Reportaget upplevde något av en storhetstid i andra världskrigets efterdyning. Den tyske skriftställaren Hans Magnus Enzensberger har framhållit att det var ögonvittnesskildringen och den analytiska reseberättelsen, inte memoaren eller den skönlitterära gestaltningen, som svarade mot samtidens behov av bearbetning och verklighetsåtergivelse. Några av tidens främsta vittnesbörd avlades av skrivande kvinnor och män som följde med de segerrika västallierade arméerna in i de besegrade tyska områdena–författare som Edmund Wilson och Norman Lewis, journalister som Janet Flanner, Martha Gellhorn och Osmar White. I likhet med andra betydande skildrare av det unga Efterkrigseuropa–såsom schweizaren Max Frisch–kom de från länder som var förskonade från krigets ödeläggelse. Kontrasten skärpte blicken.

I dagarna är det 60 år sedan den mest fullödiga och mångfasetterade efterkrigsskildringen publicerades, Stig Dagermans ”Tysk höst”. Den har sedan dess översatts till många språk, upptagits i åtskilliga antologier med klassiska reportage och återutgivits på svenska upprepade gånger, senast 1996.

Dagerman var inte ensam svensk att möta den europeiska efterkrigsvärlden. En av de allra första att ge sig ut på reportageresa efter fredsslutet var journalisten och författaren Elly Jannes. Redan sommaren 1945 anträdde hon den odyssé som skulle föra henne genom många central- och sydeuropeiska länder. Ögonblicksbilderna samlades i boken ”Människor därute”.

Liksom för Dagerman var det Tyskland som stod i centrum för de flesta svenska resenärer. Alla stora tidningar med självaktning sände åren efter kriget ut en kunskapare till de härjade tyska ockupationszonerna. Ett viktigt preludium utgjordes av Victor Vindes ”Nürnberg i blixtljus” (1946), en resumé från de allierades krigsförbrytartribunal av den man som under krigsåren varit Pariskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. ”Vad som hittills kommit i dagen i Nürnberg bekräftar ens värsta farhågor före och under kriget, men det överträffar samtidigt det man i sin vildaste fantasi hade tilltrott tyskarna om. Vår fantasi räckte inte till!” utbrast han.

Vinde blev försångare till de svenskar som de kommande åren skulle skildra de tyska ockupationszonerna. Journalisten Barbro Alving (Bang) skrev ett av de första, mer allomfattande Tysklandsreportagen för en svensk läsekrets, och författaren Erik Asklund företog en bilresa som resulterade i reseskildringen ”Människor under jorden”.

Trots skiftande temperament och inriktning förenades de flesta svenska Tysklandsskildrarna i en pessimistisk grundsyn. De förhöll sig misstänksamma mot tyskarnas avsikter och misstrodde deras ärliga vilja till demokrati. Gång på gång ifrågasattes den motbjudande kombinationen av ömkande självmedlidande och bristande självinsikt. För de svenska rapportörerna sattes dessa underlåtenhetssynder i samband med den olycksbådande politiska underström som kunde skönjas i ockupationszonerna några år efter krigsslutet. Det fanns mycket som talade för att denazifieringen höll på att bli en torso och att en politisk restauration med konservativa förtecken var förestående. Också Dagerman noterade detta med avsmak, men ville samtidigt ge ett korrektiv bortom de lättvindiga schablonerna.

Stig Dagerman hade verkat som journalist i syndikalistisk anda under krigsåren, innan han 1945 gjorde uppmärksam debut med den ångesttyngda beredskapsromanen ”Ormen”. På hösten 1946 sändes han av Expressen till det ännu svårt sargade Tyskland för att skildra efterkrigsdramat. Efter ankomsten till Hamburg for han kors och tvärs genom de brittiska och amerikanska ockupationszonerna, en resa som bland annat förde honom till Berlin, Hannover, Düsseldorf, Frankfurt och München. Väl i Sverige skrev han tolv reportage som infördes i Expressen mellan december 1946 och april 1947. Artiklarna väckte uppmärksamhet redan när de publicerades, men det stora genomslaget kom först när boken ”Tysk höst” utkom under senvåren 1947.

