Det svenskspråkiga landskapet Åland med 27 000 invånare framhålls ofta som ett föredöme bland självstyrda områden i världen. Ett tecken på det är inte minst det stora antal utländska delegationer – från exempelvis Aceh, Östra Timor och Nagorno-Karabach – som varje år besöker öriket för att bekanta sig med Ålandsexemplet. Man kan nästan tala om en sorts autonomiturism.
Intresset bottnar i att den åländska självstyrelsen med rätta ses som en fredlig minoritetslösning. När Finland frigjorde sig från Ryssland i kölvattnet av första världskriget växte en rörelse för återförening med Sverige fram på Ålandsöarna. Ålänningarna, anförda av ”Ålandskungen” Julius Sundblom, oroade sig för svenskans framtid i en framtida finländsk stat och såg det gamla moderlandet som en trygg hamn.
Den unga staten Finland var inte alls lika pigg på att splittra sitt territorium och motsatte sig idén. Ur ett internationellt perspektiv blev inte saken enklare av att Sverige visade stor förståelse för ålänningarnas strävan.
Kompromissen, klubbad av Nationernas förbund i Genève 1921, blev att Åland förblir en del av Finland men får en autonomi med garantier för det svenska språket och kulturen. Genom en folkrättsligt unik paketlösning gick ingen av parterna lottlös.
Ålänningarna förlorade Sverige men vann självstyrelsen. Finland fick behålla suveräniteten över Åland. Och Sverige fick garantier om att Åland inte skulle utgöra ett militärt hot, eftersom Nationernas förbund samtidigt beslöt att Åland skulle demilitariseras och neutraliseras. I denna historiska kompromiss har dagens intresse för Ålands autonomi sitt ursprung.
Också på andra sätt kan man säga att dagens Åland är en framgångssaga, med ett vitalt näringsliv, en arbetslöshet kring tre procent och en BNP som placerar öriket bland några av de mest välmående regionerna i Europa.
Det finns en tradition av entreprenörskap som gjorde att ålänningarna redan för hundratals år sedan gjorde sig kända bland stockholmarna som seglande handelsmän. I dag bärs det arvet vidare av passagerarrederier som Viking Line, som tillsammans med annan rederiverksamhet gett upphov till ett sjöfartskluster med kringnäringar inom försäkring och finans. Inte minst Ålandsbanken, som nyligen köpte den svenska grenen av Kaupthing. Den finansiella oron i världen kastar en skugga över ett starkt omvärldsberoende samhälle som det åländska, men utgångsläget är inte det sämsta.
Men det finns också en annan bild av Åland – en bild som under senare år diskuterats flitigt i debatten på Åland men också i forskningslitteraturen. Den bilden går ut på att Åland, låt vara framgångsrikt i vissa avseenden, inte alls utmärker sig som någon spjutspets bland autonomier, när man ser till själva innehållet i självstyrelsen.
Tvärtom kan man konstatera att Åland snarare halkat efter sina europeiska kusinautonomier, som trots sin relativa ungdom vid sidan av den äldre åländska autonomin lyckats fördjupa sina självstyrelsemaskinerier mer.
Utredaren Bertil Roslin framhåller exempelvis i en statlig finländsk forskningsrapport på temat europeiska autonomier att regeln bland autonomier i dag är en välutbyggd skattebehörighet, alltså rätten för autonomier att beskatta och driva en egen ekonomisk politik. Det uppfattas rentav i dag ofta som själva definitionen av att vara en autonom region, alltså självstyrande.
Men, noterar Roslin, skattebehörighet är någonting som den åländska självstyrelsen fortfarande saknar. Den åländska autonomin är och förblir en kulturell autonomi, utrustad med en rad instrument för att trygga den åländska minoritetens språk och kultur. Men någon större beslutanderätt på ekonomins område har man inte. På den punkten är självstyrelsen fortfarande i högsta grad beroende av den finländska staten, via ett system som årligen – den så kallade klumpsumman – garanterar landskapet Åland en viss andel av den statliga inkomsten.
Åland må vara starkt på ett symboliskt plan – med allt från egen flagga, egna frimärken, egna registerplåtar till egen toppdomän på nätet (.ax, som alltså motsvarar .se i Sverige). Men där det verkligen gäller, inom beskattning och ekonomi, så är den åländska självstyrelsen fortfarande tandlös i jämförelse med exempelvis självstyrelsemyndigheterna på Färöarna och brittiska kanalöar som Jersey och Guernsey, alla med långt drivet eget självbestämmande i den ekonomiska sfären.
Samma slutsats drar statsvetaren Maria Ackrén vid Åbo Akademi i en bred jämförande studie av autonomier i världen. Internationellt sett har Åland en stark folkrättslig förankring, starkare än de flesta andra autonomier. Men när det kommer till ekonomiskt svängrum hamnar Åland långt ned på listan. Återigen framträder samma mönster, nämligen en självstyrelse som i ett brett jämförande perspektiv stelnat i sina former, och inte följt den utveckling som varit regel bland andra självstyrande områden. Det är en bild som går stick i stäv med framgångssagan som i andra sammanhang förs fram.
Så vad är problemet, om Åland ändå är så välmående? Det är kanske exakt det som är problemet, menar Agneta Karlsson, ekonomie doktor och direktör för det nybildade öinstitutet AICIS på Åland i en studie där hon jämför erfarenheterna på Färöarna med Åland. Åland har vaggats in i tron att allt rullar på, tryggt lutande mot en årligen återkommande klumpsumma från Helsingfors. Detta att jämföra med Ålands nordiska släkting i Nordatlanten, Färöarna, där man under senare år gått från en statisk bidragsekonomi till en alltmer dynamisk användning av de ekonomiska redskap som självstyrelsen besitter.
