Karelska näset med sina långa loja sandstränder var idealiskt som semestermål för det petersburgska borgerskapet. Men mötet med Finland blev för många villaägare en rejäl chock, bara några stenkast från den ryska metropolen befann de sig plötsligt på främmande territorium, där både rubeln och de egna frimärkena upphört att gälla, och även den medhavda vinflaskan dyrt måste förtullas. Att inte tala om vilka svårigheter som väntade ryssar som ville ha lagfart på sin villatomt, i sådana sammanhang kunde den finska byråkratin visa sig obehagligt uppfinningsrik.
Lägg härtill ortsbornas svaga kunskaper i riksspråket, och man förstår floden av klagomål på 1880-talet över utbrytarprovinsen Finland. Kejsaren själv, som råkade vara Alexander III, fick småningom nog. Illavarslande är hans sarkastiska kommentar från 1889: är Finland en del av Ryssland, eller ingår Ryssland i storfurstendömet Finland?
Det finska behovet att slå vakt om sitt revir illustreras redan av ett märkligt intermezzo från 1863. Tre adliga officerare fick kalla handen när de efter avtjänad termin i tsarens tjänst bad om att bli inskrivna i adelsståndet. Man stödde sig helt finurligt på en glömd paragraf ur 1626 års svenska riddarhusordning som angav att plats- och rösträtt i ståndet skulle nekas dem som bosatt sig utomlands. Ansökan gick trots allt igenom (efter omröstning visserligen), men det fräcka tilltaget att beteckna Ryssland som ”utland” visar vart vinden blåste.
En ny viktig milstolpe passerades 1878 då en armé lades till Finlands övriga särrättigheter. Den nationella profilen markerade lagen redan med att stadga att bara finska medborgare dög som officerare, och lika entydig var bestämmelsen om att trupperna inte kunde operera utanför landets gränser.
Men det var inte allt. Av ett krig 1808-09 som i ryska ögon varit en enda lång och snöplig finsk reträtt hade man med Runebergs hjälp lyckats skapa en hjältesaga där nederlagets män gång på gång lyfts fram som segrare. Till sin ilskna häpnad fick S:t Petersburg uppleva att finnarna reste minnesstenar över obskyra fältslag där de ryska vapnen ohjälpligt hade kommit till korta. Och detta på kejsardömets egen mark! Ofoget stäcktes i sin linda, men skadan var redan skedd, det finska folket hade skaffat sig en krigshistoria som borrade sig in i själen med mytens hela eruptiva kraft.
Steg för steg och halvt i smyg skulle ”staten” Finland växa fram i den ryska örnens skugga. Det är ett skeende som ter sig mirakulöst mot bakgrunden av sårbarheten i landets ställning, och desto mer nyfiken blir man på historieprofessorn Osmo Jussilas färska bok Suomen suuriruhtinaskunta 1809-1917 (Storfurstendömet Finland 1809-1917, WSOY, 832 s). Redan Matti Klinge har sett till att ingen längre föraktfullt avfärdar autonomins tid som ”den ryska parentesen”, och här sker en uppföljning som bekräftar bilden av 1800-talet som ett spännande och konstruktivt sekel i Finlands historia.
Grundstenen för det nya riksbygget lades redan vid Borgå lantdag 1809 med det ”statusfördrag” – termen är Jussilas – som ingicks mellan ständerna och den ryske kejsaren. Alexander I lovade att hålla de från svensktiden ärvda lagarna i helgd mot att han själv erkändes som landets legitime härskare. Sin försäkran avslutade han bombastiskt med att ”upphöja Finland bland Nationernas antal”.
Avtalet gjorde det möjligt för Finland att leva vidare som nordiskt rättssamhälle, skyddat även mot den livegenskap som så länge varit balternas gissel. Bönderna förblev en oantastbar del av riksdagen när den på nytt sammanträdde 1863.
