan en diskussion som genom århundraden vuxit fram kring uppdelningen i muntligt-skriftligt, i vilken en romantisering av det talade ordet är en stark tradition från Jean-Jacques Rousseau och framåt. Hos romantikern Rousseau finns ett tydligt drag av nostalgi. Han uppfattar människan som en i grunden fri varelse med förmåga att skapa nära och äkta relationer. Mot denna ursprungsgemenskap ställer han det moderna samhällets falskhet och förställning, dess förtryck och korrumperade spel om makten. Men Rousseaus uppgörelse med det moderna präglas inte enbart av en längtan tillbaka till ett förlorat paradis.
Han ser dessutom nödvändigheten av en ny samvaro grundad hos den politiskt aktive och moraliskt ansvarsfulle medborgaren. Även denna tanke återfinns i moderna IT-myter i form av förhoppningar om medborgerligt deltagande och direktdemokrati med hjälp av datorer. Walter J Ong är en av dem som i vår tid skrivit in sig i denna tradition. I hans texter framställs dialogen som det mest naturliga och ursprungliga, något som kan ge oss ett omedelbart och oförmedlat tillträde till världen och till oss själva. Talande och lyssnande antas komma närmare tanken än vad en text någonsin kan. Den muntliga kulturen är lokalt förankrad, hel och levande. Sedan kom skriften, i vilken språket stelnar på en död, opersonlig yta.
Ong följer ordet i en rörelse från muntlig kultur, över tryckpressen och in i dataåldern. Hans huvudpoäng är att skriften, boktryckarkonsten och datorerna i tur och ordning teknologiserat ordet. I takt med detta förs den verkliga tanken allt längre bort från människorna, samtidigt som också människor förs allt längre från varandra. Skrivandet bryter sålunda upp talets intimitet och lyfter den lilla världens relationer till en världsomspännande nivå. Det talade ordets kollektiva sammanhållning byts mot skriftkulturens fragment och individualisering. Ong menar emellertid att dagens digitala kommunikationsmedier utvecklar en sekundär muntlighet, ett slags skriftlig talspråklighet som återigen för oss nära varandra. Cirkeln sluts när ordets tilltagande teknologisering paradoxalt nog plötsligt slår över i sin motsats, vilket leder till att en ny gemenskap utvecklas, om än mot bakgrund av mångfald och motsägelser. Detta är ett exempel på den typ av teknoromantik som Coyne tar upp i sin bok.
Liknande romantiska föreställningar har vuxit fram kring fenomenet virtuella världar. En virtuell värld kan vara helt och hållet textbaserad; deltagare med Internetanslutningar möts, skapar karaktärer och blir medförfattare till såväl dialog som textliga omgivningar. En annan form av virtuell värld konstruerar en fiktiv miljö genom avancerad datorgrafik som deltagare iförda speciella hjälmar, handskar och ibland även kroppssensorer kan träda in i och utforska. De berättelser, ”narrativ”, som formuleras kring virtuella världar kommer enligt Coyne från så olika håll som systemutveckling, design, litteratur, från forskare och användare.
Flertalet av dessa narrativ ger löften om uppslukande upplevelser i fantasins och fiktionens gränstrakter. Omslutna av virtuella landskap, eller engagerade i sofistikerade identitetslekar, ska deltagare förlora greppet om tid, rum och fysisk förankring. Inte minst ska relationer mellan människor i den fysiska kroppens frånvaro utvecklas på ett mer jämlikt sätt, fullständigt frikopplat från kroppsliga avslöjanden om kön, klass och etnisk tillhörighet.
Den mest extrema tolkningen av kroppens försvinnande återfinns inom den litterära science fiction-genren cyberpunk. Hänvisningar till kroppen sker där i termer av ”the meat”; det döda kött som omger det aktiva intellektet. Cyberpunk kombinerar en aggressiv punkfilosofi med en dystopisk framtidsvision, i vilken distinktionen mellan teknologi och mänsklighet har lösts upp. Det var författaren William Gibson som i sin klassiska roman ”Neuromancer” myntade begreppet cyberspace. Hos Gibson beskrivs denna datorrymd som en parallellvärld som är befolkad av mänskliga medvetanden direktuppkopplade till ett världsomspännande nätverk. De kroppar som tidigare varit oskiljaktiga från sina medvetanden bildar restprodukter kvarlämnade i den fysiska världen. För Gibson är detta långt ifrån något paradisiskt tillstånd.
