En intressant egenskap hos brott som har att göra med obscenitet och ära är att gränserna för straffbarhet varierar beroende på sammanhang, tid och rum. Problematiken kompliceras om det dessutom handlar om så kallad satir. Detta juridiska problemfält avhandlas av Ricki Neuman i en liten skrift med namnet Finns det inga gränser? Om satir, massmedier och tryckfrihet (Sellin & Partner, 88 s). I boken diskuteras Rolf Börjlinds famösa skojartikel i Aftonbladet om Fälldin på sinnessjukhuset; HD:s dom mot Svenska Hustler för porrcollaget med bland andra Lill-Babs; Killinggängets drift med Henning Mankell och Håkan Nesser; Lars Hillersbergs judekarikatyrer etcetera.

Det är mycket svårt att vinna ”satir-mål” i Sverige. Varför? Hans-Gunnar Axberger konstaterar i bokens efterord att rättsliga regleringar per definition är formella. De måste förhålla sig till vad som bokstavligen sagts eller skrivits och inget annat. Då ingen vettig människa kunde anses tro på historien om Fälldin på sinnessjukhuset, ansågs han inte ha blivit utsatt för missaktning. Redan av det skälet faller alltså den här typen av tryckfrihetsmål. Mycket bättre lyckas man inte om man hävdar att satiren mellan raderna är ärekränkande; ”Något så kränkande har jag ju absolut aldrig skrivit eller menat”, säger den åtalade och går därför troligen fri.

Högst intressant i juridisk mening är därför Hustler-domen. Ett antal kända personer, som Lill-Babs, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin hade i sagda tidnings fotomontage fått sina huvuden monterade på porrmodeller. Det var knappast förtal, för ingen trodde att det var på riktigt. Men det var en integritetskränkning. För sådant fanns egentligen inget straffrättsligt lagrum, men enligt Neuman och Axberger skapade HD här rätt utan att ha lagstöd. Sådant är ytterst ovanligt i Sverige. Hade den satiriska prägeln varit tydligare, hade Hustler sannolikt klarat sig.

Något som man kan sakna i Neumans bok är ett vidare rättshistoriskt perspektiv och en större internationell utblick. Och vilken roll spelar egentligen den interna pressetiken i sammanhanget? Neuman och Axberger får gärna återkomma med en betydligt tjockare bok i ämnet.

I The Trials of Lenny Bruce (Sourcebooks Inc, 596 s) beskriver de amerikanska juristerna Ronald K L Collins och David M Skover de fyra brottmålsprocesserna mot ståupp-artisten Lenny Bruce under 60-talets första hälft. Det är i mycket en partsinlaga och ibland nästan en vendetta från författarnas sida, vilket dock inte hindrar att de hela tiden utgår från juridiska fakta. Texten är ändå mycket välskriven och tillgänglig, även för en lekman. Dessutom ingår en cd-skiva med autentiska inspelningar från Bruces uppträdanden samt hemliga upptagningar från en av hans rättegångar, gjorda av Bruce själv med en i portföljen gömd bandspelare.

1952 uttalade USA:s Högsta domstol att det inte fanns någon laglig rätt för regeringen att skydda några religioner från uppfattningar som för desamma ter sig stötande. Det betydde att från och med 1952 var blasfemi tillåtet i USA. Detta med hänvisning till 1:a författningstillägget, det som handlar om yttrandefriheten.

1957 kom ett annat betydelsefullt rättsfall, nämligen Roth v United States. Sam Roth var mannen som 1956 dömts till fem års fängelse och 5 000 dollar i böter för att ha sänt ett exemplar av den pornografiska boken ”American Aphrodite” via det amerikanska postverket. Samtidigt prövade Högsta domstolen ett mål mot David S Alberts som dömts till två månaders fängelse, 500 dollar i böter samt två års skyddstillsyn för att ha sålt och annonserat böcker som ”Sword of Desire”, ”She made It Pay” samt ”The Business Side of the Oldest Business”, som handlade om prostitution.

