Visste ni att det finns ett ”Stilla natt”-museum i Salzburg? Där visas det enda bevarade manuskriptet som textförfattaren själv signerat. ”Joseph Mohr, Coadjutor 1816”, står det. Denna klenod från 1822 eller 1823, som hade tonsatts några år tidigare, överlämnades till allmänheten av en familj i Salzburg så sent som 1995.
Varken textförfattaren eller kompositören lämnade något annat av betydelse efter sig. Kanske har det just därför uppstått en flora av legender kring tillkomsten. Vad man vet säkert är att ”Stilla natt” föddes i byn Oberndorf just på en julafton och att den skrevs och tonsattes av bykyrkans eget folk. Den 24 december 1818 gav den 26-årige hjälpprästen Joseph Mohr en dikt till organisten Franz Xaver Gruber och bad honom skriva en passande melodi för två solostämmor, kör och gitarr. Det var bråttom för orgeln strejkade.
Redan samma kväll överräckte Gruber ”sin enkla komposition, som med stort bifall framfördes under den heliga natten”. Melodi och text spreds bland folket och fann snart vägen ut i världen. Upphovsmännen glömdes men lyftes fram efter sin död. ”Stilla natt” blev en av 1800-talets mest populära melodier, inte minst sedan bruket införts att sjunga ”refrängen” en ters högre. Och så har det förblivit. I Tyskland är det numera vanligt att avsluta julbönen med ”Stille Nacht”. När prästen välsignat församlingen vrids ljuset i kyrkan ner och granen tänds. Orgeln intonerar psalmen och rösterna fyller rummet som aldrig annars under kyrkoåret.
Nu har detta verk alltså fått ett museum uppkallat efter sig. Det tillhör nog ovanligheterna för ett nummer ur psalmboken.
Historiskt sett är ”Stilla natt” en sen företeelse. Medan protestantismen tidigt bemödade sig om lära och abstraktion i sina kyrkliga sånger gick katolska kyrkan andra vägar.
Så också i denna text. Vid 1800-talets början präglades stil och smak av arvet från Maria Theresias dagar men också av den katolska upplysningen under Joseph II. De sceniska och dramatiska inslagen ökade, de bibliska berättelserna historiserades.
Däri låg det ”upplysta”. Vad som under barocken fortfarande var ett evigt nu blev under det sena 1700-talet till ett förklarat då. Lite som i sagan: Det var en gång. Ett rum målas upp där mörker och tystnad råder. Ensamheten hos det vakande paret är kompakt. ”Alles schläft, einsam wacht” - men stjärnan och barnet lyser. Maria vyssar den nyfödda: ”Schlafe in himmlischer Ruh! Schlafe in himmlischer Ruh!”
I den svenska översättningen tonas dramatiken ner och draget av vaggsång försvinner. Man har bråttom att förkunna budskapet.
Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid. Stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå,
Och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen,
Oss är en frälsare född.
I andra strofen vidgar sig perspektivet. Herdarna träder till med sin hjord, änglarna ”slår sin rund” och ”glädjens ord” förkunnas: ”Eder är frälsaren född”.
Den ursprungliga texten har sex verser. Med helig vördnad talas det om ”fädernas gråa forntid”. Allt ljus samlas på gossebarnet och hans ”gudomliga leende”. Jesus blir - i god upplysningsanda - den stora folkförbrödraren. Den svenska tolkningen har tre strofer. I den sista ställs gryningen mot natten. Löftet om frälsning gäller alla människor: ”Räddningstimman för världen slår”.
Vad förknippar den moderna människan med det? Inom ramen för ett större forskningsprojekt om liturgiska sånger vid universitetet i Maiz har litteraturprofessorn Hermann Kurzke tagit initiativet till en bok om femtio tyska psalmer. ”Stilla natt” är en av dem. Artiklarna är skrivna av ett forskarlag bestående av främst teologer av båda konfessionerna. Geistliches Wunderhorn. Grosse deutsche Kirchenlieder (C H Becks Verlag) knyter som framgår an till Achim von Arnim och Clemens Brentanos vissamling ”Des Knaben Wunderhorn” från högromantikens dagar.