Det ironiska är att när cyberpunk inspirerar akademiskt arbete byts dystopi mot utopi. Cyberpunkförfattare målar i allmänhet upp en mörk bild av en nära framtid där det urbana samhället rasar samman, teknologi och information är makt och det specifikt mänskliga ett minne blott. Den akademiska versionen lyfter snarare fram den klassiska drömmen om att frigöra medvetandet och lämna den passiva och störande kroppen bakom sig. Coyne menar att detta kan återföras på bärande tankar inom upplysningen. Här syftar han bland annat på denna epoks betoning av människan som en tänkande, rationell varelse skapad genom ett ihärdigt förnekande av kroppsligt oförnuft. Denna radikala distansering mellan kropp och medvetande har visat sig vara en synnerligen seglivad historia.
Grundfiguren i Coynes framställning av teknoromanser bildas av spänningsförhållandet mellan del och helhet, eller i modifierad form det mellan mångfald och enhetlighet. Detta begreppspars filosofiska rötter sträcker sig visserligen betydligt längre tillbaka än till upplysningstiden, men det tematiserades speciellt intensivt under denna period. Om upplysningen främst vilar på föreställningen om individens frihet, vilken erhålls genom förnuftets seger över tradition och auktoritet, så tillför romantiken detta tänkande en stark betoning av känsla och kreativitet. Som motvikt till upplysningens bejakande av individualitet och fragmentering ställer romantiken tanken om att förena själen med naturen och om att överskrida den individuella världen i riktning mot en större helhet. Även om romantiken var en reaktion mot den tidiga upplysningens rationalitetstänkande förenas dessa riktningar genom idén om subjektets frigörelse.
Genom att läsa upplysningsmän och romantiker jämsides med samtida berättelser om digitala medier, visar Coyne hur de motsättningar som inom romantiken tar sig uttryck i paradoxala föreningar av kollektiv samhörighet och långt driven (icke-reglerad) individualitet återfinns i dagens IT-narrativ. Precis som inom romantiken sker denna pendling mellan sammanhållning och fragmentering utan friktion i det teknoromantiska. Coyne menar att det inom (tekno)romantiken saknas uppmärksamhet för de brott, glidningar och motsägelser som bildas genom tankens rörelse mellan del och helhet. Detta ser han som sin uppgift att komma till rätta med.
En effektiv strategi för detta syfte är att bryta med romantiseringen av det talade ordet. Det problematiska med att framställa talet och den omedelbara dialogen i det fysiska mötet som något helt och hållet naturligt är att all form av språkanvändning, även muntlig, kräver någon form av mediering genom språket.
Vad är det som säger att tal skulle vara mer naturligt än skrift bara för att det lilla barnet lär sig prata innan det lär sig läsa och skriva? Skulle det vara mer naturligt att tala för att det på något vis kommer inifrån kroppen, medan skrivandet mer tydligt är förlagt utanför? Det ligger något paradoxalt i att överföra en diskussion som upphöjer det muntliga på den datorförmedlade kommunikationen, eftersom denna i högsta grad förmedlas genom text, oavsett hur spontant författad den är. Kommunikation på Internet är först och främst en skrivande aktivitet, oberoende av hastigheten hos modem och fingrar. Att bortse från detta är att blunda för hur språkets gränser sätter gränser för vilka vi är och vilka vi kan vara - även när vi ”går online”.
På motsvarande sätt ställs teknoromantikens förnekande av kroppen i ett annat ljus när förutsättningarna för denna kroppslöshet avslöjas. För teknoromantikern är teknologins uppslukande förmåga så total att inte bara den fysiska kroppen försvinner, utan även den teknologi som gör detta försvinnande möjligt. I hennes föreställning är nätet större än de individer som bär upp det. Det bildar ett alternativt rum där människa och maskin är ett med andra människomaskiner, en rymd för överskridanden av individuella kroppar och svagheter mot nya medvetandeformer.