De frikändes i ett domslut som var viktigt och innehöll en del väsentliga formuleringar. HD konstaterar först och främst att obscenitet inte skyddas av 1:a tillägget, eftersom det inte tillför samhället något av värde. Men sedan kommer det intressanta: sexuella framställningar är inte nödvändigtvis samtidigt obscena. Därefter följer domare Brennans berömda definition av obscenitet: ”När det dominerande temat hos ett material i dess helhet, för en genomsnittlig person och utifrån samtida samhälleliga värderingar, vädjar till lustfyllda intressen.”

Detta var förvisso inget problemfritt uttalande. Att fastställa vad en ”genomsnittlig person” är, framstår naturligtvis som herkuliskt. ”Samtida samhälleliga värderingar” är lite enklare, då det innebär att vad som är obscent i Salt Lake City, inte behöver vara det i New York och att det som varit obscent under 10-talet inte behöver vara det under en annan era. Viktigast av allt är dock hänvisningen till materialet i dess helhet. Det var nu inte längre möjligt att döma någon enbart på grund av att till exempel ordet cunt uttalats under ett uppträdande. ”Vädjar till lustfyllda intressen” innebar lite mer av problem. Det fanns nämligen en fotnot i domen som definierade dylikt som skamfyllt intresse för nakenhet, sex eller exkrementer.

Den 7 oktober 1955 reciterade Allen Ginsberg sin dikt ”Howl” för första gången, på 6 Gallery i
San Francisco . Det skulle dröja ända till maj 1957 innan två detektiver infann sig i Lawrence Ferlinghettis bokhandel City Lights Bookstore för inköp av den tryckta versionen. De kom tillbaka lite senare med en arresteringsorder.

Rättegången blev spektakulär. Domare Clayton Horn var söndagsskollärare och en utomordentligt konservativ man, som annars mest hade hand om trafikmål. Hans instruktioner till juryn var enkla och klara. Innan de över huvud taget prövade frågan om obscenitet, måste de fråga sig om ”Howl” var fullständigt utan samhälleligt värde. Fanns det allra minsta sådant värde, var ”Howl” inte obscen, och Ferlinghetti skulle frikännas. Som om detta inte räckte, räknade Horn upp ytterligare elva rekvisit. Det måste bland annat finnas en klar och omedelbar risk för inspiration till asociala och omoraliska handlingar. Annars var ”Howl” inte obscen. Och ord som bara är del av ett vulgärt men oerotiskt språk, var enligt Horn inte obscena.

Och Ferlinghetti blev frikänd. Tack vare detta prejudikat tycktes yttrandefrihetens gränser framflyttade i USA. Dock knappast för Lenny Bruce, som snart skulle bli föremål för fyra processer. Han skulle till slut stå som segrare i dem alla, i tre av dem när han levde och i en när han var död. Under denna tid skulle Bruce, som i början av 60-talet haft årsinkomster på 200 000 dollar, bli bankrutt, belagd med yrkesförbud samt sjunka ner i narkomani. Hans liv skulle sluta på ett toalettgolv, där polisen under fem timmar lät pressfotograferna ta bilder på liket, inklusive sprutan i armvecket.

1961 stod Lenny Bruce på toppen av sin karriär (det var bland annat då han gjorde ett av sina mest berömda framträdanden, på Carnegie Hall i New York). I oktober samma år blev han gripen i San Francisco.

Historien om Bruces fyra rättegångar är sorglustig. Här finns en egendomlig blandning av kompetens och inkompetens hos alla inblandade parter. Den första processen blev mycket farsartad, med en inledningsvis uppenbart partisk domare som, innan Bruce ens fått inta vittnesbåset, förklarade att han fullständigt tänkte strunta i USA:s HD. (Detta med hänvisning till sina barnbarns bästa.) Bruces nye advokat lyckades få rättegången att börja om med ny domare, denna gång Clayton Horn. Ett par absurda vittnesförhör följde, där bland annat en polisman under ed tvingades bekräfta att han inte blivit sexuellt upphetsad av Bruces show och att ordet cocksucker var vanligt på polisstationer, som ju utgjorde en betydelsefull del av samhället. Alltså var Bruces ordval inte obscent i lagens mening. En litteraturprofessor från Berkeley läste högt för juryn sexuellt laddade avsnitt ur ”Canterbury Tales” och ”Ulysses”. Om dessa avsnitt inte fråntog den litteraturen dess värde, varför skulle så vara fallet med Bruces monologer?