Psalmerna röner nu samma öde som den världsliga sångskatten, menar redaktörerna. Därför vill man lyfta fram detta kulturarv och belysa det i god antikvarisk anda. I centrum för deras bemödanden står själva texterna, deras tillkomst, betydelse och vidare öden. Den poetiska och musikaliska kvaliteten har fått bestämma urvalet. Varje artikel inleds med en psalm och dess notbild, satt för två sångstämmor. En cd-skiva medföljer på vilken den renommerade gosskören Windsbacher Knabenchor sjunger samtliga nummer.
”Stilla natt” anses av många vara höjden av kitsch. Med viss rätt, menar Kurzke, på vars lott det fallit att berätta om denna psalm. Dess ”terssalighet”, högstämt vaggande 6/8-takt, njutningsfulla glissandi och ”lockiga gossebarn” trycker på alla knappar i det sentimentala registret. Fortfarande ackompanjerar de pastoralt klimprande ackorden ofta sången. Och ändå. Vari ligger dess magi? Hur kan det komma sig att människor från New York till Tokyo, från Haparanda till Kapstaden blir gripna av något som skrevs i en benådad stund av två enkla kyrkans tjänare?
Varav denna fascination?
Kurzke närmar sig världens mest spelade julsång från dess estetiska sida. Som historisk genre är ”Stilla natt” en idyll och idyllen lever av längtan, inte av det som är. Den är satirens motsats, iscensätter den brist som satiren gisslar och målar upp som närvarande det som elegin sörjer som något förlorat. Under rokokon var herdeidyllen en oändligt populär genre som spriddes från hoven till de borgerliga hemmen. ”Stilla natt” hör hemma i den sentimentala traditionen. Också den skrevs för att framkalla en känsla, ursprungligen stark och intensiv, måhända, men utan relation till livet. Rörelsen stannar i det rum som vigts åt upplevelsekulturen, som det heter numera..
Idyllen ger hjärtat näring men inte anden, säger Friedrich Schiller strängt i sin estetiska lära. Den har stor verkan men förpliktigar till ingenting. ”Därför kan vi bara älska den och uppsöka den när vi söker frid, inte när vi strävar efter rörelse och handling. Idyllen kan stävja hjärtats oro men den ger ingen näring åt den friska viljan.” I ”Stilla natt”, hakar Kurzke på, försvinner det oerhörda vid Guds människoblivande bakom julkrubbans rörande ensemble. Den nakna nöd som Lukasevangeliet talar om får vika för en bokmärkesidyll. Toge man budskapet på allvar skulle man inte bara låta tårarna rinna utan leva därefter, säger Kurzke. Som det nu är kan man gripas av stundens högtid och sedan gå hem och leva som förut.
Romantiken tillskrev barnet och barndomen magiska krafter i vår kultur. I det oförstörda och oskuldsfulla fanns läkedom för den splittrade människan. Hoppet knöts inte som under upplysningstiden till den vuxna, myndiga människan utan till den ”enfald” vi alla ägt en gång.
Den moderna människan vill inte frälsas från synd utan från melankoli. Hon vill inte skakas av undret utan lugnas av en stämning. Den som plågas av reflexionens ekorrhjul, sömnbesvär och ”utbrändhet” har ett ständigt sug efter att själv bli som de ”fromma två”, eller rentav som barnet i krubban. Såtillvida är ”Stilla natt” en text för vår tid. Mor, far och barn, ”himmelsk ro” och jordisk frid, så ser det moderna hoppet om saligheten ut. Ord som ”vakande” och ”vaktande” stillar sinnet. Vem vill inte skyddas i tre koncentriska ringar av föräldrar, goda herdar och en här av änglar? Och svepas in i orgelns mäktiga mantel och en gemenskap av röster?
Vad berättar källorna om ”Stilla natt” och dess väg ut i världen?
I början på 1830-talet tog en orgelbyggare text och melodi från Salzburg till Zillertal, där en sånggrupp inlemmade den i sin repertoar och turnerade med den till Leipzig. I de borgerliga salongerna hänfördes man av denna ”folkvisa från Tyrol”. 1833 trycktes den för första gången och 1843 upptogs visan i ”Musicalischer Hausschatz der Deutschen”. Oräkneliga nytryck följde. Text och melodi utlöste samma vemod som ”Am Brunnen vor dem Tore” och andra tyska lieder. Snart blev ”Stilla natt” en julklassiker, inte bara i Tyskland, och under 1900-talet spreds den över världen.
Här måste något stort föreligga, menar Kurzke. Sångens konstnärliga svaghet tycks samtidigt vara dess styrka. Inget rår på dess magi.