En roande glimt av den finska bondens envist ”svenska” status ger Otto von Zweigbergk i sin reserapport från 1894 ”Finska studier”. Författaren – känd tidningsman från Stockholm – råkar bli bjuden på lantdagsbalen och fäster sig där vid sällskapets utomordentliga brokighet. Bland ordensprydda generaler och ryska furstinnor i magnifika pälsverk stegar bondgubbar klädda i brun kavaj och smorlädersstövlar.
Och han får bevittna hur generalguvernören greve von Heiden bjuder upp rusthållerskan Värri till
polonäs, medan Värri som bondeståndets talman för grevinnan von Heiden ut i dansen. De förnäma gästerna från S:t Petersburg måtte ha gjort stora ögon. Men här konfronterades de, låt vara bara i etikettens lätt narraktiga spegel, med en nordisk värld där bönderna sedan urminnes tid noga vetat sitt värde.
Jussila betonar att den finska autonomin ingalunda var något ryskt unikum, imperiets historia är tvärtom full av exempel på nyerövrade provinser som åtnjöt varierande grader av självstyre. Och förklaringen? Kanske att Ryssland saknade de personella resurser som krävdes för en hårt centraliserad förvaltning och därför måste ta till regionala krafter för att fylla de byråkratiska luckorna.
Själva metoden var känd redan från antiken, bara i klok samverkan med de lokala eliterna kunde Rom hålla ihop det ständigt expanderande riket. Även britterna förstod sig på att ge lagom svängrum åt infödda makthavare, och David Cannadine tar till ordet ”ornamentalism” för att beskriva hur maharadjorna hölls på gott humör genom att kittla deras fåfänga.
Samma mönster går igen när Åbobiskopen Jakob Tengström mitt under finska kriget låter sig behängas med en hög rysk orden. Samtidigt upphöjs barnen i adligt stånd.
1710 hade Peter den store högtidligt bekräftat adelns privilegier i Estland och Livland, en särbehandling som några decennier tidigare kommit också kosackerna till del. Polen å sin sida fick 1815 en författning som Andreas Kappeler kallar ”det samtida Europas mest liberala”. Men det polska experimentet tog ett brått slut, med knapp nöd skulle den ryske vicekungen en novemberdag 1830 klara sig levande ur ett Warszawa i fullt uppror. På Krim hade tatarkhanen brutalt avsatts 1783 av Katarina II trots att hans land bara tolv år tidigare hade utropats till ”ett fritt, av ingen avhängigt område”.
Vid 1800-talets slut var Finland i själva verket den enda bland de ryska autonomierna som lyckats inte bara bevara utan också utvidga sina en gång vunna rättigheter.
Hur var det möjligt? Osmo Jussila visar övertygande hur mycket tålamod och taktiskt sinne som krävdes för att driva Finlands sak i en terräng som aldrig blev fri från sina despotiska, halvt asiatiska drag. I sin arsenal hade man lyckligtvis två nya vapen, nämligen regeringskonseljen, kallad senat 1816, och ministerstatssekreteraren, en tjänsteman som i S:t Petersburg skulle ta hand om de finska ärendena och också sköta de direkta kontakterna med kejsaren.
Det gällde att rätt avläsa stämningarna vid Nevan och själv dra nytta av den ”favoriternas balett” som snurrade runt monarken. Med otrolig seghet slussade man sina motioner genom alla motsträviga instanser, och ibland kunde framgången säkras bara med hjälp av ryska sympatisörer, myntreformen till exempel skulle aldrig blivit av utan stöd av finansminister Reutern.
Att Finland så snabbt och smärtfritt fogade sig i skilsmässan från Sverige hade mycket att göra med ledan vid de eviga krigsbördor som hört svenskeran till. Om man frånser Bomarsund och några andra allierade strandhugg under Krimkriget njöt Finland nu en fred som förblev obruten hela 1800-talet igenom. I sinnena molade besvikelsen över den usla svenska insatsen 1808-09, och glömda var inte heller Gustav III:s huvudlösa upptåg. Längre bakåt i tiden hittar vi Karl XII, han som dag efter dag dröjde sig kvar i Bender medan Finland förblödde.