Den gången blev Bruce frikänd, men han skulle gripas igen, i Los Angeles, Chicago och New York. Åklagarsidorna kom att tillämpa en ny taktik. Showen i Los Angeles var en ny show, med ny publik. Alltså måste saken prövas igen. Dessutom hade Bruce använt ord på främmande språk (jiddisch). Hur skulle det bedömas? Och var hans show över huvud taget att betrakta som en helhet? Hur definierades ”vädjar till lustfyllt intresse”? Handlade det om att göra publiken sexuellt upphetsad eller var det, som följde av fotnoten till Roth v United States, enbart frågan om Bruces eget intresse för nakenhet, sex eller exkrementer? Stundtals, som i Chicago, var åklagarsidan fullständigt inkompetent och tog med Bruces blasfemi bland åtalspunkterna. Ibland, som i New York, var åklagaren mycket skicklig.

Det intressanta med processerna mot Lenny Bruce är inte så mycket värderingarna i en förgången tidsanda, en tidsanda som dömer människor till fängelse för att de uttalar ”osedliga” ord. Det intressanta här är vad som inte är tidsbundet, nämligen den semantiska cirkus som processerna mot Bruce bjuder på. Juridik på högre nivå handlar mindre om moral och mera om texttolkning.

Mitt i alltihop finns huvudpersonen, Lenny Bruce, den store språkkritikern. Med tiden tillägnar han sig
betydande rättshaveristiska drag, advokater avskedas till höger och vänster, och Bruce, svårt narkomaniserad, fyller sitt hotellrum med juridisk litteratur, kopior på domar och övertygelsen om sin egen betydelse som jurist.

Bruce ruinerades av sina processer. Dels på grund av advokaträkningar och dels på grund av svårigheter att få uppträdanden. Överallt hotades nattklubbar med indragna licenser om Bruce fick uppträda och med tiden handlade de fåtaliga showtillfällena mer och mer om att argumentera kring yttrandefriheten.

Nåväl, vad lär man sig av detta? Ja, det är sällan satiren står inför rätta och när så sker, är det på något märkligt sätt nästan alltid satiren som vinner, även i de fall där satirikern själv förlorar målet. Det finns nämligen oftast en osynlig jury i satirmål, en jury som hela tiden skrattar åt den absurda situationen. När satiren står under åtal, blir den bekräftad och ju hårdare satirikern straffas, rättsligt eller icke-rättsligt, desto bättre betraktas satiren ha varit.

Men var går gränsen mellan satir och plumphet? Mellan narraktighet och dummerjönseri? I Sverige gick den vid Svenska Hustlers enfaldiga tilltag. Det var för obegåvat, för icke-roligt, för illa skrivet och de falska porrbilderna var dessutom illa monterade. Det hela nådde med andra ord inte upp till satirens nivå: ingen skrattade. Därför var domen rättvis ur alla aspekter, vilket visas av Neumans bok.

Men hur var det med Lenny Bruce? Här handlar det om något större. Processerna mot Bruce ter sig inte bara som övergrepp mot honom själv, utan som attacker mot den amerikanska grundlagen. De bröt ner Lenny Bruce som person, men ändå har man en känsla av att ju hårdare attackerna mot honom blev, desto effektivare framstod hans satir. Ju mer Bruce ansattes, desto bättre tycks han ha varit som konstnär. Och desto starkare ter sig hans försvar av orden. Lenny Bruce fullkomnades som satiriker i och med sitt tragiska mänskliga och juridiska öde.