Kanske just därför var kyrkan länge kallsinnig, inte minst den katolska. Detta var ingen psalm. Men i sånghäften för kolonierna och för soldater i fält dög den. Första världskriget innebar både en höjdpunkt och en kris. Ingen jul i skyttegravarna utan ”Stilla natt”! Nu rann tårarna för det bittra avståndet mellan verkligheten och barndomens fromma hänförelse. Orden ”einsam wacht” fick en ny innebörd.
Visan från Salzburg fick status av psalm, ”Kirchenlied”.
Men bara hos protestanterna. 1945 försvann den ur psalmboken igen - för att återinföras 1993. Nu har även katolska kyrkan insett att en så populär julpsalm kan vara bra att ha.
På svenska lanserades ”Stilla natt” 1889 i ”Sionstoner”, från och med 1921 finns den med i psalmboken i översättning av O Mannerström.
En liknande suggestiv kraft äger den mycket äldre psalmen ”Det är en ros utsprungen”, fast på andra grunder. Också här beskrivs undret, men någon idyll är det inte som målas upp. Hur skall den lilla blomman överleva ”mitt i den kalla vinter”? Det rör sig om en så kallad Rätsellied (Rätsel = gåta) med ursprung i 1400-talet. Det är också en gåtfull text, konstaterar Hansjakob Becher, som utrett dess ursprung och förvandling för den föreliggande antologin. Den korta texten, ett litet konstverk i sig, bygger på Jesajas 11:1-2. Där berättas om den ros som växte ur Jishajs (Jesse) rot och avhuggna stam. Numera talar man i den svenska översättningen om Davids stam, vilket är mera lättförståeligt.
Vilken är rosen som slår ut ”i midnattsmörka tid”, alltså mitt i vintern? Enligt en lång tradition är rosen en bild för Maria. Det är hon som är svaret på gåtan. Men för protestantiskt bruk har Kristus blivit rosen och Maria i stället den buske eller stam som bär rosen. Det gåtfulla i dagens tyska (evangeliska) version är att det talas både om rot, stamm, ros och liten blomma (Blümlein), vilket är mer poetiskt än logiskt. Stammen var redan hos Jesajas en symbol för Israels folk, det som enligt profeten kommer att fördrivas och likt en ek huggas ner till roten. Men i sig bär denna rot ett frö. Förvisso fäller Gud med sin fruktansvärda makt de granna träden, men såsom roten kommer att skjuta nya skott och bära frukt kommer Davids dynasti att repa sig efter exilen och frambringa en Messias.
I den första tryckversionen från staden Speyer i Tyskland 1599 har gåtan fått en svans på inte mindre än 21 strofer och blivit en berättelse. Här traderas hur fröet går i blom, från Maria bebådelse, över barnamorden i Betlehem till de tre vise männen. Detta är Maria födelsedagshymn. Om hennes renhet talas det åter och åter igen. Barnet nämns bara marginellt. Ändå är det, som Becker visar, textens strukturella och tematiska mittpunkt. Barnet är Guds sändebud, Maria med sin renhet ställs helt i dess tjänst. ”Om denna ros allena / Ljöd förr Jesajas ord, / Att född av jungfrun rena /Han frälsa skall vår jord.”
Man tror att texten, som har sitt ursprung i den latinska liturgin, nedtecknades ur minnet kring jul året 1587 i ett kloster i Trier. Därifrån spreds den till andra kyrkliga centra, där den upptogs i psalmböckerna. Snart sjöngs den över hela det katolska Tyskland. På 1700-talet rensades den ut eller ändrades.
”Det är en ros utsprungen” återupptäcktes vid 1800-talets mitt av en protestant. Det långa berättande tillägget ströks och gåtans lösning anpassades till den nya läran. Tre nya strofer lades till, i första hand för att förlänga njutningen för dem som sjöng. Den svenska versionen, i Thekla Knös översättning från 1867, följer detta mönster. Psalmen avslutas med bön och lovsång. Under 1900-talet fick den även en katolsk renässans och är numera en ekumenisk självklarhet. Striderna om vem som är rosen har upphört och den något ologiska tyska texten har fått stå kvar hos de tyska protestanterna.
Om ”Stilla natt” möter vårt behov av trygghet och tröst, talar ”Det är en ros utsprungen” om utsatthet. På så sätt kompletterar de båda julpsalmerna varandra.