När informationsteknologi på detta vis ska öppna möjligheten för kroppslös kommunikation på en högre medvetandenivå ignoreras det faktum att IT är allt annat än viktlöst och immateriellt. Vad man glömmer är de maskiner, chips, kablar, hårdvaror, satelliter, överförare, mottagare, processorer, monitorer, tangentbord och inte minst de kroppar som krävs för att iscensätta dessa skenbart kroppslösa möten. För att inte tala om tillverkningen, distributionen, marknadsföringen etc av tekniska komponenter, som innehåller betydande inslag av exploatering och exkludering.
Coynes bok är ett välkommet bidrag till en tilltagande kritisk granskning av de föreställningar som vuxit fram kring ny kommunikationsteknologi. Framför allt har inte de paralleller som Coyne upprättar till romantiken tidigare fått en så systematisk och grundlig bearbetning. Han tar sina läsare med på många vindlande turer i ett ganska krävande teoretiskt landskap, en del av dem överraskande och uppfriskande, andra på gränsen till tröttande. Ett problem med framställningen är att de teknoromantiska narrativen tenderar att hamna i bakgrunden. I stället för att placeras i centrum får de ofta statuera exempel i Coynes teorigenomgång, antingen det gäller Oidipusmyten hos Freud eller diskussionen om språk och verklighet hos Lacan. Å andra sidan fungerar boken väl som en översikt över flera centrala riktningar inom samtida teoribildning och kritiskt tänkande, allt från fenomenologi och hermeneutik till surrealism och dekonstruktion.
Inte desto mindre är det förvånande att Coyne endast snuddar vid den kritik mot teknoromanser som redan finns. Ett exempel är det intresse för etnografisk forskning på nätet som utvecklats på senare tid. Dessa studier binder inte bara teori och teknologi tätare samman, utan tillför också kunskaper om faktisk användning. Etnografi är den samlande beteckningen för de metoder som tidigare främst använts vid antropologiska fältstudier. Men till skillnad från antropologen, som intresserar sig för fysiska platser och kulturer, inriktar sig cyberantropologen på de textkulturer som utvecklas på nätet. En viktig insikt som cyberantropologer bidragit med är att även om det enda sättet att kommunicera på nätet är med bokstäver och symboler, så har inte detta hindrat deltagare från att göra sig förstådda. Frånvaron av fysiska kroppar, röster, ansiktsuttryck och gester har tvärtom resulterat i högst kreativa sätt att använda ett tangentbord. En viktig fråga är alltså hur människor hanterar just denna frånvaro, hur man blir närvarande på nytt för andra, fast i text, och hur nya sätt att kommunicera utvecklas.
Det finns förmodligen inget bättre botemedel mot förskönande beskrivningar av datorns möjligheter än att noggrant studera människors aktiviteter på nätet. Om teknoromantiken viskar om nätets gränslösa gemenskaper, fria från dominans och kontroll, kan omedelbart motbilder ges av en helt annan karaktär. För att få tillträde till denna så kallade gränslöshet krävs till att börja med tillgång till tekniken, användarvana, goda kunskaper i engelska och inte minst tid. Från den värld vi möter när vi väl loggat in skrivs etnografiska rapporter om ett subtilt återskapande av makstrukturer lika finmaskiga som nätet självt. Om teknoromantiken vidare utlovar sociala relationer i en rymd av jämlika själar visar studier av nätets textpraktiker snarare hur svårt det är att frigöra sig från en värld där kropp och inte minst kön är ett socialt och kulturellt fundament.
Detta har resulterat i ett frenetiskt återinförande av de kategorier som döljs i den fysiska kroppens frånvaro, som ett svar på den osäkerhet som uppstår när man inte vet vem man möter. För romantikern är denna osäkerhet befriande, men nätets invånare verkar snarare uppleva den som ett existentiellt dilemma. Gång på gång ställer de frågan: Vem är du egentligen? Det är en mycket bra fråga.