I ”Tysk höst” uppträder Stig Dagerman som diktare förklädd till reporter. Hans metod är journalistens, men det är författarens förmåga att gestalta stämningar och intryck som lyfter texten vida över dussinreportaget. Men Dagermans skildring skiljer sig också på andra punkter från samtida reportage. I sin avhandling från 1989 om journalisten Dagerman liknar litteraturvetaren Karin Palmkvist boken vid ett drama och urskiljer scen, aktörer och handling. Scenen är inte Tyskland som helhet, utan de mest sönderbombade av de tyska städerna. Scenografin består av ett verklighetstroget tecknat ruinlandskap. Här framträder aktörerna som individer och nogsamt undviks kollektiva begrepp som ”det tyska folket”. Som antites till de utsatta människorna står ”de allierade”, en ymnigt förekommande grupp­­­­­beteckning som i sig bär på kritik och markerar distans. Handlingen utgår ofta från ett allmänt antagande om Tyskland eller tyskarna. Med konkreta exempel, inte sällan med utgångspunkt i en enskild individ eller en enkel episod, visar Dagerman sedan hur otillräckliga alla generella utsagor är. I texterna, som genljuder av hopplöshet och lidande, leder han i bevis hur alla ensidiga beskyllningar blir förfelade.

Kompositionen och språkbruket tjänade därigenom Dagermans syfte: att skildra livet i Tyskland under hösten 1946 utan att vare sig ta parti för ockupationsmakterna eller komma med en anklagelseakt mot det tyska folket. På så vis tillhandahöll han också en sorts motbild till mycket av den gängse Tysklandsrapporteringen dessa år. Först och främst skilde den sig markant från Expressens polemiska och stundom aggressiva ledarskribenter, som i sina artiklar lät förstå att tyskarna var ett krigiskt släkte som borde straffas därefter. I viss mån avlägsnade den sig också från andra samtida reportage och reseskildringar, inte minst i sin humanistiska och partilösa framtoning.

Med sin mörksyn var Dagerman likväl ett bränt barn av sin tid. Upptakten till titelreportaget i ”Tysk höst” slog an tonen. Den unge svenske resenären företog sin färd under ”en trist höst med regn och kyla”. De trasiga, hungriga och ovälkomna östflyktingar som vällde in i västzonerna satte ”en prägel av mörk bitterhet på denna tyska höst”, och deras blotta existens ”gav näring åt misstankar, som man gärna ville bära, misstro, som man gärna ville hysa, misströstan, som man gärna ville vara besatt av”. ”Vem som själv upplevt denna tyska höst kan förresten säga att denna misstro inte var berättigad eller att denna misströstan var omotiverad?” frågade han sig.

Det Tyskland som Dagerman reste genom befann sig i lövfällningens årstid. En rå fläkt av bitterhet drog in över den regniga tyska efterkrigshösten. Rapporterna från zonerna handlade inte om lövsprickning, blomning och tillförsikt, utan om röta, förmultning, upplösning. I stället för en vitalisering av tyskt samhällsliv möttes den svenske resenären av letargi, självömkan och missmod, i stället för en generalkonfrontation med kvarvarande nazister bevittnade han hur de gamla koryféerna återkom i ny skepnad och nationalismen tilläts grassera.

Dagermans bok recenserades på bred front och fick ett mycket välvilligt mottagande. Många uppskattade författarens pregnanta iakttagelser och inkännande berättelser. Herbert Tingsten talade i sin erkännsamma anmälan i Dagens Nyheter om ”en från flera synpunkter lysande bok”. I de fall boken kritiserades hade recensenten anlagt ett politiskt synsätt på bedömningen. Tingsten ifrågasatte exempelvis författarens anarkistiska åskådning och hans benägenhet att ställa sig utanför nuets krav på handfast ställningstagande. Även socialdemokraten Kaj Björk misstrodde Dagermans politiska omdöme och insinuerade kommunistsympatier.