Undra på att biskop Tengström inte vet till sig av tacksamhet när han det turbulenta året 1812 reflekterar över sitt lands situation:
”Under allt detta sitta vi Finnar i lugn och ro och njuta vår gode Kejsares överflödande välgärningar utan minsta olägenhet av de runt om oss dånande krigen. Ingen fläck på jorden är så lycklig som denna.”
Men denna förvisso genuina lättnad skulle inte hindra finnar från att även militärt gå Romanovarna och deras imperium till handa. Finska frivilliga är med och slår ner de båda polska upproren, och i det i dag så aktuella Tjetjenien var finska officerare under 1850-talet på plats för att befria ”de förslavade folken från bångstyriga och barbariska förtryckare” (som det hette hemma i Helsingfors). För sina insatser fick Casimir Ehrnrooth – sedermera krigsminister i Bulgarien! – av Alexander II en guldsabel med inskriften ”För tapperhet”.
Man har räknat in över 3 000 finländare med rysk officersrang 1809-1917, och här var primusgänget representerat av inte mindre än 300 generaler och 67 amiraler. Mannerheim är givetvis den mest berömda bland dessa karriärsugna utvandrare.
Napoleonkrigen skulle göra Alexander till Europas mäktigaste monark, och kretsen kring Tengström insåg genast fördelen med att vara på vinnarens sida. Redan 1811, tre år före sitt triumfala intåg i Paris, hade kejsaren hunnit visa Åbo Akademi sin bevågenhet genom att inrätta åtta nya professurer och tolv adjunkturer. När universitetet ett par decennier senare flyttade till Helsingfors sörjde hans efterträdare Nikolaj I för att det fick en glansfull inramning vid Senatstorget – vilket allt skedde samtidigt som universitetet i Warszawa stängdes. Finland hade lyckats med det omöjliga, nämligen att tämja mannen som i Europa gick under namnet ”gendarmen”. Själv låter Nikolaj en gång undfalla sig:
”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.” Klart är att en så smart finsk anpassning hade sitt pris. Obekväma åsikter tåldes inte i den materiellt så gynnade Akademin, och besvärliga sanningssägare som Afzelius och Arwidsson motades ut ur landet. Det var en Åboläxa som de intellektuella noga lärde sig, ett fungerande kulturliv i Finland var möjligt bara i tålmodigt samarbete med de statsbärande elementen. Här grundlades den självcensur som ännu ”finlandiseringen” så flagrant skulle variera.
Makteliten förstod också att dra full personlig fördel av den ryska konjunkturen, inte utan skäl talade emigranter i Stockholm om ”träldomens gyllene näste”. Att lantdagen inte sammanträdde mellan 1809 och 1863 betydde att ämbetsmännen stod utanför all folklig kontroll och ostraffat kunde ignorera tecken på oro och social utsatthet. Heikki Ylikangas drar sig inte för att påstå att utan kosackernas bajonetter skulle denna ordning ha rasat samman bara på några år.
Men Finlands-idén – för att ta till ett uttryck av Jussila – levde sitt eget liv alla tsaristiska spärrar till trots, en nationell identitet tog form som en liberal islossning under Alexander II ytterligare skulle fördjupa. Klimatet hårdnade igen mot slutet av seklet, men finskan fortsatte sin framryckning, och inte heller i övrigt kunde ens de så kallade ofärdsåren rubba redan gjorda vinningar. När Finland blev självständigt 1917 fanns de avgörande statliga instrumenten färdigt till hands.
Mauno Koivisto spekulerar i sin senaste bok kring vad som hänt om Finland förblivit under svenskt styre. Han gissar att landet skulle ha försvenskats, med finskan degraderad till ett slags köksspråk. Men långt troligare är att en nödvändig finsk emancipation hade drabbat Sverige och det svenska med full kraft och skapat hatfulla ”irländska” klyftor.