Resan har inte varit lätt, noterar Karlsson. Färöarna kastades i slutet av 90-talet in i en kris utan like, med banker som kollapsade och en subventionerad fiskeindustri som sjönk som en sten. Lika lite som den åländska sjöfarts- och tjänsteekonomin påminner om den finländska skogs- och telekomekonomin, lika lite påminner den färöiska fiskeekonomin om den danska fastlandsekonomin. Men skillnaden är, enligt Karlsson, att Färöarna inte bara har redskapen som krävs för att manövrera. Färöarna vet nu också hur de ska användas. Det gör att man varit framgångsrik i utformningen av en näringspolitik som bättre passar öekonomin, och att man nu också är bättre förberedd på nya förändringar. Talande är, enligt Karlsson, att man i färöisk debatt i dag ofta hör ordet ”utveckla”, medan ordet ”bevara” är en lika omistlig del av den åländska politiska vokabulären.
En annan aspekt, en mer eldfängd sådan, på samma tema berör kopplingen mellan ekonomi och språk. Själva syftet med självstyrelsen på Åland är att trygga det svenska språket och kulturen. För att åstadkomma det har självstyrelsen en rad specialregler, som det lokala medborgarskapet, hembygdsrätten. Men frågan som väckts, bland annat av Bjarne Lindström, direktör för Ålands statistik- och utredningsbyrå, är om det verkligen är tillräckligt, på längre sikt.
Argumentationen här följer egentligen Karl Marx gamla tankegång: basen i varje samhälle, ekonomin, bestämmer överbyggnaden, kulturen. Översatt till åländska förhållanden skulle det betyda att det är svårt att tänka sig att Åland skulle kvarstå som svenskspråkigt, om ekonomin politiskt och rättsligt regleras från Finland. En renodlad kulturautonomi står sig slätt mot de starkare ekonomiska krafter som i verkligheten styr mycket av utvecklingen. Rent konkret tar sig detta uttryck i dag i att merparten av det åländska näringslivet riktar sig mot Finland. Genom statstillhörigheten ingår Åland i det finländska handelsområdet, vad beträffar alla regelverk, lagar och skattelagstiftning. Det ställer krav på kunskaper i finska i näringslivet på ett annat sätt än vad någon hade anat 1921.
Slutsatsen? Andemeningen i självstyrelsen – att det ska gå att leva och verka på svenska på Åland – urgröps sakta på grund av att Åland är en ekonomiskt integrerad del av ett allt mer finskspråkigt Finland. Om Åland däremot hade egna ekonomiska verktyg, kunde situationen enligt det Lindströmska resonemanget se annorlunda ut.
Av bland annat dessa skäl hörs i den åländska politiska debatten alltfler röster som talar för en utbyggd självstyrelse, från höger till vänster. Som argument fungerar ofta hänvisningar till hur andra autonomier gått framåt.
Hur många steg Åland ska ta råder det däremot delade meningar om. Men de flesta partier menar att självstyrelsen skulle vara betjänt av större behörighet inom framför allt beskattningen. Flera menar att självstyrelsen i dag framför allt kommit att fungera som en förvaltare och fördelare av de resurser som kommer via dagens ekonomiska system, inte som en aktiv spelare. Och att den enbenta autonomimodellen, med ett snävt fokus på språk och kultur, inte hängt med den rasande utveckling som skett i det åländska civilsamhället och näringslivet.
Diskussionen kring vad Åland är och bör vara har också en bredare betydelse, för den nordiska och europeiska debatten. Den väcker frågan om och i vilken mån regioner kan ha verkligt inflytande i ett EU som på pappret talar varmt om regionernas Europa, men som i praktiken bara erkänner stater.
Kan vi verkligen tala om ett Europa där regionerna allt tydligare kliver fram? Debatten kring Åland visar att svaret på den frågan varierar, från land till land och från region till region. Stater som Danmark och Storbritannien, med ett kolonialt förhållande till sina autonomier och mognare statsbildningar, har lättare att släppa taget och låta autonomierna pröva sina egna vingar. Det märks inte minst i den färöiska självstyrelselagen. I den mån Färöarnas självstyrelsemyndigheter vill ta över behörigheter får de också göra det, givet att de står för notan.
Men för stater som är yngre och vars identitet under det gångna seklet sammansvetsats genom krig, som Finland, är utgångsläget en annan. Här står statens enhet och statsmaktens kontroll fortfarande i fokus på ett annat sätt. Det är politiskt svårare att ge regioner större ansvar. Det ses som ett hot mot berättelsen om en enad nation.
Talande är att Ålands flagga i dag inte vajar utanför Finlands EU-ambassad i Bryssel, medan den färöiska flaggan vajar vid sidan om Dannebrogen utanför den danska. Detta trots att Färöarna till skillnad från Åland inte ens är med i EU.
Vad lär vi oss av det? Kanske att ryktet om nationalstatens död är betydligt överdrivet. Regionernas Europa må vara ett ofta använt begrepp i debatten. Men också i dagens överstatliga Europa är det ytterst stater som bestämmer villkoren.
En annan lärdom, för svensk debatt, är att effekterna av året 1809 fortfarande lever och att vi ännu inte sett var allt landar, om det nu någonsin gör det. Omöjligt är inte att den åländska frågan än en gång hamnar i internationellt fokus.