Kalla krigets grundmönster, så distinkt under debatten om tredje ståndpunkten några år senare, framträdde alltså redan här. Mest uppenbart blev det när Tysklandsfrågan fördes på tal. Dagermans ovilja att blanda sig i stormaktspolitiken tolkades gärna som ett utslag av oansvarig efterkrigspessimism, typisk för den grupp fyrtiotalister som han ansågs representera. När han väl tog ställning – som i det kritiska porträttet av socialdemokratins ledare Kurt Schumacher – beskylldes han av somliga för att vara orättvis och för att hemfalla åt ”litterär suggestionsteknik”.

Tysklands skuld, frågan om huruvida tyskarna som folk kunde belastas för nazismen, diskuterades livligt under åren direkt efter kriget. Dagermans uppfattning var klar. Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kunde det givetvis bara råda en mening, därom var han övertygad. Men redan hans individualistiska credo omöjliggjorde allt tal om samfälld tysk skuld – ”därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det”.

Den mest oroväckande tendensen var tveklöst den pyrande, kvardröjande nazismen. Det var alla recensenter ense om. Själv värjde sig Dagerman mot den ensidiga svartmålning som präglade mycket rapportering. I sin bok tecknade han ett nidporträtt av de utländska journalister som sökte upp en utbombad källarlokal i Hamburg, förhörde sig om lokalbefolkningens syn på demokrati och sedan for iväg till presshotellet med sin amerikanska jeep för att författa ett indignationsreportage över ämnet ”Nazismen lever i Tyskland”. Han betonade att uttalanden som tydde på misstro mot den segrande demokratins goda vilja inte gjordes i ett lufttomt rum utan i en alldeles påtaglig källare i Hamburg.

Stig Dagerman, på en gång en politisk outsider och en tvivlande konstnärsnatur, gjorde vad han kunde för att bryta den förhärskande uppfattningen om Tyskland. I pressreaktionerna på boken försvann emellertid nyanserna i hans betraktelser. Många tycktes se nazismen som ett slags beständig tankestruktur, en anda som alltjämt vilade över Tyskland och som behärskade många tyskars sinne. ”Av störst intresse är de utmärkta exempel på omedveten nazistisk mentalitet som dras fram i Dagermans bok”, skrev till exempel Erwin Leiser i Aftontidningen. Efter att ha läst ”Tysk höst” var han än mer förvissad om att kampen mot nazismens gift var segsliten. Visserligen bekämpade de allierade nationalsocialismens kvarlevor med provisoriska domstolar och omskolningsåtgärder, men föreställningen om den misslyckade avnazifieringen var utbredd. I den mån man kom åt nazisterna var det de små som sattes fast medan de stora fick löpa. Rättvisan gjorde krumsprång i det ockuperade Tyskland, konstaterade man med en lakonism.

Övertygelsen om den otillräckliga denazifieringen förenade skribenter från olika delar av det politiska spektrumet. De allierade kunde nödtorftigt komma åt de högsta potentaterna samt en och annan funktionär–men under ytan, mitt i det tyska ruinlandskapet, grasserade nationalsocialismen. Man kan här se hur en föreställning om en överlevande om än latent nazism gradvis tog form, en idé som i förlängningen fogades in i en större svensk berättelse om en politisk restauration i militarismens och reaktionens tecken i Efterkrigstyskland. Kriget var vunnet men ett obestämbart hot dröjde sig kvar.

I den svenska berättelsen länkades den tyska självömkan, den ofullbordade avnazifieringen och den politiska tendensen samman. Sensmoralen var pessimistisk och mynnade ut i en starkt kritisk hållning till utvecklingen i de tyska ockupationszonerna. Mer allmänt förstärkte den en redan grundmurad svensk skepsis mot tyska fenomen i vidare mening. Rapporterna från zonsamhället bidrog ytterligare till att alstra en genuin misstro mot ideal, tankelinjer och känslolägen som associerades med tysk tradition. De uppfattningar som stadfästes under dessa tidiga efterkrigsår skulle få långtgående konsekvenser för svensk orientering under 1900-talets senare hälft. Mot allt detta kunde Dagermans mångstämmigt humanistiska gensaga inte bjuda motstånd.